Till julen hör pyssel och nu är det dags att visa lite av höstens produktion, både juklappar och sånt vi gjort till oss själva. Det blir ett långt inlägg men jag kan inte låta bli
Först julklapparna barnen gjort. Femåringens till vänster, sjuåringens till höger och längst fram:
Sen de julklappar jag gjorde:
Sen vad sjuåringen gjort till sig själv:
Och vad jag gjort till mig själv:
Nu är vi halvvägs genom vår ledighet och först nu börjar det kännas som om vi är riktigt nervarvade. Vi tar det just nu lugnt, spelar mycket Playstation och datorspel, barnen leker med granntjejen, jag och maken rensar i skåpen och garaget. Två turer till soptippen har det blivit. Känns befriande. Tänk om man lika enkelt kunde göra sig av med det känslomässiga skräpet?
Så här kommer lite "hissande och dissande".
Jag vill dissa stressen från jobbet som späddes på av att vi innan den 21 nästan inte hade handlat en enda julklapp så ni kan gissa vad vi gjorde den 21 och 22… Jag vill också dissa magsjukan som däckade farmor natten innan julafton och mormor på juldagens eftermiddag. Efter ett dygn var de på benen igen och det verkar (peppar peppar) som det var samma som vi hade för två veckor sen, men det var trist ändå. Jag vill också dissa att jag själv har så lätt att stressa upp mig… Till sist vill jag dissa vädret med plusgrader.
Jag vill hissa att julen verkligen är en familjehögtid och vi från den 23 och framåt haft det riktigt mysigt ihop. Jag vill hissa möjligheten att titta på filmer, spela spel och umgås. Jag vill hissa den perfekta julgranen vi fick tag på, julgodiset vi fick och gjorde (tack till barnens morbror som enligt 7-åringen gör den bästa knäcken), pepparkakorna vi bakade och julmaten som blev helt lagom för alla smaker. Jag vill hissa familjemusikalen Snövit som vi var på i torsdags. Jag vill också hissa möjligheten att strosa lite ensam på stan, att hinna sy och pärla. Jag vill också hissa Singstar som jag tyckte var riktigt kul och Lego Star Wars som 5-åringen och pappan i familjen älskar. Och så vill jag hissa Scooby Doo å barnens vägnar
7-åring filosoferar vid julaftons slut
"Det var en bra dag, men det var mystiskt mamma…"
"Vad var mystiskt?"
"Det där med tomten. Varför hade han inte tid att visa sig just i år mamma? Just i år när pappa var med. Han brukar ju ligga uppe och vila annars. Så varför kunde tomten inte träffa oss just i år, när han kunde få träffa pappa? Jag förstår inte det mamma."
I år så lämnade tomten paketen på trappen och ringde på innan han stack iväg. Han lämnade en lapp där det stod att han måste hinna med Belgien också. Mamman såg en glimt av honom som 7-åringen tror var en bit av släden. Mystiskt att den nya rutinen sammanföll med att 7-åringen flera gånger påpekat att hon misstänkte något om relationen mellan tomten och pappan…
5-åringen summerar på kvällen:
"Mamma, det här var min bästa julafton någonsin!".
Ibland är livet så enkelt!
Så här dan före dan så vill jag tillönska er läsare en riktigt
GOD JUL!
och vi kanske "ses" i mellandagarna!
Idag är sista dagen på jobbet innan julledigheten som sträcker sig till den 7 januari då det är dags att börja igen. Jag räknar minuterna tills dagens slut
På jobbet så är det fortfarande komplicerat, och ibland undrar man över vissa personers världsbild. Eller så är det min/vår? Igår så fällde en arbetskamrat kommentaren "jamen, det här bli ju toppen, jättebra". Då undrar jag om hon pratar om samma sak som gör mig fullständigt genomtrött, ledsen och besviken? Nåväl, med företagshälsovårdens hjälp och en definitiv semester från detta så hoppas jag på nya krafter. Nedräkning pågår!
Barnen planerat i flera veckor för julen. Det har massproducerats både julklappar och julpynt, de verkar ha fått pysselintresset i arv. Eller är det miljöpåverkan? Nåja, kul verkar de ha i alla fall. Så småningom ska jag nog lägga ut lite bilder på bloggen, på både barnen och mammans pyssel 
Och förväntningarna är skyhöga. Inte bara på julklappar, nej på flera olika ingredienser, som tomten, kyrkbesöket, maten, ledigheten. Det känns som om julen verkligen är barnens högtid. Och ikväll anländer släkten som ska fira jul hos oss. Nedräkning pågår!
Nu återstår bara handlingen av julklappar och julmat, städning, paketinslagning, knäcken, ischokladen, fler pepparkakor, julgranen, pyntet i granen…. Sen är det dags att ta det lugnt och njuta. Nedräkning pågår!
Dottern, som är 7 år, har aldrig varit särskilt villig att berätta vad som händer när vi inte är där och vad hon känner. Att få reda på vad som hänt, tidigare på dagis, och numera i skolan är inte alltid lätt. Det har blivit lite mer av den varan det senaste året, men hon väljer ofta att inte berätta, även om hon mår dåligt av saker. Vi försöker att inte pressa henne utan respektera det, men vill ändå att hon ska förstå att om hon ändrar sig så lyssnar vi. Under en jobbig period för henne i våras då hon mådde dåligt men inte ville berätta så började jag med kvällsvanan att efter släckningen ligga en stund och mysa med henne. Under den stunden har hon min odelade uppmärksamhet och hon får helt välja samtalsämne. Det kan vara allt från små skämt och bus till livets allvar. När jag hade gjort det en vecka ungefär så började hon dela med sig av en del av det som tyngde henne. Nu är det en del av rutinen och något som jag tycker mycket om. För vem vet hur länge hon låter mig göra så. Även om hon igår bestämt hävdade att hon kommer att göra så hela livet.
