Kunskapsgap och matematiken (igen).
Förra året och i år har regeringen satsat pengar på något som man kallar "Matematiksatsning inom högre utbildning". Man anser att det finns ett "kunskapsgap" mellan gymnasiet och högskolan inom matematik och det här kunskapsgapet vill man överbrygga. Mer om satsningen och vad som görs i hela landet kan ni läsa om på Mattebron.se.
Ska jag vara ärlig så känner jag mig lite kluven. Å ena sidan så tycker jag att det behöver göras något åt att de elever som faktiskt har den behörighet som krävs till högskoleutbildningar, ändå inte är rätt förberedda. Å andra sidan så tycker jag att det är något grundläggande fel att vi har ett utbildningssystem där man talar om ett gap mellan nivåer som måste överbryggas. Tänk er en överbryggningskurs mellan 9:an och gymnasiet. Eller mellan olika klasser i skolan?
Intresset för utbildningsfrågor har följt mig hela livet känns det som, och förmodligen kommer jag aldrig att kunna släppa det helt. Att få barn som kommer in i skolans värld tycker jag ger ytterligare perspektiv på det, både barnens erfarenheter och våra som föräldrar.
Dottern verkar ha en speciell relation till matematiken. Av de läxor hon får på måndagar så är matematiken gjord samma kväll för det mesta. Speciellt är hon intresserad av de tal hon får, att addera och subtrahera, att manipulera tal verkar i sig vara något som lockar henne. Redan för 1-2 år sedan så ville hon "öva matte" och fick uppgifter av oss. Hon har aldrig egentligen behövt motiveras (hittills ska jag säga!) med praktiska exempel. Själv tyckte jag att matematiken blev riktigt rolig när först på gymnasiet. Mig tilltalade inte alla exempel som skulle motivera oss när vi var yngre.
Samtidigt så kan jag se att för många är det just det som motiverar matematiken. En släkting till oss hade just börjat skolan och kämpade med matematiken. Han fick inte till det. Då frågade min man en ganska knepig fråga om ett fotbollslag som hade vunnit ett antal matcher, spelat oavgjort ett antal och förlorat ett antal. Sen frågade han hur många poäng laget hade. Pojken svarade omedelbart utan att tänka efter. Vi försökte sen förklara att han faktiskt på stående använt matematik.
Det talas mycket i utbildningsdebatten om vikten att skapa intresse för matematik, och ofta att man gärna ska visa barnen med praktiska exempel. Vilka möjligheter har man att fånga upp de barnen som behöver den praktiska delen, utan att försumma de som tilltalas av talen i sig? Och hur undviker man ett ännu större kunskapsgap? Jag tror nämligen att i dagens samhälle förutsätts en viss kunskap i matematik, och de som inte har den är i underläge (det gäller förstås inte bara matematiken, utan även andra saker).
Matematiken intresserar även mig. Det som är lite lustigt är att matteintresset sjunker så drastigt genom skolans år, från början är nästa alla intresserade, men på högstadiet finns det inte så många entusiaster kvar. Frågan är varför? Beror det bara på att det blir för abstrakt? Jag tror inte det själv, men vet egentligen inte…
Däremot tror jag på, som din man gjorde, att påpeka hur ofta vi egentligen räknar. Det gör vi ju varje dag, allihop!
Kram Stina
Comment by Stina — November 15, 2007 @ 7:22 am
Nu hör jag väl till dem som tror att man klarar sig i vanligt liv med ganska lite matematik men skulle gärna se en utbildning i hemekonomi och där skulle det bli en hel del matte förstås.
Matte har ju varit mitt speciella intresse som lärare för små barn i flera år, även om jag av en dålig organisation tvingats lägga den praktiska matten som ersättning för lärobok på hyllan.
Men jag ser ju att barn som har svårt med matte ofta också är barn som har svårt med läsning. Det handlar ofta om omognad, svårigheter att ordna i system och få olika begrepp att stanna i viss ordning. Bokstäver kastas om, ord missas, fel rad i läsningen. Det går igen i matten också, vilket tal först och i vilken ordning och vilken siffra hör ihop med vilket tal
Sedan finns i varje klass ett eller två barn som har rena automatiseringssvårigheter, alltså det tar för dem väldigt lång tid att automatisera exempelvis alla plus- och minustal upp till 10. Samma automatisering behövs för tiotalsövergångar typ 32 - 8 osv. De barn som inte automatiserar det här får kämpigt med högre matematik även om de inte har genuina mattesvårigheter eller svårigheter att förstå ett talområde eller en uppgift. Detta behöver inte vara samma sak.
Området är spännande. Men när jag hade möjlighet att ha enbart praktisk matte som inlärningsform och bara uppkollningar med papper och penna så tyckte alla barn under båda första åren i skolan att matte var jättekul och de behövde ingen motivation. Det gick ut på spel och laborationer ofta tillsammans med någon annan i pararbete. Alla barn kunde också svara rätt på alla diagnosfrågor i ettans och tvåans matteböcker när det gjort det här sina första två år i skolan, så de hade gedigna kunskaper med sig. Men det betydde inte att alla problem var ur världen för all framtid.
Tyvärr blir matten i skolan abstrakt alldeles för tidigt och då blir det fel för många barn (inte alla)
Comment by Inga M — November 17, 2007 @ 12:55 pm
Tack Stina och Inga för era kommentarer och reflektioner!
Mycket intressant input om matematiken och språkinärning och kopplingen. Jag tror också att matematiken blir abstrakt för snabbt för de flesta, men jag är också orolig för att man bara (av resursskäl t.ex.) väljer den ena varianten, och att man då kanske tappar de som har ett intresse och en begåvning för det abstrakta tänkandet.
Jag tror matematiken är en del av att kunna leva i en demokrati. Utan matematiken (den praktiska) är det svårt att förstå hur man betalar skatt, räntorna banken tar ut, lönebeskedet, om man får fel växel tillbaka i affären, etc. Alla behöver ett visst självförtroende, även inom matematiken.
Comment by Administrator — November 19, 2007 @ 8:54 pm
Jag tappade kontrollen över matten redan i början av första terminen på gymnasiet och har klarat mig alldeles utmärkt med det jag lärt mig dittills trots att man behövde räknesticka både för att räkna ut garnmängd till vävar och för att beskära bilder på min tid. Numera är ju A-kursen på gymnasiet bara en repetition så den kursen är ju klart berättigad. Men B-kursen har jag lite svårt att förstå den breda nyttan av i vår digitaliserade värld. Jag tror i själva verket att alla de gymnasieskolor som lägger in matte B som obligatoriskt på i stort sett alla teoretiska och estetiska program för att höja skolans status, bidrar till att skapa större klyftor och mer segregation än nödvändigt. Elever väljer bort program de egentligen velat gå för att slippa den svårare matten.
Ja visst är det väl en myt det där med de renodlade mattebegåvningarna? Den som är duktig i matte visar sig ofta vara bara på det mesta. Jag var ett särfall eftersom jag bara var bra på att skriva och att lära mig saker som jag tyckte var roliga. All annan inlärd kunskap glömmer jag fortfarande snabbt.
Comment by Annaa M — November 19, 2007 @ 11:56 pm