BLott en blogg…?

Just sätts familjen ABs planeringsförmåga på prov.

Av en händelse så ser vår februarimånad helt fullbokad ut. Först och främst har vi planeringen för vår 7-årings övergång till 8-åring att ta sikte på. Den mest populära presenten bland hennes kompisar är mobiltelefon. Men det kan jag skriva ett helt separat inlägg om tror jag…

Sen har aktiviteterna hopat sig. Jag och pappan i familjen har varsin kvällsaktivtet. Lillebror kommer att under februari att ha två aktiviteter, och storasyster kommer att ha fyra… Så här kommer våra veckor att se ut
Måndag: Inget permanent.
Tisdag: Kör för 5-åringen+förälder, vissa veckor aktivitet för pappan.
Onsdag: Kör för 7-åringen, vissa veckor aktivitet för pappan (antingen tisdag eller onsdag)
Torsdag: Innebandy för 7-åringen, aktivitet för mamman.
Fredag: Fredagsmys
Lördag: Skidskola för barnen
Söndag: Skridskoskola för 7-åringen

Att det ser ut så här är ett sammanträffande. En aktivitet som inte skulle bli av, blev av ändå. En sköts upp till februari endast. 7-åringen håller på att "prova på" lite olika fysiska aktiviteter för att se vad hon trivs med. Än så länge så är barnen positiva till det här som tur är. Blir de negativa så får vi ändra på det hela.

Ovanpå detta har jag just blivit projektledare på jobbet för ett projekt som ska leverera första rapporten i slutet av mars.

I morgon så åker jag sju timmar tåg på tjänstresa, fram och tillbaka över dagen. Så ikväll ska i-poden laddas. Jobbpapper som jag inte orkar läsa ska också följa med. Och en god bok. Om tågen är i tid hinner jag hem lagom till fredagsmys och Let’s Dance Ha en trevlig helg!

Den här familjen har en speciell relation till fredagkvällar. Det blir höjdpunkten för alla fyra, inledning på helgen, slutet på veckan. Som i så många andra hushåll tror jag.

Vi har utvecklat en speciell relation till TV-program med tveksam kvalitet dessutom. I höstas bänkade sig hela familjen framför Idol. Förra veckan såg vi Let´s Dance och det blir det på allmän begäran i kväll också. Mest är det 7-åringen och pappan som ser fram mot det. Egentligen tycker jag det är lite halvdåligt. Men det vägs med råge upp av känslan att ligga hela familjen i vår nya soffa och mysa ihop och låta hjärnan tömmas på all stress.

Traditionellt är numera också fredagsmyset, där ostbollarna är huvuddelen. För det här är veckans frosseri i onyttigheter, då vi tillåter oss det som man helst inte läser innehållsförteckningen på. Men idag har vi rensat frysen, så vi har nu en "bärspecial" med hallon, blåbär och björnbär som står och väntar. Barnen går och suktar efter den.

Nu ska jag gå och lyssna på Singstarframträdanden live, och sen är det dags!

Just nu har jag svårt att få ur mig det jag vill skriva om här på bloggen, det ligger små inlägg i huvudet men längre kommer de inte. Så tillsvidare lägger jag ut lite bilder. För när jag inte sitter vid datorn, läser, eller ser på TV tror jag ni vet vad jag gör. Jag bekänner - jag är pyssloman.

Nedan visar jag två alster. Det ena är till mig själv och behöver nog ingen förklaring. Det andra är en s.k. "quillow" (eller kuddfilt) som är min julklapp till maken fast den blev klar förra veckan. Det är en filt som man kan vika ihop till en kudde. Ni ser den både som kudde och filt. Tygerna är valda med omsorg Den är så stor att både pappa och de två barnen får plats under den.

Nu ska jag gå och se en ny bra serie på TV, den danska kriminalserien Brottet. Eller Forbrydelsen som den heter i original. Jag tyckte första avsnittet var lovande men så är jag svag för danska serier helt enkelt.

