Söndag eftermiddag.
Sitter i soffan med en engelsk deckare och en kopp te.
Maken sitter vid datorn och lägger in musik.
Dottern är på övervåningen och syr julklappar på sin symaskin.
Sonen sitter i köket och målar med vattenfärger.
Det är tyst, det är stilla, det är harmoniskt.
Fler sådana stunder i livet tack!
PS Många blogginlägg formuleras i huvudet, men tiden vid datorn saknas.
De kommer såsmåningom.
Men i morgon är det måndag igen…
Får 5-åringen välja musik så väljer han "De Ak". Ja, The Ark alltså. De spelas ofta i vår bil. Och när 5-åringen lyssnar på den bärbara CD-spelaren så sätter han "the Worrying Kind" på repeat och sen diggar han. Det kallar jag mammas pojke. 
Undrar var han hamnar i musiksmak till slut? Min första skiva var "Jag vill vara din Margareta". Har ni inte hört den finns den här - fast det är inte i originalversion förstås. Min allra första favorit var "Sofia dansar gogo" - jag var inte gammal när jag sjöng och dansade till den. En lång väg från The Ark? Eller inte…
Det här artar sig till en "sån där vecka". En sådan som man inte vill orda om helt enkelt. En som består av missförstånd, ilskna arbetskamrater, en hejdundrande huvudvärk, ett oorganiserat föräldramöte, fritidsaktiviteter och ångest för allt som ska göras. Energikällan blir den stackars familjen. I morse vid skolan deklarerade 7-åringen att jag var världens snällaste mamma och plötsligt kändes dagen bättre. Hon är bra på att känna av stämningar och att uppmuntra.
På kvällarna sjunker jag och maken ner framför Idol. Jag kan inte med programmet under den första fasen med auditions. Jag kan inte med buskis heller förresten. Eller pinsamhetsTV överhuvudtaget. Men nu handlar det om sång och då hakar jag på. Och så kan vi diskutera det på kvällen istället för en massa trista jobbsaker. Men jag har slutat gissa vilka som åker ut, för det klarar maken så mycket bättre. 100 % rätt hittills den här veckan.
I helgen var det helt tydligt att vi börjar få stora barn. Tyckte vi i alla fall. Så här såg helgen ut:
Lördag:
Vid 10-tiden åkte jag och lämnade 5-åringen på Mulleskolan (som är utan föräldrar). På vägen släppte jag av 7-åringen hos en kompis, en kille i samma ålder. Efter Mulle vid 12 så åkte jag och sonen hem. På eftermiddagen var jag borta och sydde hos en kompis, när jag kom hem strax före kl 18 så var hela familjen hemma. 7-åringen hade hämtats vid 16-tiden ungefär. Efter middagen så cyklade vi över till hennes bästis igen och 7-åringen stannade där för att sova över. 5-åringen fick filmkväll hemma i soffan med pappa och mamma.
Söndag:
Vid 10-tiden hämtades 7-åringen hos sin bästis, samtidigt lämnades 5-åringen hos samma familj för att leka med sin kompis (lillebror i familjen). Fem minuter efter att dottern kommit hem ringer granntjejen på dörren och de går över dit. Där blir hon också bjuden på lunch. Maken och jag sitter solokvist en söndag och äter lunch - mysko! Vid 14-tiden kommer 5-åringen hem, och 7-åringens bästis kommer också. De plus granntjejen rusar upp och leker i barnens rum. Jag och 5-åringen åker iväg en stund på simskola. Efter det mera lek på rummen. Vid 17-tiden så hämtas 7-åringens bästis.
7-åringen såg vi en stund på lördag morgon, en kort stund på lördag kväll, samt en stund på söndag kväll. 5-åringen såg vi lite mer av, men han var ju inte heller hemma hela helgen. Är det månne en inblick i hur det blir i framtiden? Är vi redan där? Jag tycker det är underbart att de har sina kompisar, men jisses så svårt det är att släppa taget!
Jag frågade 7-åringen om killkompisen var hennes bästis. Svaret, som lät ungefär så här, värmde i hjärtat:
- Nja, han är nog nästan det, men det finns en som är mycket närmare som är ännu mer bästis. Fast han är ganska jobbig ibland så är han så bra att leka med. Du vet väl vem jag menar?
Och vad jag gjorde av all tiden… "passade på att jobba" - tjoho
Resan till Bryssel med jobbet var mycket lyckad. Vi var 17 stycken från jobbet som åkte och vi hade mycket kul i hop. Vi reste hemifrån ung kl 13 på söndagen, var nere i Bryssel vid 19-tiden. Återresan startade vi kl 17 på tisdagkvällen från hotellet, hemma var vi strax efter midnatt.
