Att jämka viljor
Både jag och maken har växt upp utan syskon i "nära ålder" (vi har båda halvsyskon som är mycket yngre resp. äldre). Det gör att vissa delar av det här med syskonuppfostran är för oss en outforskad mark. Vi kör mycket på intutition och känsla som handlar om respekt för andra människor och deras synpunkter. Vi har en del grundläggande regler om hur man behandlar andra människor och det ska gälla syskonen också.
Det här rör förstås stort som smått. Bland det stora kan nämnas att det är nolltolerans vad gäller att slå varandra. Men ett exempel på mindre saker. När barnen ska välja vilken film de ska se kan de ibland inte enas. Tidigare har då vi som vuxna valt men det blir en sådan kalabalik att jag nu säger "det blir ingen film om ni inte kompromissar". Det finns en risk med det, att det alltid är ett barn som viker sig. Den tendensen finns hos vår 7-åring som först och främst ska se till att andra är nöjda i många fall, och ofta viker sig för lillebrorsan. Så det får man vara vaksam på. Men i förrgår så var överenskommelsen att de såg lillebrors film och igår såg de storasysters film. Det var deras lösning och de genomförde den.
Så kommer man då till jobbet. Och nu snackar vi gubbar där den yngsta väl är i 40-årsåldern. Igår hamnade jag på en sändlista i en diskussion som berör rätt många grupper och den har genererat ett 20-tal mejl på ett dygn. Jag har tidigare samordnat det som mejlen berör, men pga omorganisationen i höstas så anser jag det inte längre vara mitt bord. Och milda makter så många viljor som ska samsas här. Diskussionen handlar nu om helt andra saker, och alla är snabba med att ge gliringar och kritisera saker de inte lagt ner något arbete på att utforma alls. Jag får tydliga bilder av barn som gnabbas och nivån är inte mycket högre än hemmavid sent på kvällen. Det kliar i fingrarna på mig att ryta till, trots att det inte alls är min sak längre. Men samtidigt så får det effekter på andra saker som är mitt bord, så jag måste involvera mig på något sätt. Jag tycker aktörerna saknar respekt för det arbete som många redan lägger ner, och är snabba på att dissa utan att göra något.
Jag antar att flera av er känner igen fenomenet, eller? Varför blir det så här på arbetsplatser? Är det oundvikligt mänskligt beteende? Spelar de regler vi har för barnen någon roll alls? Förstår ni hur jag kopplar de två delarna - syskongnabb och arbetskonflikter?