Dagen började med färskpressad apelsinjuice, skönsång och ett paket (med pärlor) på sängen. Borde vara obligatoriskt varje måndag! Min arbetsdag blev kortare (logopedbesök med 5-åringen). När vi kom hem så fick jag fler presenter (t.ex. pärlor  och två säsonger House). Sen ordnade barnen fika med lite assistans av pappa. Vid middagstid drog vi ner på stan och gick till fin restaurang. Maten var mycket god, ingen disk att ta hand om, barn som skötte sig och vi hade mysig familjestund. Kostade på taxi hem, vilket förmodligen var det mest spännande för barnen. På kvällen glass i soffan och bra TV-program. Och en massa kompisar som hörde av sig. Det enda störande momentet är den envisa förkylningen vi dras med.

Så här borde alla måndagar vara! Måndag hela veckan. Inget dumt sätt att bli ett år äldre på

I söndagskväll behövde jag komma ut ur huset och tog mig en kvällspromenad i snön och på isen. Efter en kort promenad genom skogen hamnade jag ett av de nya bostadsområdena här. Det är rätt fina hus med lägenheter i. Plötsligt registrerade jag att i vart och vartannat fönster stod det en lampa. Och nästan alla identiska. Små lampor på fot (oftast trä) med vita lampskärmar. Bredvid stod gärna en och annan vit blomkruka med gröna växter.

Eftersom alla där är nyinflyttade under hösten så undrar jag nu om de är otroligt trendkänsliga allihopa? Eller…?

När jag sen gick vidare in i det äldre området så minskade både antalet lampor i fönstrena, och de vita lampskärmarna. Men ändå har rätt många lampor i fönstren, ofta tända trots att resten av lägenheten är tom. I några fall var det neddraget bakom lamporna.

Vi har en del skomakarlampor i några fönster men de flesta av våra fönster är helt mörka. Vi är förstås hopplöst otrendiga, men ni läsare som kan det här. Är det ett måste i inredning under 2007/08?

Och nu funderar vi på en lampskärm till vår adventsstjärna på fot. När vi nu ändå har foten… och så kan vi bli inne dessutom *host*

I går så frågade den 5-åriga sonen mig

- Mamma, blir killar änglar eller monster när de kommer till himlen?

*hmmm, det var ju en knepig fråga, låt mig tänka;-) fråga pappa*

Fast mitt verkliga svar var nog ganska seriöst. Eller hur svarar man på en sån fråga? Egentligen?
För att inte tala om att jag fortfarande funderar på vad som rörde sig inne i hans huvud innan frågan kom ut. Egentligen.

I år är det 20 år sedan jag gick ut min grundutbildning från universitetet. Det innebär också 20 år av olika chefer. Jag roade mig med att räkna ihop dem och kom fram till att jag jobbat för minst 10 olika chefer. Vilket också innebär 10 olika sorters ledarskapsstilar. Majoriteten av de chefer jag arbetat för har varit framgångsika yrkesmänniskor med utmärkta teoretiska kompetenser. De som har haft ledaregenskaper har mera haft det som naturbegåvning än för att arbetsplatsen har hjälpt till att utbilda dem.

Här är några exempel:

Lotsen och lyssnaren
Min första chef var en försiktig lotsare. Han stod i bakgrunden, lät oss jobba mycket självständigt, men tog tag i rodret när han tyckte det behövdes och försökte lyssna på oss. Vi fick de resultat som behövdes till slut. Han blev också en vän och en person jag uppskattade mycket. Ibland hade jag som ny i branschen behövt lite mer styrning, det var sällan han var på plats.

Kappvändaren
Chef nummer två var min chef endast tre månader även om jag delvis jobbat för honom tidigare. Det starkaste minnet är hur han först lovade guld och gröna skogar för att kort därefter inför andra hävda "något sådant har jag aldrig sagt". Jag blev besviken!

Arbetsnarkomanen
Chef nummer tre hade jag under en period i mitten av 90-talet då jag arbetade i USA. Det var ett brutalt uppvaknande. Han var mycket framgångsrik och intelligent, men också en skitstövel. Han var på jobbet 8-17, men på kvällarna hemma löste han ändå en del problem. När han kom på morgonen efter så förväntade han sig att vi skulle ha hunnit lika långt, och gav oss nya arbetsuppgifter. Vi arbetade därför 8-22 i stort sett varje dag, plus helger. Som svensk så tog jag en vecka ledigt över jul för att min fästman kom på besök. När jag sen i mars återigen vill träffa min fästman fick jag världens utskällning, där han talade om hur usel jag var och oseriös. Så dåligt har jag nog aldrig mått på jobbet… Såsmåningom så vände han, tyckte jag hade visat vad jag kunde, att jag gjort rätt val (jag valde mot hans rekommendation) och han skrev mycket bra rekommendationsbrev.

