Dagens höjdpunkt
Dottern, som är 7 år, har aldrig varit särskilt villig att berätta vad som händer när vi inte är där och vad hon känner. Att få reda på vad som hänt, tidigare på dagis, och numera i skolan är inte alltid lätt. Det har blivit lite mer av den varan det senaste året, men hon väljer ofta att inte berätta, även om hon mår dåligt av saker. Vi försöker att inte pressa henne utan respektera det, men vill ändå att hon ska förstå att om hon ändrar sig så lyssnar vi. Under en jobbig period för henne i våras då hon mådde dåligt men inte ville berätta så började jag med kvällsvanan att efter släckningen ligga en stund och mysa med henne. Under den stunden har hon min odelade uppmärksamhet och hon får helt välja samtalsämne. Det kan vara allt från små skämt och bus till livets allvar. När jag hade gjort det en vecka ungefär så började hon dela med sig av en del av det som tyngde henne. Nu är det en del av rutinen och något som jag tycker mycket om. För vem vet hur länge hon låter mig göra så. Även om hon igår bestämt hävdade att hon kommer att göra så hela livet.
Sonen är betydligt mer berättande, i alla fall om saker som händer runtomkring honom. Han kan ibland säga "jag vill inte berätta" men det rör mest saker han tycker är obehagliga eller där han vet att han själv gjort fel. Han är ju två år yngre så mycket kan hända när han börjar skolan. Han vill också gärna att jag ligger där en stund, och det gör jag oftare och oftare också. Han vill på kvällen mest kramas och kalla mig för "gosmamman". I kväll var han ovanligt pratsam och jag fick veta en hel del. Han började med att undra om jag kommer att dö och inte alltid vara med honom. Sen undrade han om man dör då man är lika mycket som julaftonssiffran. Jag försökte förklara att 24 år är mindre än hans föräldrar är och att man aldrig vet när man dör. Jag fick veta att Jesus dödats av en man för det hade Eva sagt i sitt program. Eftersom det var en soldat så undrade han om alla kungar har soldater. Och man ska ju faktiskt inte ska göra illa varandra. Nu vet jag också att man inte får slåss eller säga fula ord men kompisen på dagis får säga fula ord hemma i sitt eget rum och sonen undrar hur rummet ser ut. Och en annan kompis bråkar på samlingen och gör inte vad personalen säger. Det är underbart att få följa med i den associationskedjan.
Det är skönt att ha de här konversationerna och i mångt och mycket är de dagens höjdpunkt. Dottern vill gärna ha en dialog, och frågar ofta hur jag haft det på jobbet. Jag kan inte annat än att svara att på jobbet är det alls inte bra, men så är det ibland, och viktigast är att det är bra hemma. Hon märker mycket tydligt när vi inte mår helt bra så att dölja det helt är inte aktuellt. Det gäller bara att se till att hon förstår att det egentligen inte har med henne att göra. Det är livlinan just nu, att hemma får vara en oas från allt det tunga. För tungt är det fortfarande. Men nu är det fyra arbetsdagar kvar och de kommer jag att försöka använda för att få undan så mycket som möjligt innan vi får en riktig jul.
