BLott en blogg…?

Så här låter det när den 5-åriga sonen sitter vid datorn och samtidigt konverserar med mormor:

- Mamma spelar aldrig spel, det gör inte tanter, bara när dom är flickor. Tanter har inte tid för dom måste laga mat och sånt.

Sanningen är att jag tycker de flesta dataspelen är urtrista och därför hellre gör annat, t.o.m. lagar mat… Men i 5-åringens värld blev det plötsligt en genusfråga…

1989 publicerades boken "A time to kill" (Juryn på svenska) och två år senare kom "The firm" (Firman) och succén var ett faktum. En jurist hade blivit författare och sålde snabbt mängder av böcker. Nitton år senare har han publicerat 21 böcker, varav åtminstonde nio är filmatiserade. Hur mycket han har tjänat vågar jag inte ens tänka på. Författaren är förstås John Grisham.

Jag läste den första boken ganska snart efter att den kom ut, och måste erkänna att jag sedan var fast. I vår bokhylla står nitton av Grishams böcker, samtliga på engelska. Jag vet inte vad det är som fängslar mig (för det mesta - jag har inte gillat alla), men jag tycker han är oerhört skicklig. Högklassig litteratur? Nej knappast. Underhållning? Jo, för det mesta mycket god underhållning. Jag har provat att läsa på svenska, men då känns böckerna alldeles för torftiga. Engelskan fungerar bättre, och det är utöver lagtermerna inget komplicerat språk.

Den senaste månaden har jag läst två böcker av Grisham av helt olika typ, fast ändå typiska Grisham.

Den första heter "Playing for pizza". Den handlar om en misslyckad amerikansk fotbollsspelare som flyttar till Italien för att spela i den italienska ligan för amerikansk fotboll. Egentligen händer det inte så mycket i boken, men jag tyckte den hade en lugn takt och en värme som gjorde den värd att läsa, även med begränsade kunskaper i amerikansk fotboll. Den har ingenting med jurister att göra, men jag tycker ändå Grisham får till en bra historia den här gången (till skillnad från en del tidigare böcker).

Den andra heter "The appeal" och detta är en äkta Grisham. Den handlar om hur man köper en domare åt sig om man har nog med pengar. Eller hur man köper ett domslut. Den utspelas på hans arena, dvs det är advokater, pengabegär, fult spel men också människor. Det är en story som drivs framåt hela tiden, det finns ingen stund som storyn går på tomgång. Så när som precis på slutet är jag inte särskilt berörd, men det är underhållning och jag har svårt att släppa boken. När jag läser amerikanska recensioner av den inser jag också att den faktiskt har en hel del att göra med kampanjklimatet i dagens USA och att det som kan uppfattas som satir ligger farligt nära verkligheten. Blir den film måntro?

Apropå böcker så finns det numera en hel del bokbloggar. Själv brukar jag kika på Noemis bokklubbens, bokbloggen och så en till med ett intressant namn. Har ni några fler tips?

Jag ger upp… snyggare inlägg än så här får jag inte till… Men testet är kul!

Jag fick nys om det hos Mamma M.

Om inte länken funkar så klicka här.

” border=”0″ />

Med en bild av barnens påskpyssel (8-åringens till vänster, 5-åringens till höger) vill jag önska er alla en GLAD PÅSK!

Här ska idag firas födelsedag och lagas mat. Det är påsklunch, födelsedagsfika och middag önskad av födelsedagsföremålet.

Med anledning av tragedin i Arboga så funderar jag över offentligheten i bloggosfären. Redan samma dag som det händer så citerar de ledande kvällstidningarna från bloggar som såväl pappan, mamman och mammans nya sambo har haft. Med dagens sökmotorer blir det enkelt att hitta bloggarna för de nyfikna, som efter att ha läst detaljer om offrens liv också skriver kommentarer. I jakten på den kvinna som nu misstänks citerar kvällstidningarna, denna gång från Facebook. Är det OK av kvällstidningarna bara för att man bloggar?

I samma anda så är det fritt fram i bloggar att skriva direkt hatfulla anonyma kommentarer om man inte gillar det bloggaren skriver. Eller kanske bara för att man känner för det. Mer än en blogg har lagts ner av det skälet. Är det OK bara för att man bloggar?