Känslomänniskan
Chef nummer fyra tillhörde också de framgångsrikas skara och liknade chef nummer tre. Han fick otroliga utbrott och flera av hans närmsta medarbetare var skräckslagna för honom. Min närmsta medarbetare blev lite som mentor för mig och det tror jag innebar en viss buffert mot chefen. Jag hade också kommit till den nivån i min karriär så jag ifrågasattes inte lika mycket. Rekommendationerna från nummer tre var också ett plus i hans ögon.

Kompetensutvecklaren
I slutet av 90-talet ville jag byta arbetsplats och sökte en annan typ av jobb som jag också fick. Här fick jag för första gången, efter 10 år, en chef som använde verktyg som kompetensutveckling, utvecklingssamtal, ledarskapsutbildning, och andra begrepp som jag aldrig hört talas om. Hon använde utvecklingssamtalen för att ge oss en verklig chans till kompetensutveckling och försökte se till våra behov. Förutsatt att vi presterade vad hon förväntade sig förstås. Under vårt första lönesamtal tyckte hon att jag begärde för låg lön…

Mysfarbrorn
Chef nummer sex tillhörde de här godhjärtade personerna som egentligen inte är skickade att vara chefer annat än i förvaltande syfte. Han var en oerhört god lyssnare, försökte lösa problemen, men ville helst inte komma i konflikt. Återigen en trevlig person men han verkade aldrig vara riktigt komfortabel i chefssitsen.

Osynlig och beslutslös
Omorganisation och försök att styra upp verksamhet som inte gick bra föranledde en ny chef. Han verkade bra i början, han målade upp visioner. Gradvis såg vi mindre och mindre av honom, och genom att vara chef för flera enheter kunde han gömma sig bra, vi trodde ofta han var på ett annat ställe. Hans arbetsrum låg inte i närheten av hans medarbetare. Vad värre var var att han inte var kompetent att fatta några beslut. Under flera år fattades inga beslut, och det resulterade i katastrof och flera avskedande, som han inte heller kunde sköta.

Arbetsmiljöförespråkaren, som svek
Efter det här så var organisationen i stort behov av en person som brydde sig om personalen. Det fick vi också, en chef med stor social kompetens, som satsade allt på arbetsmiljön. Jag var själv imponerad av hur han hjälpte mig och andra. Därför blev chocken extra stor när denna empatiska människa under hösten var den person som ljög och gick bakom ryggen och plötsligt inte längre lyssnade.

Noll koll
Mina två senaste chefer tillhör kategorin med "noll koll". Bristfällig koll på vad vi borde göra, och noll koll på vad jag och mina arbetskamrater gör egentligen och ingen speciell koll på hur vi mår. När jag häromdagen försökte förklara för min chef hur jag egentligen mår och hur jag känner inför mina arbetsuppgifter så fick jag till svar "jamen du har ju haft så himla mycket att göra, så det kan väl vara skönt om det blir lite lugnare". Då gav jag upp.

När jag var på anställningsintervju för ett jobb för några år sedan så ställde de frågan "hur vill du att en chef ska vara". Behöver jag säga att det inte var så svårt att svara på den! Kunde se på minspelet att chefen dock inte alltid uppskattade mina svar.

Vilken dag som helst nu kan vi få reda på vem vår nya högsta chef blir. Vi går i väntans tider… Men som en i vår ledning sa i en tidningsintervju "det kan ju inte bli värre än det är".

PS Nyårsinlägget är uppdaterat med recept…

Jag var inne hos Stina och Nettan och såg en lista som jag tar efter;-)

Årets aldrig gjort förut: Två dagars tågresa med barnen. Fyllt 40.

Årets Nyårslöften: Inga nyårslöften här sen jag var i tonåren.

Vem dog 2007? För många. Vår trevliga granne dog på nyårsafton.

Årets Hälsa: Förvånansvärt bra på det hela. Lite magsjuka, förkylningar, och vi vuxna var helt däckade i influensa. Men o så mycket bättre nu än för några år sen!

