BLott en blogg…?

Idag var en sån här dag som man borde tillbringat under täcket (och inte bara för att jag var trött i morse!). Det var verkligen inte min dag.

Dagen var fylld av små missöden, som dotterns borttappade täckbyxor (hittades senare under dagen), sonen som spillde ett helt glas kladdig dryck över mig på väg till kören (går förstås att tvätta bort men såg inte vackert ut), ett fruktansvärt gnisslande ljud från bilen (som jag hoppas är en sten som fastnat bakom bromsplattan) och ett misstänkt ljud från diskmaskinen.

Men det som jag verkligen inte vet hur jag ska hantera är på jobbet. Alla mina arbetsuppgifter just nu på jobbet handlar om samarbetsprojekt över enhetsgränserna där jag ska ta en mer eller mindre aktiv roll. I samtliga fall innebär det många envisa personer, och det finns ingen chans att alla ska bli nöjda. Och det är ett av mina problem, för det är alltid min ambition, att alla ska vara nöjda. På det viset går det ju inte att leda någonting, så förr eller senare måste jag sätta ner foten (och må dåligt av det). Det är allt från små projekt med ett par personer, till ett stort projekt som går över hela organisationen. Vilket innebär att jag inte är chef över någon i egentlig mening.

I det  största projektet fanns det en given projektledare, men eftersom hon gjort sig omöjlig och ingen vill ha henne satte man mig som projektledare, och henne som en del av projektgruppen. Igår hade vi vårt första möte med henne och det gick riktigt bra så långt. Men själva projektet är ett riktigt kamikazeuppdrag för det är en sak vi måste ha men väldigt få vill ha. Så när resultatet ska gå igenom kommer de flesta att bli riktigt missnöjda. Kamikaze.

Så idag då. Då kommer min chef och säger att jag ska ta fram underlag som gäller den stora omorganisationen på jobbet, och genast känner jag obehag. Jag funderade starkt på att prata med henne att det inte går, att jag kommer att må för dåligt av det. Men så gick jag på första mötet. Och insåg snabbt att jag hade mer fakta än någon av de övriga på mötet, och då blev jag livrädd. Är det de personerna som ska driva projektet så kan det bara gå på ett sätt. Samtidigt kommer det bara att komma elände ur det. Uppdraget är omöjligt från början till slut. Min man är inblandad som part redan. Ingen kommer att bli nöjd. Men projektet kommer att rulla med eller utan mig. Kamikaze…

Ytterligare besvär blev det när de bokade första mötet och det visade sig att det krockar med 5-årskontrollen som jag lovat följa med på. Och min chef vill att jag bokar om med BVC, vilket i sig gör mig på dåligt humör. Just nu så lutar det åt att jag i alla fall deltar i projektet. Kan min man boka om sina saker dagen för första mötet så tar han sonen till BVC, annars meddelar jag att jag inte kan vara med på första mötet. För banne mig om jag ska flytta på något som gäller barnen… Min närmsta chef ska gå och honom litar jag på. Han tycker dessutom att jag ska sätta barnen i första hand och åka till BVC oavsett.

I kväll är jag gräsänka och jag känner efter den här dagen att det innebär dejt med Ben, Jerry och Hugh. Har ni läst min blogg tidigare så vet ni vad jag pratar om