Häromdagen hade jag plockat fram en rosa tröja åt den 7-åriga dottern.
Hon tittade på den med viss skepsis och frågade sen om det fanns någon annan tröja, t.ex. en grön eller blå. Hon frågade så snällt så jag gick och letade upp en. Sen frågade jag henne varför. Svaret kom:
- Jag är så trött på rosa. När jag var ung tyckte jag om rosa, mamma.
Ack ljuva ungdom! Och vart tog min prinsesstokiga tjej vägen? Men tyst ropar jag… Äntligen!
Jag är besviken. Besviken på människors småaktighet, intriger och småpåvar som gör allt för sina revir. Besviken på folk som sviker. Personer jag en gång litade på och respekterade. Just nu känns uppförsbacken lång, för förtroendet är skadat. Mitt förtroende för de människor som jag ska jobba med.
Idag var jag på möte. Hela dagen. Jag avskyr sådana möten. Idag var det extra plågsamt. Jag blev besviken, jag blev arg och ledsen. Men mest besviken. Och förmodligen lyste det nog igenom, vilket förstås är oprofessionellt. Inte blev det bättre av att jag har en förkylning, har tappat rösten, har värk i hela kroppen och har varit vaken sen halv fyra i morse. Har gått på Alvedon hela dagen. I morgon ska jag vara hemma. Kanske får jag sällskap, vi misstänker att sonen är på väg att bli sjuk han också.
När vi kom hem la jag mig på soffan med min bärbara och surfade, medan maken ordnade mat till barnen. Ingen dum arbetsfördelning en dag som denna! Förr eller senare ska jag muntra upp den här bloggen…
Nu går ännu en vecka mot sitt slut, och det infinner sig en viss känsla av att man borde summera veckan som varit. Men å andra sidan undrar jag om det låter sig göras, för den här veckan tillhör inte årets höjdpunkter. Om man nu ska vara ironisk.
I tisdags fick jag och maken ett besked på jobbet som i värsta fall innebär att vi står utan jobb inom ett år, i bästa fall innebär att en verksamhet vi tror på läggs ner. Det mest frustrerande är att beslutet baseras på rena lögner som blivit fakta på vägen upp till ledningen. Och att personer vi en gång hade respekt för har betett sig falskt. Det här är också nackdelen med att ha samma arbetsplats. Vi tillämpar därför principen att inte prata så mycket om det just nu. Inte på hemmaplan i alla fall. På jobbet pratas desto mer. Själv mår jag dåligt av det, inget snack om saken.
Dottern hade i början av veckan en deppig dag, och ville att jag skulle prata med både fröknarna och hennes kompisar om att hon inte "får vara med". Jag har försökt uppmuntra henne att först prata med lärarna som hon både uppskattar och har förtroende för, och sen ska jag höra av mig. Ingen rapport än så längre, och hon har lekt med de kompisar det gällde.
I onsdags ringde de från dagis och berättade att sonen hade halkat på isen och slagit upp ett jack i hakan. Jag och han åkte upp till sjukhuset och efter två timmar kom vi därifrån - sonen med en tejpad haka och ett vitt bandage. Sonen var samlad, väldigt förståndig, tapper och tålmodig, under hela processen. Fast när läkaren som sjätte person bad honom beskriva vad som hänt ville han inte längre…
Igår frågade storasyster honom vad han skulle vara i luciatåget. "Jultomte" svarade han. "Och det här ska vara skägget" svarade han och pekade på bandaget. Så han tar det med en klackspark!
Veckan har också innehållit ljuspunkter som för 7-åringen lek med kompisar två dagar, för 5-åringen en kompis med hem i fredags, fredagsmys på fredagskvällen och sen en trevlig familjedag i går med en del shopping. Nu hoppas jag på en bättre vecka, men då jag vet att såväl måndagen som tisdagen innehåller möten med avgörande betydelse hyser jag inga större förhoppningar om jobbdelen. Men den dagen den sorgen… ännu återstår några timmar av söndagen!
För några veckor sedan började vi med veckopeng för 7-åringen. Varje lördag så får hon 20 kronor. Det innebär också inget godis och inga tidningar när vi åker och handlar. Inte för att det blir mycket av den varan i vanliga fall, vi har t.ex. aldrig haft lördagsgodis, men det är ändå överenskommelsen. Hon har sparat pengar och funderat vad hon ska köpa. Idag så uppnådde hon 100 kronor.
