Idag i bilen:
5-åringen: - Jag ser en polis därute, han står och pratar med en dam.
7-åringen: -Vad säger han för något till damen?
5-åringen: -Det kan jag ju inte höra, man kan inte höra genom glas.
7-åringen: - Ja, det är en himla tur, så man slipper höra allt skvaller ute på gatorna.
Reflektioner: Barnen kallar tanterna för damer - inte illa. Men varifrån fick hon skvallret på gatorna?
Veckan har gått fort, och mycket energi har som vanligt gått till jobbet. Att rusa från möte till möte utan reflektion gynnar inte kritiskt tänkande och kreativitet.
Dottern har lekt med kompisar tre eftermiddagar efter skolan. En svår balansgång i hur ofta det ska vara, hur mycket en sjuåring orkar. Idag sa jag nej till att ta hem en kompis. Besvikelse först. Sen frågade hon "kan vi pyssla då?". När jag sa ja så blev hon genast glad. Hennes kreativitet resulterade i framsidan på årets julkalender, och sen var hon nöjd.
Vi hade utvecklingssamtal på skolan i onsdags. Ros, ros och nästan inget ris. Mycket prat om skola, läromedel, elevernas situation resulterade i en timmes samtal istället för den avsatta halvtimmen. Väckte många funderingar kring dagens skola och inte minst dotterns roll i skolan och samspel med läraren. Och vilken roll kreativiteten får spela i skolan.
I helgen ska jag på sykurs. Två hela dagar! Kursen hålls här i stan av en tjej som kommer hitresande, ett riktigt proffs. Det blir mycket tjejsnack, skratt, god mat och förstås sömnad och kreativitet i stora lass.
Idag sa sjuåringen:
- Vet du mamma - en sak du är bra på, kanske inte världsbäst på, men bra på, det är att vara snäll.
För ett år sen sa hon
- Mamma vet du vad du är bra på. Du är bra på att jobba.
Sen en tankfull tystnad. Sen la hon till
- Och så är du bra på att ta hand om barnen. Och så att sy.
Det känns som om jag stigit i graderna
Eftersom jag nu blivit utmanad av både Manon och Linda så får jag väl gripa mig an min allra första bloggutmaning
Här är reglerna:
1. Länka till den som utmanat dig.
2. Berätta sju sanningar om dig själv.
3. Utmana sju personer.
4. Meddela de sju personerna att du utmanat dem.
Här kommer de sju sanningarna:
1) Jag älskar att katalogisera och sortera.
2) Jag är en usel förlorare, i synnerhet i spel.
3) Har svårt att leva utan glass och ost.
4) Jag tjuvläser alltid deckare i slutet innan jag läst ut dem.
5) Jag älskar handarbete och pyssel och har lådorna fulla med ofullbordade projekt.
6) Jag sminkar mig nästan bara till fest.
7) På pub väljer jag helst veteöl.
Då jag ännu har ganska få bloggar jag besöker är de flesta redan utmanade så här vet jag inte riktigt hur jag ska göra… Tanken med utmaningar är förstås att man ska kunna länka sig vidare. Jag utmanar lite försiktigt några vars bloggar jag brukar läsa, utan att veta om de brukar anta utmaningar…: Stina, Cina, Mams, Weronica, Nettan och Susanne. Som sagt var - är lite kluven till det här att skicka vidare…
Förra måndagen så blev jag medlockad på bio med ett tjejgäng. Det var första gången på hur länge som helst som jag var på bio. Det kanske inte blev en film som jag hade valt men det spelade liksom ingen roll
Den vi såg var Michael Moores Sicko. Den handlar om det amerikanska sjukvårdssystemets brister… och… brister. Har ni sett någon film av Michael Moore tidigare så vet ni vad jag menar. Han är en skicklig berättare som skruvar berättelsen åt det håll han vill. En del var oerhört intressant och skrämmande, men personligen kände jag att bilden blev så oerhört mycket "det onda och det goda". Allt var bra utom just det amerikanska systemet.
Man blir tacksam över det svenska systemet, men också lite fundersam över om vart det är på väg, i synnerhet om man jämför med den (förvisso ensidiga) bilden av det franska systemet som gavs i filmen. Jag började också fundera över vad som skulle hänt med vår familj om vi bott i USA, när svenska försäkringsfirmor förvägrat två av oss sjukförsäkringar (alt. försäkring med skyhög premie) baserat på journaler och spekulation. Trots detta så har vi (peppar peppar) aldrig förvägrats akutsjukvård.
