Rekordglömsk?
Den här veckan har varit absurt stressig, och än är det inte slut. På programmet i helgen står badutflykt med klassen, skidskoleavslutning och 8-årskalas.
I går var det dags för mötet på jobbet som jag skrev om tidigare i veckan. Efter en del diskussioner och koll i kalendrar kom jag och maken fram till följande schema:
kl 10: jag hämtar 5-åringen på dagis och skjutsar honom till maken.
10.30 maken o sonen går till BVC och mitt möte börjar
kl 11 5-årskontrollen börjar och sedan lunch på favoritmatstället
kl 12 mitt möte slutar och jag åker ner på stan och ansluter på matstället,
maken går till jobbet för ett möte och jag skjutsar sonen till dagis igen
På morgonen var jag vansinnigt stressad eftersom jag var tvungen att få färdigt en rapport innan mötet. Strax innan 10 sitter jag i telefon när min mobil ringer och jag slår av den. Sen säger jag till den jag pratar med "nu ska jag på möte", lägger ihop mina saker och kliver ut genom dörren för att gå till mötet. 10.05 ringer jag maken och frågar om han försökt nå mig. "Ja, är du och hämtar sonen nu?" frågar han. Jag tvärstannar och inser
1) Jag har glömt bort att hämta mitt eget barn
2) Mötet börjar inte alls kl 10 utan 10.30
När jag berättade det för en arbetskamrat senare på dagen så skrattade hon och sa "så farligt var det ju inte, det var ju på dagis du glömde honom". Då slutade jag skämmas fullt så mycket…
PS Jag hann nästan till mötet, de hann till 5-årskontrollen och allt gick bra! Däremot var mötet värdelöst och jag kunde lika gärna uteblivit.