Det får mig att fundera. Har bloggarna ersatt de gamla dagböckerna? Vem tänker man att man delar med sig till? De nära och kära? Eller tusentals andra personer? Hur offentliga vill de som bloggar vara? Och hur mycket tänker man i i de här banorna när man har sitt publika konto på Facebook eller bloggar öppet om sig själv och sin familj. Mig får det att tänka igen på vad jag skriver. Givetvis så får man tåla en del när man väljer att blogga, men hur mycket är OK att stå ut med bara för att man bloggar?

Nu kom den.
I natt.
Magsjukan alltså.
Jippi.
NOT!

Men den kom i alla fall efter festivalen. Alltid något.

Just det - vi kom iväg på vår resa! Tack för alla tummar som hölls.

Nyheter blir ju snabbt gamla, inte minst melodifestivalen, men jag kan ändå inte låta bli att först rapportera om vårt äventyr i den stora staden. Det finns mycket att säga om mor-dotterresan, men först en del om just lördagens begivenhet. Genrepet av Melodifestivalen i Globen!

Efter en rejäl hotellfrukost klädde vi upp oss i lite glitter för det måste man ju göra. Jag var lite velig och funderade på vad som skulle och kunde följa med av väskor, kamera, kläder osv. Då är det tur att man kan SMSa en melodifestivalveteran som Susanne för råd! Sen gick vi till tunnelbanan och åkte ut till Globen, spända av förväntan. Vi var där redan vid 11-tiden för att äta och gå i affärer, men först tänkte jag att vi borde kolla vilken entre vi skulle till sen. Då slog det mig. Biljetterna låg kvar på hotellet! Fullfjädrad panik, men då dottern höll på att börja gråta så blev jag lugn istället. Vi var ju ändå i så god tid! Tillbaka till hotellet, hämtade biljetterna, och sedan till Globen igen. Vi var tillbaka redan vid 12 så det var gott om tid.

Köerna till matställena var jättelånga vid det laget så vi tog en varm korv, det råkar också vara en favoriträtt för dottern. Sen strosade vi runt lite i Globen City. När vi en stund före kl 13 kom ut igen så var köerna till entréerna enorma! Så vi köade en bra stund, men när de väl släppte in så gick det ganska fort. Utrustade med blinkande stavar och blinkande Melodifestivalmärke så slog vi oss ner på våra platser högt uppe på läktaren och satt i spänd förväntan. Genom att vifta med stavarna som en signalist så fick vi också över nästan hela arenan "kontakt" med Susanne!

Sen började äventyret och det var bra spännande. Några kommentarer från oss som satt ganska högt upp och långt ifrån:

• Först spelades Christer Björkmans intro in. Det var alls inte live på kvällen utan publiken i bakgrunden var vi!
• Signaturen och inmarschen - WOW det här är på riktigt!
• Charlotte Perrelli: Vilket ös! Fantastiskt framträdande tyckte jag.
• Sibel: Ljudet funkade inte. Balladerna gick alls inte fram i en helt upplyst arena där man sitter långt ifrån. Mycket bättre i TV.
• Rongedals: Publiken jublade och klappade händerna rätt igenom. Superbra.
• Linda Bengtzing: Nja, det var fart på scenen, men uppe hos oss var det inte så mycket fokus.
• Christer Sjögren: Gick inte hem. Spridda burop hördes, ingen fart alls på publiken.
• Amy Diamond: Bra fart, proffsigt!
• Sanna Nielsen: Var hes och det var playback. Gick alls inte fram, precis som Sibel
• Nordman: Jubel från publiken. För första gången tyckte jag låten var riktigt bra, den gick hem live. De brände inte "på riktigt" men dottern kunde spana in vart tjejen tog vägen när hon "brann upp" vilket diskuterats flitigt bland kompisarna.
• Frida: Låten var bra mycket bättre live, hon fick fart på publiken. Inte min stil direkt dock.
• BWO: Proffsigt framträdande och bra dansfaktor.
• Luuk: Mycket bra, improviserade när det gick galet, verkade aldrig nervös.
• Björn Gustafsson: Rev ned otroliga applåder så fort hans namn nämndes, men jag tyckte det var det svagaste framträdandet hittills. Tyvärr, jag gillar honom skarpt. 8-åringen fattade ingenting den här gången.
• Nour: Var inte ens med! Det var en stand-in som sa helt andra saker än sen på kvällen.
• Juryröstningen: Det var lottade röster, men kommentatorena övade. De rutinerade (som Peter Settman) drog helt andra skämt på kvällen än på repet, de mer ovana sa precis samma saker och det föll lika platt…
• Folkets röster. Luuk: "Och vi har registrerat…. 79 röster… Jo - det är 79 som sitter här i Globen och har börjat rösta!"
• The Ark: Vilken överraskning att se dem igen! Jättekul, de var proffsiga också (blev lite annorlunda direkt än på repet).
• Pausunderhållning av olika slag: Tyvärr så gick inte Maia Hirasawas finstämda version av The Worrying Kind hem uppe hos oss. Men både den och den introducerande underhållningen var bra.
• Greenroom: Övades också, men där satt kamerafolk, skivbolagsfolk etc, artisterna hade fått ledigt. Så det blev inte så mycket övning av det.
• Vinnaren. Den lottade vinnaren blev Amy men det övades genom att Maia Hirasawa sprang upp på scenen och sjöng en till låt.

