BLott en blogg…?

I helgen som gick var vi tillbaka i staden där vi, maken och jag, pluggade tillsammans. Utbildningen som vi gick hade en egen studentförening där vi bägge var aktiva 1985-88. Nu hade de nuvarande studenterna, inte ens födda då (!), dragit ihop en återträff med grundarna av föreningen (de gick ett par år innan oss) och så studenter från alla år föreningen har varit aktiv.

Det var flera stycken från vår årskull där, och det var verkligen helhäftigt att se dem igen! Liksom de i årskullarna innan och efter som vi också lärde känna. Några av dem har vi inte sett sen 1988, och de allra flesta har vi inte sett sen 1999 då vi flyttade från stan. De var sig lika, om än gråhårigare, rynkigare och med lite mer hull. Det var roligt att höra vad de jobbar med och om deras privatliv. Flera av dem hänger ihop med samma partner som då, men några var skilda. Den som hade äldst barn hade en 21-åring, och den med yngst barn en 3-åring.

Festen pågick hela kvällen, med trerättersmiddag, studentikåsa sånger (som man nu ler lite överseende åt, men fortfarande kan utantill…), underhållning, öppen bar och så avslutades det med "riktig" dans till orkester. När vi gick vid 2-tiden så var vi de sista av den äldsta generationen. Nästan som när man var 20!

Dagen efteråt ska villigt erkännas att det inte kändes som när man var 20 . Och inte heller när vi kom hem igen och jag tillbringade två timmar med att skotta ner snö från garagetaket. På en helg från 80-talsnostalgi till 10-talets verklighet.

Så var den där igen då. Tidsbristen. Lustigt hur man kan få sådan, det finns ju tid. Det är ju bara vi själva som styr över hur mycket tid vi ägnar åt olika saker. Men det är som om man aldrig får rätt balans…

Jag har bytt arbetsuppgifter på jobbet. Fast just nu är det mest att jag fått nya. Och de gamla håller på att överföras till andra. Men de är ju inte riktigt där… och jag har inte lärt mig att prioritera. Så nu är almanackan så där knökfull av inbokade saker. Ingen tid till reflektion. Ingen tid att formulera sig. I dag hade jag ett möte med högste chefen. Jag ville ta upp en sak, och ringde hans sekreterare. "Ja, idag. Nu har han tid." sa hon. Och en halvtimme senare var jag där. Som tur är så funkade det hyfsat ändå. Men förberedd var jag inte som jag hade tänkt mig…

Och utanför jobbet är det inbokat. Minst sagt. Fast inte enbart tråkiga saker förstås! Så länge barnen har idrottskläder, skridskor, sportlovslappar, friluftsdagslappar, frukt och läxor med sig och är i tid till skola och aktiviteter så får man vara nöjd.Men min nya devis är "Om det inte händer den här veckan så hinner jag inte prioritera det". En kollega ville att jag skulle planera en sak som händer i maj. Då blev jag lite irriterad… Fast egentligen så är det väl så det borde vara kanske - att man planerar i god tid…

Sen början av december så jobbar jag ju 80 % och ska vara ledig på fredagar. I början av januari så jobbade jag visserligen extra på kväller och helg, men det ska jag ta ut som kompledigt framöver. Just fredagarna tycker jag har funkat ganska bra.

Det är lätt att boka in saker, t.ex. så har jag fler besök hos en beteendevetare som hjälper mig med stresshantering inbokade på fredagar. Förra fredagen så bokade jag in glasfusing, som förstås bara är skoj. Idag har barnens lärare studiedag, och för en gångs skull så går barnen inte på fritids en sådan dag utan är hemma med mig. Så nog finns det att göra. Men det är bra med en nedvarvningsdag. Det blir mer tid att njuta av helgen, när allt inte ska klämmas in på två dagar. Och så får jag en del egentid. Det enda som inte funkar är att låta bli att kolla jobbmejlen ibland under de här tre dagarna, vilket är mitt mål att inte göra.