Jobbet
Vi besökte på EU-kommissionen och vårt regionkontor. Intensivt men också mycket intressant. Dessutom knöt vi nya kontakter, alla kände inte varandra innan.
Mat och dryck
Vi åt förstås "Moules frites", dvs musslor och pommes frites. Middagarna var förbokade och maten mycket god. Den belgiska ölen fick klart godkänt. Chokladen är väl inte mycket att orda om mer än mmmmm. Den belgiska våfflan jag provade var dock inte något speciellt.
Sevärdheter
Vi fick en rejäl sightseeing med en bra guide, och fick se en hel del av Bryssels sevärdheter. Det som var lite extra roligt var att vi en kväll gick förbi den mindre kända statyn Jeanneke Pis. som är en liten tjej, som satts upp som motivikt till den mer kända Manneken Pis. Nedan kan ni se lite bilder (i bildtexten har jag lagt in länkar).
Grand Place på natten
Atomium från världsutställningen 1958
Shopping
Jag vann visst shoppingligan bland oss *host*. Chokladen var ju given, men jag ramlade också in på en pärlbutik och hittade också barnkläder som vann gillande här hemma. Några seriefigurer blev det också, såväl Tintin som smurfarna och Lucky Luke är ju belgiska.
Totalt sett var det en lyckad resa, såväl för jobbet som för det sociala och avkoppling! Skulle nog vilja komma tillbaka till Bryssel, det tycks vara en expansiv stad där mycket händer. En hel del som vi inte hann med att se också.
Det var årets mest exotiska resa, nu återstår resor till Lund, Stockholm, Uppsala och Umeå i jobbet.
Spridda tankar kring föräldraskap
Av olika skäl blev jag mamma sent i livet, jag var 33 år när första barnet föddes och 35 när andra föddes. Det är ingen tvekan om att i vilket skede i livet man får barn präglar en som förälder, på gott och ont. Det finns både fördelar och nackdelar med att vara "gammal" och ha hunnit med både det ena och det andra privat och i karriären innan barnen kommer. Jag upplever mig själv som en hönsmamma på sätt och vis, fast i vissa sammanhang kan jag ta det mera lugnt. För skojs skull så gjorde jag aftonbladets test och fick till min förvåning resultatat "den coola föräldern".
Mitt yrkesval har inneburit att jag alltid jobbat i mansdominerade miljöer, periodvis har jag varit den enda kvinnan i grupper där det funnits 20-30 män. Vad som är hönan och ägget är svårt att säga. Kanske det var uppmuntran till kritiskt tänkande och att jag alltid uppmuntrades att säga vad jag tyckte (bara jag kunde motivera mina åsikter) som påverkat mig. Eller så har miljön under min utbildning och yrkesliv format mig. Givetvis har också erfarenheterna på jobbet format mina åsikter om jämställdhet.
Hur mycket påverkas barnen av det här? De kan ju inte se oss i våra yrkesliv, så det är ju genom bilden hemifrån de formas. Och så genom skola och förskola. Genom Weronica hittade jag några intressanta länkar kring jämställdhet i förskolan, bl.a. en serie i SvD. Båda mina barn har nyligen sett en pjäs om könsroller som tar upp en hel del intressanta frågor.
På det stora hela så tycker jag att "vår" förskolepersonal hanterar sådana här frågor utan större anmärkning. Men i tisdags var maken på föräldamöte på dagis. När jag ringde från Arlanda rapporterade han om ditten och datten från mötet, och berättade att de nu ska arbeta med genusperspektivet. Med en lätt road röst berättade han att de i leklådan med riddare köpt till två tjejfigurer. En prinsessa och en drottning… Hur detta ska förstärka genusperspektivet är för oss en gåta. Just riddarfigurer nämns direkt i en av SvD artiklarna för övrigt!
Våra barn går långa dagar på förskola och skola/fritids, jag hämtar oftast strax före kl 17. De ber mig ofta hämta tidigare, och i morse var en morgon när de bägge verkade trötta och ur gängor. Eftersom jag själv kände mig hängig så ordnade jag så att jag kunde komma och hämta tidigare. Resultat? Dottern surade hela vägen hem för att hon inte för tredje gången den här veckan fick följa med bästisen hem, och sonen cyklade snabbt iväg från mig hojtande "jag vill inte gå från dagis". Ingen cool mamma då inte
Men väl hemma lugnade vi oss alla, och fredagsmyset blev som det skulle.