Vi var ute och handlade idag och hamnade som vanligt i en bokhandel. Får barnen välja en affär de ska gå till så väljer i alla fall 5-åringen alltid en bokhandel. Nu stod 7-åringen och funderade och valde och bestämde sig till sist att inhandla en bok för de första slantarna. Kravet var "lättläst och spännande" och valet föll på "Hampus i spökskogen" av Lasse Ekholm. Vi hann inte mer än hem så började hon läsa. Behöver jag säga att det värmer både moders- och fadershjärtat att hon investerar så klokt.
Att hon äntligen kommit till det stadiet har vi framförallt en klok lärare i skolan att tacka för tror jag. Samt en viss envishet hos dottern. Hon har länge velat lära sig läsa och vi har tragglat med ljudande av bokstäver men hon har blivit lätt frustrerad. I år fick klassen ny lärare, och mycket fokus har lagts på bokstäver och läsning. Det finns en viss nivå alla ska nå, de som redan nått den får "extra uppgifter" för att stimulera (men de kan också välja att göra annat). För några veckor sedan bytte läraren ut svenskaläxan för några av barnen, inklusive vår dotter. Istället för en ramsa som skulle läras utantill så har hon en bok med sig som hon ska läsa högt ur varje kväll i minst fem minuter för oss. Plötsligt var svenskaläxan kul! Boken var precis rätt nivå för henne, och nu är vi inne på tredje veckan och det går bara bättre, trots att texterna blir längre och svårare. Att hon klarat läxan innebar nu också att hon vågade sig på att köpa sitt livs första egna bok! Stort ögonblick
Som jag skrivit tidigare följer maken och jag Idol och varje fredag kväll (utom förra veckan förstås!) sitter vi framför TVn. Och för varje vecka så undrar jag mer och mer varför vi sitter där i år igen. Idag åkte en av de givna finalisterna, Daniel, och även om storleken på aftontidningarnas rubriker är lite väl överdrivna så tycker jag det är en stor förlust för tävlingen. För mig har han varit en av höjdpunkterna. Men ser man på tidigare år är det ju inget karriärlyft precis att stå som vinnare.
Vi skulle ha en familjekväll och se på Idol, men en efter en troppade vi av. 5-åringen slocknade i soffan efter bara en halvtimme. 7-åringen älskar musikprogram men fick lägga sig efter första passet. För en gångs skull var vi som höll oss vakna eniga och en och samma person fick våra röster, nämligen Marie. 7-åringen snappar förstås åt sig alla kommentarer, och lär sig nya uttryck som "go girl"
Hennes bästa expertkommentar var om Andreas. "Pappa - han måste rocka mer!".
Efter en ganska jobbig dag, med extremt dåliga nyheter för oss båda på jobbet, och en del problem i skolan för 7-åringen hade vi ett mycket stort behov av att distrahera och varva ner. Vi gillar att varva ner framför TVn i den här familjen. Det är inte alltid vi hittar något som sänds direkt, men vi har en hel del DVD i hyllan. Tillsammans följer jag och maken framförallt två serier. Häromveckan återupptog vi efter en tids paus, tittandet på Gilmore Girls.
Jag följde inte den här serien från början (vilket maken gjorde) när den kom på svensk TV men när jag väl upptäckt den så ser jag den gärna. Den lilla staden Stars Hollow, med sina speciella karaktärer och den mycket speciella jargongen mellan mamma Lorelai och dotter Rory (vi har sett den otextad och det är en språktest!) tycker jag gör den här serien sevärd. Jag går och lägger mig med en myskänsla i hela kroppen efter att ha sett ett avsnitt! Rekommenderas alltså.
För tjugo år sedan skrev vi 1987. Det var året vi såg början av Boforsaffären, Sverige blev världsmästare i ishockey, spiondömde Stig Bergling avviker vid permission, Windows version 2.0 släpps, Carola förlovar sig med Runar, TV3 börjar sända. På TV kan vi se Lotta Engberg vinna svenska melodifestivalen och Johnny Logan vinna den europeiska.
Men för oss här i familjen finns det viktigare händelser. Den 18 november 1987 i den här byggnaden var vi på "eftertentafest" och där blev vi ett par, jag och maken.