Nåväl - en tankvärd film. Och jag insåg hur mycket jag saknat att gå på bio!!!
Helgerna är mitt andningshål från jobbet, en chans att göra annat och ägna mig åt familjen. Jag älskar kreativa saker som att sy och pyssla, men den senaste tiden har jobbet sugit allt ur mig och det är jobbigt. Det kreativa får stå tillbaka och jag blir ännu tröttare. Nu har jag i alla fall två saker att se fram mot. Till helgen ska jag på sykurs här där jag bor, både lördag och söndag. Och helgen efter ska jag ha tjejträff med en kompis som jag inte träffat på länge.
Den här helgen har familjen gjort rätt mycket tillsammans men jag märker att barnen, i alla fall 7-åringen, egentligen har stort behov av att bara mysa med oss. Hon som är en mycket självständig tjej, som älskar att vara med kompisar och kan sova över hos dem, har plötsligt blivit mammig. Jag försöker tillgodose hennes behov, men samtidigt är det en svår balansgång när hon ringer från skolan och säger att hon är sjuk, men det visar sig "bara" vara att hon är trött och gärna är med mig istället. Under skridskoskolan var hon också tvungen att åka till kanten och kramas, vilket hon inte gjorde förra säsongen. Själv har hon ingen förklaring utom att det "bara blir så". Jag spekulerar förstås i orsakerna, men förutom att krama henne när hon behöver det så har jag ingen lösning. Det kompliceras också av att hon stundvis får minitonårsutbrott.
I fredags kväll var vi på Mulleutflykt och grillade korv och pinnbröd över öppen eld i en kolmörk skog. Mysigt och inte alls vad vi brukar göra en fredagkväll
I går, på lördagen, så var vi hela familjen till köpcentret och jag och maken slog till och beställde ny soffa. Vår soffa har väl hängt med 10-15 år, och varit trasig större delen av tiden, men den är så himla skön! Nu hittade vi på webben att Mio har "bygg din egen soffa" så vi mätte hemma och provade oss fram, så väl i affären var det bara att provsitta, känna på tygerna och beställa. Vi får väl se hur det blir… Barnen var måttligt roade av besöket, i alla fall 5-åringen. Rop som "ska vi gå nu?", "jag är hungrig" ekade genom affären.
Utöver skridskoskolan så var 5-åringen med pappa på simskola idag medan jag och 7-åringen åkte och handlade. Faktiskt hann vi en del lek och mys också. Men till symaskinen kom jag aldrig tyvärr 
Idag på eftermiddagen tillbringade jag två timmar hos frisören för färgning och klippning. I paketet ingår te/kaffe, mörk choklad, en glassig tidning att läsa medan färgningen tar, hårtvätt med hårbottenmassage samtidigt som man sitter i en massagestol, småprat med en trevlig frisör, bra klippning och färgning. Ut kom en ny människa som dessutom inte tänkt på jobbet på en bra stund! Två timmar väl investerade!
Idag så skulle 7-åringen göra klart sin läxa, som ska redovisas på fredagar. Svenskaläxan är en ramsa som ska läras in och illustreras. Ramsan fokuserar på en bokstav (en per vecka). Matteläxan är mer varierad. Den här veckan var det siffran 4 som de skulle räkna tal med, öva på att skriva och illustrera. Matteläxan väljer hon alltid att göra först så det mesta gjordes i måndags, men en del var kvar, vi skulle göra talkort.
När läxan var färdig ville hon fortsätta att leka med talkorten och jag la upp 6+4=. Hon funderade ganska kort stund och la dit 10. Jag frågade "hur tänkte du?". Hennes svar var "Jag tänkte att 4+4=8 och sen la jag till 2".
Hon var tidigt intresserad av tal och vi har tidigare "lekt skola" då hon fått tal som hon ska lösa, och vi har visat hur vi tänker när vi hanterar stora tal. Så hon kan vara färgad av det, men jag tycker ändå det är intressant att höra hur hon som håller på att lära sig utvecklar metoder för inlärning både i matematik och svenska.
Ramsan som hon skulle lära sig var "Apan Appe han är söt, äter inte gärna gröt". Hon envisades med att säga "inte äter", tills jag sa att hon skulle tänka på att "gärna" och "gröt" börjar på "g" och skulle vara bredvid varandra. Knappast en grammatisk regel men det hjälpte henne.