Sen har jag fattat ett beslut angående min jobbsituation. Men det får bli ett annat inlägg. Nu ska jag tillbaka och mysa med barnen. Vi har hunnit med en tur ut i snödrivorna och kylan och så har vi bakat för en gångs skull.

Igår när vi kom till barnens judo hojtar 7-åringen glatt:

- Titta mamma, där borta står din pratare!

Det var den mamma som jag brukar stå och gaffla med under hela judopasset.

Fler pratare vill jag ha i mitt liv!

Så var man då ännu lite äldre. Ännu en födelsedag har passerat. Ingen jämn födelsedag, men från mina arbetskamrater (som rotat på Wikipedia förstås) fick jag veta en massa saker som siffran 43. T.ex. att det är ett primtal (nåväl det visste jag redan), och att det är ett Heegner tal men däremot inte ett McNugget tal. Det ni! Då var hembakta muffins, som arbetskamraterna också bidrog med, bättre. För allt utom figuren då… Familjen firade också, vi var ute på kvällen och åt libanensisk mat. Mums! Och det är så roligt att gå med barnen på restaurang numera.

Annars har kroppen börjat strejka. Det är nog mest beroende på en ensidig arbetsställning. Har haft problem till och från i tio-femton år, men periodvis är det värre. Nu började det förra veckan med tre dagars huvudvärk. Sedan blev det en hemsk värk i armen och skulderbladet. Och nu har det blivit rygg och armar. Går regelbundet hos sjukgymnast men det känns inte riktigt som det hjälper. Nu har jag dessutom åkt på en dunderförkylning som tydligen också innehåller värk i kroppen. Nåja, det går väl över förr eller senare.

En sak man noterar vid sådana här tillfällen är hur illa handikappanpassat vissa saker är. Generellt inbillar jag mig att Sverige är ganska bra anpassat men just därför så förväntar man sig bra anpassning. Det jag noterat mest är hur oerhört tunga många dörrar är. De kräver ett rejält ryck, och det klarar inte jag just nu. När jag åkte tåg häromdagen så strejkade den automatiska öppningen, och jag höll inte på att komma fram mellan vagnarna för jag klarade inte att dra upp dörren. Fick använda fötterna för att putta upp dörren till slut. Likaså i porten till sjukgymnasten (vilket i sig blir lite ironiskt…). Och det skrämmande är väl att jag sällan tänker på sånt här i vanliga fall!

I helgen var jag en sväng till min barndomsstad. Ja, jag inte bara växte upp där utan bodde där tills jag var 32 år (med några års undantag i England och USA). Vi åker dit minst någon gång om året för att hälsa på släkt och vänner och det är alltid en underlig känsla. Det är en sådan välbekant miljö, och till vissa ställen skulle jag hitta med förbundna ögon. Men samtidigt är det så mycket som ändras att det känns som en helt annan stad. Och det är definitivt inte "hemma" längre.

Anledningen att jag åkte var att min pappa, som sedan 23 år tillbaka bor i Norge, var där på besök. Han är också uppvuxen där, och var 39 år när han flyttade därifrån. Vi passade på att träffas när vi hade såpass nära till varandra. Det visade sig att vi hade just samma känsla när det gällde staden. Välbekant och inger en speciell känsla. Men ändå inte hemma utan ganska främmande. Han reflekterade också att han instinktivt tittar efter bekanta och gamla barndomskamrater när han är där på besök. Men vad han insett är att han inte tittar efter personer i sin egen ålder, utan personer i den ålder han var när han flyttade därifrån! Och jag insåg att jag gör precis samma sak! Och på det viset hittar man inte många man känner kan jag säga

Till en av luncherna vid jullovet kom barnen ner inbegripna i en ivrig diskussion utifrån den fantasilek "StarWarsIndianaJones" de lekt. Jag fattade ingenting och sa något i stil med "ja, ni har fantasi i alla fall". 9-åringen hakade genast på och sa

- Ja, tänk så tråkigt det skulle vara om man inte hade fantasi! Vad skulle man då göra?