Sammanfattningsvis så var det kul att se, men det var långt och stundvis (efter artisterna) lite tråkigt (8-åringen tappade fokus under den fejkade röstningen). Folk började också gå väldigt tidigt, när "vinnarlåten" spelades hade det tunnats ut rejält. Varför man måste ha helt tänt uppe på läktarna kan jag inte förstå, det blev noll stämning av det. Men vi är ändå nöjda och det var helt klart en upplevelse alltihopa!

På kvällen satt vi på hotellet och tittade och röstade. Dottern röstade på Amy Diamond och Linda Bengtzing, jag på Charlotte Perrelli och Rongedals och pappa hemma i TV-soffan på Sanna Nielsen. 5-åringen somnade efter BWO och ville inte rösta… 8-åringen var mäkta sur över att hennes låtar inte gick bättre!

Det blev en lång schlagerrapport!
 

Dottern och jag har båda resfeber inför fredagen och lördagen. Minst sagt. Fast på olika sätt.
Dottern för att hon inte rest så mycket och för att Melodifestivalen är stort. Hon skriver listor.
Jag för att jag just nu är hemma och är sjuk och är nervös för att dottern får samma innan vi ska åka.
Så nu tigger jag tummar av er som ska hållas för att resan ska bli av!

Jag älskar filmer som får mig att sitta med ett fånigt leende på läpparna bara för att de är mysiga och småroliga och handlar om kärlek. I kväll har vi sett en sådan: "Music and Lyrics" med Hugh Grant och Drew Barrymore.

Den här filmen var tillräckligt bra för att distrahera mig, få mig att mysa, så mig att glömma att den förstås inte var ett dugg realistisk, eller att Hugh Grant börjar bli lite väl till åren för en sån här film, fast han ska spela en "föredetting". Sen är jag nog svag för smörig 80-talsmusik, det får mig att förflyttas tillbaka i tiden.

Se den om du gillar romantiska småmysiga förutsägbara filmer!

I dag blir det ingen röstningsrapport. Men det var pirrigt. Så pirrigt att 8-åringen sa "jag klarar inte det här, jag vill inte rösta". Och inte är hon mindre pirrig för nästa helg

Och resultatet då. Barnen hade faktiskt ingen åsikt, det blev för många steg och röstningar. Själv tyckte Sibel gjorde det bra. Jag gillar verkligen Suzzie Tappers låt, den går rätt in i mig, och hade gärna sett henne vidare.

8-åringen: "Nu får vi se hur hon försvinner mamma". Och då syftar hon på tjejen som står bakom lågorna. Barnen kan inte förstå vart hon tar vägen.

Och jag hoppas verkligen svenska folket röstade på den låt de tyckte var bäst och inte "anti-röstade" för att få bort någon… För det hör inte hemma i en sån här tävling.

Så blev kvällens rapport.