För några år sedan en dag så låg de här broschyrerna om barn och matematik på fikabordet på jobbet. Det är råd och tips till föräldrar för att stimulera barns matematikinlärning. Maken och jag bläddrade i dem, och hittade bl.a. ett exempel på hur man skulle räkna köttbullarna på tallriken tillsammans med barnen. Vi tittade på varandra med frågande blickar och undrade "gör inte alla det?". Så är det naturligtvis inte, men för mig gav det en tankeställare om vad vi ger våra barn omedvetet och vilket "försprång" det olika familjer ger sina barn an skapa redan när innan barnen börjar skolan.
Och nej - vi har inte på långa vägar gjort allt som står i broschyrerna…
Igår åkte jag nästan 40 mil i jobbet. Fram och tillbaka över dan. Ena vägen tåg, andra vägen samåkning i bil. Idag åkte jag 20 mil i jobbet. Fram och tillbaka över dagen. Bil och samåkning. Det får mig att tänka resurser på flera sätt.
Miljömässigt så är det naturligtvis fördelaktigt med tåg. Men tidsmässigt inte. Jag hade varit borta minst två timmar längre om jag tagit tåget båda vägarna igår. Idag kunde jag inte ta tåg. Hade jag tagit buss hade jag tillbringat minst fyra-fem timmar längre tid pga bussförbindelserna. Så förutsatt att jag skulle göra detta så var kommunikationerna optimalt valda för mig.
Sen kan man fråga sig om resorna var nödvändiga överhuvudtaget. Igår så reste jag 2,5 timme dit, var närvarande knappt 2 h, drog mitt ärende och sen var det drygt 2 h resa tillbaka. När jag dragit mitt ärende blev det en diskussion och i slutändan så återremitterades ärendet dit därifrån det kommit och de sa att de bad om ursäkt för att jag kommit helt i onödan. Så illa kanske det inte var, för diskussionen gav mig en del, men i princip hade de rätt. Mötet idag hade både sina för- och sina nackdelar. Men tidsmässigt har dessa två dagar inte varit resursutnyttjande. Varken för mig personligen eller för organisationen.
Det jag upplever vi slösar mest med är resursen människor. Både tid och ork. Det blir förstås extra tydligt i en organisation som saknar ledning med ledaregenskaper. Men jag tycker det är en genomgående trend i hela samhället.
Arbetsdagen för mig avslutades med att jag fick tillbaka ett ärende på mitt bord som valsat runt i flera månader och som inte är löst ännu. Det börjar bli kris och man har inte kommit närmare en lösning. Det kallar jag resursslöseri!
Dagen avslutades med dotterns kör. Det vi blivit lite bättre på här hemma är att försöka hitta samordning vad gäller barnens aktiviteter. Igår så samåkte vi till sonens kör, och idag skjutsade jag dottern+kompis till kören och hem skjutsade den andra familjen. Såsmåningom får barnen ta sig själva till aktiviteter men än så länge är det skjutsande pga avståndet.
Spridda tankar om resurser…
För ett tag sen handlade jag och maken tandborstar till barnen. I affären fanns bara två kvar av favoritsorten, en orange och en rosa, och dessa köpte vi. Några dagar senare så gav vi barnen tandborstarna, då det var dags för nya. Jag tar upp dem ur paketet och ger den rosa till dottern och den orangea till sonen. Dottern stirrar ilsket på den hon fått och säger med bestämd stämma "Den här vill inte jag ha! Jag vill ha DEN!" och pekar på den sonen fått. Jag hinner tänka både det ena och det andra och förväntar mig starka protester men sonen tittar först på sin och sedan på dotterns och säger glatt "Ok!" och så byter de.
Jag som tror mig behandla personer mer utifrån individer än kön, gjorde detta fullständigt omedvetet. Den rosa till tjejen. Något annat tänkte jag inte på. Jag undrar hur många andra sådana saker jag gör? Utan att någon reagerar?
Uppdelningen skapar dock viss förvirring i badrummet. Dotterns tips till sin mormor löd ungefär "Om du ska komma ihåg vilken tandborste som är vems så kan du låtsas att lillebror är tjej och jag är kille." Så nog visste hon varför hon fick den rosa…
