Spridda tankar kring föräldraskap
Av olika skäl blev jag mamma sent i livet, jag var 33 år när första barnet föddes och 35 när andra föddes. Det är ingen tvekan om att i vilket skede i livet man får barn präglar en som förälder, på gott och ont. Det finns både fördelar och nackdelar med att vara "gammal" och ha hunnit med både det ena och det andra privat och i karriären innan barnen kommer. Jag upplever mig själv som en hönsmamma på sätt och vis, fast i vissa sammanhang kan jag ta det mera lugnt. För skojs skull så gjorde jag aftonbladets test och fick till min förvåning resultatat "den coola föräldern".
Mitt yrkesval har inneburit att jag alltid jobbat i mansdominerade miljöer, periodvis har jag varit den enda kvinnan i grupper där det funnits 20-30 män. Vad som är hönan och ägget är svårt att säga. Kanske det var uppmuntran till kritiskt tänkande och att jag alltid uppmuntrades att säga vad jag tyckte (bara jag kunde motivera mina åsikter) som påverkat mig. Eller så har miljön under min utbildning och yrkesliv format mig. Givetvis har också erfarenheterna på jobbet format mina åsikter om jämställdhet.
Hur mycket påverkas barnen av det här? De kan ju inte se oss i våra yrkesliv, så det är ju genom bilden hemifrån de formas. Och så genom skola och förskola. Genom Weronica hittade jag några intressanta länkar kring jämställdhet i förskolan, bl.a. en serie i SvD. Båda mina barn har nyligen sett en pjäs om könsroller som tar upp en hel del intressanta frågor.
På det stora hela så tycker jag att "vår" förskolepersonal hanterar sådana här frågor utan större anmärkning. Men i tisdags var maken på föräldamöte på dagis. När jag ringde från Arlanda rapporterade han om ditten och datten från mötet, och berättade att de nu ska arbeta med genusperspektivet. Med en lätt road röst berättade han att de i leklådan med riddare köpt till två tjejfigurer. En prinsessa och en drottning… Hur detta ska förstärka genusperspektivet är för oss en gåta. Just riddarfigurer nämns direkt i en av SvD artiklarna för övrigt!
Våra barn går långa dagar på förskola och skola/fritids, jag hämtar oftast strax före kl 17. De ber mig ofta hämta tidigare, och i morse var en morgon när de bägge verkade trötta och ur gängor. Eftersom jag själv kände mig hängig så ordnade jag så att jag kunde komma och hämta tidigare. Resultat? Dottern surade hela vägen hem för att hon inte för tredje gången den här veckan fick följa med bästisen hem, och sonen cyklade snabbt iväg från mig hojtande "jag vill inte gå från dagis". Ingen cool mamma då inte
Men väl hemma lugnade vi oss alla, och fredagsmyset blev som det skulle.
Sent??? Genomsnittsåldern för förstföderskor var 2006 29 år så du är inte så långt efter. Jag fick mitt första när jag var 38,5. Jag blev ju också coola morsan i testet. Fanns nog ingen närmare kategori. En morsa som låtit barnen ta stor plats men inte brytt mig så mycket om att följa regler och sånt. Verkar som om generationerna efter mig har blivit mycket petigare, det diskuteras saker på föräldrabloggar som aldrig for genom mitt huvud… Jag tror inte det är så mycket en åldersfråga som en fråga om vem man är och vilken tid man lever i.
Det finns mycket myter om äldre föräldrar, vad som nu räknas som äldre. Ju yngre de som diskuterar är desto yngre är de äldre föräldrarna.
Comment by Annaa M — September 23, 2007 @ 1:32 pm
Sent baserar jag på följande
- Det subjektiva måttet att vi är äldre än de flesta (inte alla) föräldrarna till barnens kompisar.
- Sjukvården ansåg oss gamla när vi inte kunde få barn, vi fick utredning redan efter ett år.
- Medelvärdet nationellt år 2000 var 28 år.
- Medelvärdet i den del av landet vi bor ligger nu ca 1 år under det nationella. Om det var samma 2000 så var medel 27 år.
Sen tror jag du har rätt. Det debatteras som aldrig förr om detaljer i föräldraskapet. Och vad är egentligen äldre? Vissa saker skulle jag gjort på samma sätt som för 20 år sen, de som ligger i min personlighet. Men andra saker kan jag nu rycka på axlarna åt. Jag är tryggare nu än för 20 år sen, när jag var 20 och kompisarna började skaffa barn.
Comment by Administrator — September 23, 2007 @ 2:07 pm
Jag var 27 respektive 30 när jag fick mina - något under medelvärdet alltså. Jag tror ålder har mindre påverkan på hur man uppfostrar sina barn än hur man är som person. Du har rätt, barnen ser oss inte i yrkeslivet…men de ser att båda jobbar lika mycket, tar lika stor del i hämtning , lämning et c.
Comment by Zofy — September 23, 2007 @ 2:43 pm
Jag var 27 när jag fick mitt första, 32 andra och 34 för tredje/fjärde. Men vi hade också svårt att få barn och vi började då jag var 22. problemet var manlig. Även vi fick hjälp efter ett år, för det ska ta sig efter ett år hursom i medeltal.
Jag tror som Zofy att det handlar om hur barnen ser att man löser vardagslivet, vem som hämtar/lämnar, diskar, städar, är hemma med VAB etc etc. Det påverkar mycket för hur vi är på jobbet ser de inte. Jag tror som Annaa att det där diskuterandet är en generationsfråga. Och i dag är det väl liiite backlash, kvinnan ska gå ner i tid för att räknas som fullgod moder?
En sak är jag glad över på mitt dagis - det jobbar två unga killar där på äldsta sonens avdelningen och de är helt vanliga unga killar. Jättebra som motvikt till alla fröknar!
Comment by Manon — September 23, 2007 @ 5:40 pm
Vad intressant att ni inte tycker jag är “äldre förälder”. Kan bara hoppas att barnen ser det likadant (har nämligen exempel i nära släkt där tonårsbarn inte ser det så).
Huruvida vi är “föredömen” hemma ordar jag inte mer om. Inte just nu i alla fall;-)
Comment by Administrator — September 24, 2007 @ 7:29 pm