Sonen är betydligt mer berättande, i alla fall om saker som händer runtomkring honom. Han kan ibland säga "jag vill inte berätta" men det rör mest saker han tycker är obehagliga eller där han vet att han själv gjort fel. Han är ju två år yngre så mycket kan hända när han börjar skolan. Han vill också gärna att jag ligger där en stund, och det gör jag oftare och oftare också. Han vill på kvällen mest kramas och kalla mig för "gosmamman". I kväll var han ovanligt pratsam och jag fick veta en hel del. Han började med att undra om jag kommer att dö och inte alltid vara med honom. Sen undrade han om man dör då man är lika mycket som julaftonssiffran. Jag försökte förklara att 24 år är mindre än hans föräldrar är och att man aldrig vet när man dör. Jag fick veta att Jesus dödats av en man för det hade Eva sagt i sitt program. Eftersom det var en soldat så undrade han om alla kungar har soldater. Och man ska ju faktiskt inte ska göra illa varandra. Nu vet jag också att man inte får slåss eller säga fula ord men kompisen på dagis får säga fula ord hemma i sitt eget rum och sonen undrar hur rummet ser ut. Och en annan kompis bråkar på samlingen och gör inte vad personalen säger. Det är underbart att få följa med i den associationskedjan.
Det är skönt att ha de här konversationerna och i mångt och mycket är de dagens höjdpunkt. Dottern vill gärna ha en dialog, och frågar ofta hur jag haft det på jobbet. Jag kan inte annat än att svara att på jobbet är det alls inte bra, men så är det ibland, och viktigast är att det är bra hemma. Hon märker mycket tydligt när vi inte mår helt bra så att dölja det helt är inte aktuellt. Det gäller bara att se till att hon förstår att det egentligen inte har med henne att göra. Det är livlinan just nu, att hemma får vara en oas från allt det tunga. För tungt är det fortfarande. Men nu är det fyra arbetsdagar kvar och de kommer jag att försöka använda för att få undan så mycket som möjligt innan vi får en riktig jul.
Utöver allt annat så har vi nu hamnat i magsjukeland. Då är det skönt med ett skratt i bland. I dag vid lunchen så pratade vi om något som hänt innan 5-åringen föddes. Jag vet inte hur tankarna gick hos honom men följande replik muntrade upp vår dag.
- Mamma, när jag låg i din mage så tog jag på mig säkerhetsbälte när du kissade.
Avdelning "så funkar människokroppen"…
PS Undrar nu vilka sökord som kommer att leda läsare hit…
Jag har formulerat inlägg efter inlägg i huvudet. Jag har gjort utkast som jag börjat skriva på. Men alla blir ratade. När jag började bloggen var min ambition att hålla den lite "lagom personlig", inte för utlämnande, utan skriva om mer övergripande saker, om glimtar från vardagslivet.
Föga anade jag då hur allt skulle kännas vid årets slut. Jag inser att även för mig har orden tagit slut när det gäller att formulera vad som försigår i våra liv just nu. Det tar också all vår energi, och vad jag än vill skriva här så blir det negativt. Och det är inte alls vad jag vill. Idag och igår ställdes situationen på sin spets och nu har vår ork tagit slut. Men lösningen har vi inte hittat än. Maken har tagit en minisemester och jag ska till företagshälsovården. Såsmåningom antar jag att det vänder. Men just nu känns det inte så.
Så snart jag finner formen igen, på alla plan, inte minst skrivformen så kommer jag att skriva igen. Det finns mycket annat att skriva om, som våra solstrålar (eller yrväder?), om allergier, om handarbete, om böcker, om filmer, om saker som händer i samhället. Så snart jag hittar formen så kommer inläggen igen!
Nu på kvällen så försöker jag tänka på annat och på allmän begäran har barnen och jag satt upp vår julkrubba. Vi sätter upp den, och sen får de sätta ett djur eller en figur där varje dag. Vi började idag så jag fuskar och avslutar inlägget med bilden på förra årets krubba "man tager vad man haver" när den stod färdig. Vi har samma princip i år, med basen som är ett av sonens leksakshus, ett fint tyg i bakgrunden och snö-bomull. Men dottern tycker vi ska ha färre änglar "där uppe" i år
Ute är det vitt, vitt, vitt (men farligt nära nollstrecket). Status
Vad som inte är fixat inför i morgon… ska jag nog inte tänka på! Då är det skridskoskola, simskola, pepparkaksbak och adventsfika. Adventsstämningen håller ångesten stången. Förkylningen är ännu värre, i synnerhet på morgonen. Hosta, huvudvärk och ingen röst. Ingen ljusning på jobbet, tvärtom. För varje dag blir det tydligare att så här blir det… Och för varje gång jag tänker på det så blir jag bara mer nedstämd. Då krävs det mysstämning och snö och förväntansfulla barnaögon. Och allt finns här hemma nu. Det är tur att jag tycker om julen! Hoppas ni har en bra helg allihopa.
Vår paketkalender, som tog mig lång tid att brodera (för några år sedan). Så det är klart den måste användas!
