Stora barn?
I helgen var det helt tydligt att vi börjar få stora barn. Tyckte vi i alla fall. Så här såg helgen ut:
Lördag:
Vid 10-tiden åkte jag och lämnade 5-åringen på Mulleskolan (som är utan föräldrar). På vägen släppte jag av 7-åringen hos en kompis, en kille i samma ålder. Efter Mulle vid 12 så åkte jag och sonen hem. På eftermiddagen var jag borta och sydde hos en kompis, när jag kom hem strax före kl 18 så var hela familjen hemma. 7-åringen hade hämtats vid 16-tiden ungefär. Efter middagen så cyklade vi över till hennes bästis igen och 7-åringen stannade där för att sova över. 5-åringen fick filmkväll hemma i soffan med pappa och mamma.
Söndag:
Vid 10-tiden hämtades 7-åringen hos sin bästis, samtidigt lämnades 5-åringen hos samma familj för att leka med sin kompis (lillebror i familjen). Fem minuter efter att dottern kommit hem ringer granntjejen på dörren och de går över dit. Där blir hon också bjuden på lunch. Maken och jag sitter solokvist en söndag och äter lunch - mysko! Vid 14-tiden kommer 5-åringen hem, och 7-åringens bästis kommer också. De plus granntjejen rusar upp och leker i barnens rum. Jag och 5-åringen åker iväg en stund på simskola. Efter det mera lek på rummen. Vid 17-tiden så hämtas 7-åringens bästis.
7-åringen såg vi en stund på lördag morgon, en kort stund på lördag kväll, samt en stund på söndag kväll. 5-åringen såg vi lite mer av, men han var ju inte heller hemma hela helgen. Är det månne en inblick i hur det blir i framtiden? Är vi redan där? Jag tycker det är underbart att de har sina kompisar, men jisses så svårt det är att släppa taget!
Jag frågade 7-åringen om killkompisen var hennes bästis. Svaret, som lät ungefär så här, värmde i hjärtat:
- Nja, han är nog nästan det, men det finns en som är mycket närmare som är ännu mer bästis. Fast han är ganska jobbig ibland så är han så bra att leka med. Du vet väl vem jag menar?
Och vad jag gjorde av all tiden… "passade på att jobba" - tjoho