Det ena barnet: "Mamma jag har längtat så efter dig"
Det andra barnet: "Mamma jag har saknat dig så"
På plussidan:
Två barn som är lika kram- och pussbenägna som sin mamma efter tre dagars separation.
En jätteintressant och underhållande Brysselresa.
En snäll mamma till en av dotterns kompisar, som skjutsade till kören när det körde ihop sig.
På minussidan:
Förkylningen som kom några timmar innan avfärd och som stannar kvar.
En pestdag på jobbet med möten hela dagen, folk som surar, kontroverser som ska hanteras, nya arbetsuppgifter, folk som blir irriterade när man inte svarar på mejl på två dagar osv
Ett mejl jag blev deppig över.
Maken inte hemma på kvällen.
Summa:
En kraschlandning nu på kvällen. Nu har jag lagt barnen och gosat och ska se på det här, äta belgisk choklad och slappa.
Bloggrunda och Brysselrapportering får bli en annan dag.
Så här trodde jag det skulle vara:
Barnet kommer hem från skola, kompisar eller aktivitet. Sprudlar av lust att berätta målande precis vad som har hänt. Glad mamma känner sig delaktig och nöjd över att barnet vill berätta.
Så här är det:
- Sluta tjata mamma. Jag har ju sagt att jag inte vill berätta.
Svårt för en mamma som vill veta allt. Det har tagit mig sju år att förstå att för dotterns del innebär det inte alls att något är fel. Snarare tvärtom. Nu har lillebror börjat ta efter och det återstår att se om det innebär samma sak eller inte. Och jag har mina knep för att få veta lite. Ibland.
Barnen var hos kompisar igår eftermiddag/kväll. Vad de gjorde, om det var trevligt, vad de åt har jag absolut ingen aning om. Men nöjda verkade de. 7-åringen är tillbaka hos samma familj för att sova över i natt (att det kanske innebär att vi inte ses i morgon var nog värre för mig än för henne). 5-åringen har varit på Mulle, OCH berättade efteråt vad de hade gjort!
I morgon: Au revoir La Suède. Bonjour Bruxelles.
Eller: Har jag verkligen läst A-kursen i franska?
Tänk att det är så här varje höst. Och varje höst tror jag att det ska bli annorlunda. Ja, det är bättre än när barnen var riktigt små, då vabbade vi fler dagar än vi jobbade, i synnerhet deras respektive första år på dagis. Dottern hade återkommande febertoppar, och sonen har alltså luftrörsproblem av olika sort. Nu är vi i höstens första träsk men har väl inte sjunkit till botten… än…
Status i familjen:
Jobbet går i 110 knyck, med många bollar i luften, så en förkylning skulle sitta bra. NOT. På söndag åker vi med jobbet till Bryssel. Är bara borta i tre dagar, men jag vill gärna inte flyga med en förkylning. Vi ska besöka EU-kommissionen bl.a. och för att komma in där måste man vara 15 i sällskapet, så det ska mycket till för att utebli. Men jag minns en resa till Paris för några år sedan, då jag drog med mig influensa (smittad av dottern) och låg på hotellet med 40 graders feber. Brrrr…
För att kompensera takten i jobbet så har jag den här veckan försökt komma igång med motionen.
Tisdag: Simning 1000 meter.
Onsdag: 45 minuters rask promenad (medan dottern var på kör).
Torsdag: Simning 1000 m.
Det gör otroligt mycket för att jag ska orka, men jag har å andra sidan ätit lite väl onyttigt för att må riktigt toppen. Och att avsluta veckan med belgisk choklad gör nog inte saken bättre .
Jag skulle egentligen vilja träna på gym, har gjort det periodvis. Men förra veckan var jag på gymmet som ligger bredvid jobbet på ett pass. De hade "öppet hus" hela veckan. Det var ett toppenpass men när jag frågade efter priset fick jag skrämselhicka. För oss på min arbetsplats, som har ett specialavtal, hade de ett billigare alternativ. Bara 3700/år… Jag räknar inte med mer än en träning i veckan (plus simning som är på simhallen) och ingen på sommaren och då blir det väldigt dyrt per gång. Eller är det jag som som vanligt är år efter min tid?
Hösten är här! Lillebror i familjen är levande bevis. Tecken:
Övriga familjemedlemmar är småförkylda. Vissa mer eländigt än andra
Jag föredrar vackra höstfärgade löv och klar luft som hösttecken.