Den 18 november 2007 var en helt vanlig söndag i familjen AB, med skridskoskola, simskola, storhandling och allt annat som hör helgerna till. Men två dagar tidigare så befann vi oss på ett hotell i den här sviten:
Av maken fick jag i 40-års present det s.k. lyxpaketet, med boende i svit, champagne på rummet och en trerätters middag. Allt på det här hotellet:
I presenten ingick också barnvakt (farmor). Och till vårt 20-års jubileum tyckte vi det var lämpligt att utnyttja presentkortet. I fredags tog vi ut en semesterdag och spenderade hela dagen ihop, liksom större delen av lördagen. Vi strosade på stan utan press, umgicks som vuxna, njöt av sviten och lyxen. Behöver bara säga en sak. Mycket lyckat! Jag skulle kunna vänja mig vid den sortens liv
Nu har symaskinen gått och gömt sig igen. Attans! Tror inte jag skriver något nästa gång jag hittar den
Allvarligt talat så går vissa veckor i ett. Pappan i familjen har varit borta två kvällar, samma kvällar som det ska klämmas in körövningar för bägge barnen plus Öppet Hus på skolan. Ja, det säger sig själv att det blir intensivt. I kväll smet jag hemifrån, vi hade libanensisk matkväll på jobbet *mums*. I morgon rymmer vi tillsammans fältet och ska bo i lyxsvit en natt, medan farmor är barnvakt. Anledningen? Tja, det berättar jag om någon annan gång 
Kunskapsgap och matematiken (igen).
Förra året och i år har regeringen satsat pengar på något som man kallar "Matematiksatsning inom högre utbildning". Man anser att det finns ett "kunskapsgap" mellan gymnasiet och högskolan inom matematik och det här kunskapsgapet vill man överbrygga. Mer om satsningen och vad som görs i hela landet kan ni läsa om på Mattebron.se.
Ska jag vara ärlig så känner jag mig lite kluven. Å ena sidan så tycker jag att det behöver göras något åt att de elever som faktiskt har den behörighet som krävs till högskoleutbildningar, ändå inte är rätt förberedda. Å andra sidan så tycker jag att det är något grundläggande fel att vi har ett utbildningssystem där man talar om ett gap mellan nivåer som måste överbryggas. Tänk er en överbryggningskurs mellan 9:an och gymnasiet. Eller mellan olika klasser i skolan?
Intresset för utbildningsfrågor har följt mig hela livet känns det som, och förmodligen kommer jag aldrig att kunna släppa det helt. Att få barn som kommer in i skolans värld tycker jag ger ytterligare perspektiv på det, både barnens erfarenheter och våra som föräldrar.
Dottern verkar ha en speciell relation till matematiken. Av de läxor hon får på måndagar så är matematiken gjord samma kväll för det mesta. Speciellt är hon intresserad av de tal hon får, att addera och subtrahera, att manipulera tal verkar i sig vara något som lockar henne. Redan för 1-2 år sedan så ville hon "öva matte" och fick uppgifter av oss. Hon har aldrig egentligen behövt motiveras (hittills ska jag säga!) med praktiska exempel. Själv tyckte jag att matematiken blev riktigt rolig när först på gymnasiet. Mig tilltalade inte alla exempel som skulle motivera oss när vi var yngre.
Samtidigt så kan jag se att för många är det just det som motiverar matematiken. En släkting till oss hade just börjat skolan och kämpade med matematiken. Han fick inte till det. Då frågade min man en ganska knepig fråga om ett fotbollslag som hade vunnit ett antal matcher, spelat oavgjort ett antal och förlorat ett antal. Sen frågade han hur många poäng laget hade. Pojken svarade omedelbart utan att tänka efter. Vi försökte sen förklara att han faktiskt på stående använt matematik.
Det talas mycket i utbildningsdebatten om vikten att skapa intresse för matematik, och ofta att man gärna ska visa barnen med praktiska exempel. Vilka möjligheter har man att fånga upp de barnen som behöver den praktiska delen, utan att försumma de som tilltalas av talen i sig? Och hur undviker man ett ännu större kunskapsgap? Jag tror nämligen att i dagens samhälle förutsätts en viss kunskap i matematik, och de som inte har den är i underläge (det gäller förstås inte bara matematiken, utan även andra saker).
I helgen fick 7-åringen titta på Svensson, Svensson som är ett program hon gillar. Efteråt följde Babben. Efter en stund började 7-åringen sucka och muttra. Till slut yttrade hon följande recension:
-Babben och Babben. Jag tycker det skulle heta babblen och babblen. Hon babblar ju mer än jag!
Vi skrattade gott åt den självinsikten från en tjej som har svårt att hålla munnen stängd mer än någon minut åt gången.