Vilka länder jag varit i under 2007? England och Norge

Årets Lärdom: Man ska vara försiktig med vem man litar på.

Årets Framgång: 7-åringen som lärde sig cykla

Årets Skada: 5-åringen som slog upp hakan på dagis

Årets Inköp: Vår underbara soffa. Fast Playstation ligger bra till också…

Årets matupplevelse:  Kanske våfflorna på en fädbod i Dalarna?

Årets film: Hmmm… räknas barnfilmer? Vad har vi sett egentligen…? På bio har jag varit… en gång?

Årets Slöseri:  Förmodligen soffan det också? Eller kläderna jag köpt.

Årets Glädje: Barnen

Årets Jul firades med ? Vi fyra, barnens farmor och barnens mormor.

Årets TV-Program: Vi har följt en massa serier. Till de bättre tyckte jag nog Örnen hörde.

Årets Önskan:  Är det 2007 års då? Minns inte vad jag önskade. För 2008 önskar jag att jag ska få summera det sämsta som "för lite ketchup" på nyårsafton 2008.

Årets Födelsedagar: Min 40-årsdag var speciell;-) Och barnen som vanligt då!

Årets onödiga:  Att sätta sonen i simskola med lärare som inte lär ut. Vi borde ha vetat bättre.

Årets sämsta:  Händelserna och sveken på jobbet under hösten.

Årets Må bra: Makens och min weekend i lyxsvit. Och vår familjesemester. Londonresan som bara jag och min pappa gjorde.

Årets sedda Kändis: Jill Johnson som gav 7-åringen en kram

Årets Saknad: Vänner som jag tappat kontakten med. Och min styvfar.

Årets människa/or:  Min familj och mina vänner - de riktiga vännerna.

Årets Blogg: Alla som jag lärt känna i bloggvärlden skulle jag kunna lista här!

Årets krångel: Jobbet det också.

Årets inte gjort: Sluta ta illa vid mig för småsaker. Jag tror att jag lärt mig med åren…men…

Årets motion: Började året med att delta i en Satsa Frisk satsning på jobbet, och gick på gym och mådde toppen. Sen gick luften ur mig. Kom igång och simmade under hösten, men de sista veckorna var det dåligt med rörelse igen.

Årets flopp: En av mina arbetsuppgifter… Sonens simskola.

Året om din blogg: Det här var året jag började blogga!

Så är då 2007 avslutat och vi fick en riktigt bra nyårsafton, “bara familjen”. Vi åt en trerättersmiddag: parmaskinka med melon, oxfile med shitakesvamp, rökt sidfläsk, blåbärsksy och mandelpotatisterrin och till avslut en kolapaj med hallon. Det sista blev 5-åringens personliga favorit! Middagen åts med vit duk, fint porslin och fina glas. Sen såg vi film allihopa, och på barnens begäran blev det … Scooby Doo. Det finns tydligen inget bättre just nu! Barnen las lite senare än vanligt och vi fortsatte med en romantisk film med Sandra Bullock och Keanu Reeves - Huset vid sjön. För er som gillar en helt orealistisk men väldigt romantisk film rekommenderar jag den. Den fick dåliga recensioner när det begav sig men jag har en svaghet för romantiska filmer Strax innan tolv så väckte vi bägge barnen och vi såg fyrverkerierna från balkongen och skålade i Pommac.

Här är 7-åringens bild av vårt firande:

Under middagen så undrade 7-åringen “men vad ska man prata om då under en sån här fin middag?”. Ja, t.ex. kan man tala om det bästa och det sämsta under året. Här är vår lista
Mamma och pappa: Bäst 2007: Semestern. Sämst 2007: Jobbet.
7-åringen: Bäst 2007: Skolan. Sämst 2007: Att det är slut nu!
5-åringen: Bäst 2007: Semestern. Sämst 2007: För lite ketchup.

Jag kan inte påstå att jag med tillförsikt ser fram emot ett bra 2008, men jag hoppas innerligt att det blir bra, i synnerhet för barnen. För oss vuxna hoppas jag att det sämsta blir “för lite ketchup”. Och det samma hoppas jag för alla er andra som läser här!

Uppdaterat med recepten:
Receptet på kolapajen hittar ni här
Receptet på huvudrätten hittar ni här