Ännu en vecka
Nu går ännu en vecka mot sitt slut, och det infinner sig en viss känsla av att man borde summera veckan som varit. Men å andra sidan undrar jag om det låter sig göras, för den här veckan tillhör inte årets höjdpunkter. Om man nu ska vara ironisk.
I tisdags fick jag och maken ett besked på jobbet som i värsta fall innebär att vi står utan jobb inom ett år, i bästa fall innebär att en verksamhet vi tror på läggs ner. Det mest frustrerande är att beslutet baseras på rena lögner som blivit fakta på vägen upp till ledningen. Och att personer vi en gång hade respekt för har betett sig falskt. Det här är också nackdelen med att ha samma arbetsplats. Vi tillämpar därför principen att inte prata så mycket om det just nu. Inte på hemmaplan i alla fall. På jobbet pratas desto mer. Själv mår jag dåligt av det, inget snack om saken.
Dottern hade i början av veckan en deppig dag, och ville att jag skulle prata med både fröknarna och hennes kompisar om att hon inte "får vara med". Jag har försökt uppmuntra henne att först prata med lärarna som hon både uppskattar och har förtroende för, och sen ska jag höra av mig. Ingen rapport än så längre, och hon har lekt med de kompisar det gällde.
I onsdags ringde de från dagis och berättade att sonen hade halkat på isen och slagit upp ett jack i hakan. Jag och han åkte upp till sjukhuset och efter två timmar kom vi därifrån - sonen med en tejpad haka och ett vitt bandage. Sonen var samlad, väldigt förståndig, tapper och tålmodig, under hela processen. Fast när läkaren som sjätte person bad honom beskriva vad som hänt ville han inte längre…
Igår frågade storasyster honom vad han skulle vara i luciatåget. "Jultomte" svarade han. "Och det här ska vara skägget" svarade han och pekade på bandaget. Så han tar det med en klackspark!
Veckan har också innehållit ljuspunkter som för 7-åringen lek med kompisar två dagar, för 5-åringen en kompis med hem i fredags, fredagsmys på fredagskvällen och sen en trevlig familjedag i går med en del shopping. Nu hoppas jag på en bättre vecka, men då jag vet att såväl måndagen som tisdagen innehåller möten med avgörande betydelse hyser jag inga större förhoppningar om jobbdelen. Men den dagen den sorgen… ännu återstår några timmar av söndagen!
Usch, för sådana veckor! Och jobb som är (tyvärr) så viktigt! Hoppas att det löser sig i slutänden!
Krya på den lille “tomten”
MVH Ulle
Comment by Ulle — November 25, 2007 @ 7:57 pm
Klok strategi att inte prata och älta för mycket. När man nått en viss punkt så hjälper det inte. Jag har aldrig egentligen pratat jobb hemma och det är en skön vana, men om man har samma arbetsplats måste det vara svårt förstås.
Hoppas det går bra ändå, det tycks ju finnas lite hopp i alla fall.
Comment by Inga M — November 25, 2007 @ 10:28 pm
Det är bra att ni inte pratar om det hemma tycker jag med. Så gott ni kan. Usch. Tänker på er och på dottern med! Hoppas att det löser sig för er alla.
Förstår att veckan har varit tuff. Hoppas innerligt att det blir bra!
Kramar om här!
Comment by Noemi — November 26, 2007 @ 11:59 am
Tack!
Inga - jag är en “ältare” av stora mått. Men nu börjar jag förstå fördelen med att inte prata om det. Sent ska syndaren?
Comment by Administrator — December 1, 2007 @ 9:00 pm