7-åringen höll helt med och sa sen

- Ja, om vi inte hade fantasi skulle tiden vara gammaldags.

Tycker det var en fantastisk reflektion, för så är det ju verkligen. Utan människans fantasi tror jag aldrig vi hade utvecklats i den riktning vi har!

Som man ropar får man svar brukar det heta.

Jag söker fortfarande i mig själv vad jag ska skriva om här på bloggen. Och för vem. Så jag skriver inte så ofta! Jag har en handfull läsare som kommenterar mer eller mindre regelbundet. Någon till som jag vet läser men av olika skäl inte kommenterar.

Eftersom en hel del av de bloggar jag följer eller kanske följde är inaktiva just nu så antar jag att jag tappat en del läsare. Jag är inte redo att lägga ner bloggen, det känns som om det finns mer som "vill ut". Men jag vore tacksam om ni kunde skriva en rad i kommentarsfältet om ni brukar läsa här, så jag vet vilken "publik" jag har. Det räcker med ett "hej här är jag"

Med det avrundar jag en trevlig men något stressig helg. Nu blir det en fullfartsvecka!

I morgon är det dags igen. Skola och jobb. Full fart från början…

Det har varit otroligt skönt att verkligen gå på lågfart i två veckor. Vi har verkligen inte gjort mycket. Barnen har lekt med kompisar, vi har sett mycket på film och TV-serier, vi har åkt skidor och skridskor, vi har shoppat lite grann. Men mest har vi "gjort ingenting" och laddat batterierna.

Det är nog bara dottern som ser fram lite mot morgondagen. Vi övriga tre känner ett ganska stort motstånd. Sonen har varit ledsen över att inte få vara hemma i morgon. Det positiva är att det blir en mjukstart med tvådagarsvecka! Och inga aktiviteter har börjat ännu heller.

För egen del vet jag att fram till den 15 januari kommer det att vara sanslöst stressigt för mig på jobbet. Dagarna innan julledigheten landade två jättearbetsuppgifter på mitt bord. Hur de kom dit och varför är en historia i sig. Och bägge ska vara klara den 15. Så en del av mig har funderat på att jobba trots att jag varit ledig. Men för några dagar sen insåg jag att det nog är bättre för mig att ha varit helt och hållet ledig och nu köra på 150% några dagar. Dessutom har vi ny chef och förändringens vindar kommer att blåsa under januari. Men det får bli ett annat inlägg…

Minns ni Familjen Macahan?

Serien "How the west was won" var en amerikansk TV-serie som hade premiär i Sverige 1978. Ganska snabbt blev Zeb, Luke, Laura, Josh, Jessie och de andra mycket populära i Sverige. Själv satt jag som 11-åring bänkad med min familj och såg serien, och hade snart väggarna fulla av postrar på Bruce Boxleitner som spelade Luke. Jag älskade familjen Macahan! När Duane Loken, som spelade Vargtass, var på besök i Sverige och signerade skivor så skolkade jag från skolan för första och enda gången för att få hans autograf…

Nu - mer än 30 år senare - så har Familjen Macahan kommit på DVD och den boxen hade tomten med sig till pappan i familjen. Vi har nu fyra kvällar suttit hela familjen och tittat på pilotavsnittet och den första säsongen (tre avsnitt). För oss vuxna har det förstås varit en rejäl nostalgitripp, och förvånande hur mycket man minns av storyn! Barnen gillad serien, i synnerhet 9-åringen (snart 10) vill gärna att vi ser säsong 2 när den släpps i vår.

Serien i sig då? Jo, för att ha 30 år på nacken så känns den riktigt bra. Lite uppstyltat ibland, men det ska ju ändå utspela sig på 1800-talet… Det finns spänning, romans, vänskap och familjekänsla. Allt som ska finnas i en bra serie. Amerikansk så det förslår förstås, men det är ju också en berättelse om USAs historia. Helt objektiv är jag förstås inte, men för er som såg den när det begav sig rekommenderar jag en ny titt om ni får möjlighet!