Utan marginaler
Egentligen borde jag nog inte skriva om jobbet, det finns ju trots allt en risk att någon som känner mig där hittar hit… Och dessutom har jag ju beklagat mig ett antal gånger förut.
Förra veckan avslutade jag mina besök hos företagshälsovården efter turbulensen i höstas, och det kändes som om jag är på rätt väg, dvs uppåt. Samtidigt så försöker jag på ganska mycket egen hand baxa en hel del arbetsuppgifter, och leder en del större projekt. När jag får nya arbetsuppgifter utan att något tas bort eller avslutas hanterar jag det inte särskilt väl, för det finns helt enkelt inga marginaler. Så i måndags smällde det till. Med råge. Jag gick från ett möte med tårar i ögonen och kvällen var inte munter. Jag kan bara säga att det har med chefsskap att göra. Och brist på respekt och kunskap om min arbetsbörda. Igen.
Men den här gången tänker jag vägra. Jag tänker inte jobba utanför ordinarie arbetstid. Jag tänker inte offra semestern. Jag tänker inte offra tiden med barnen. Jag tänker hämta barnen som vanligt på eftermiddagarna. Jag tänker vara med på deras aktiviteter. Jag tänker fortsätta med våra familjesaker. Så må det bära eller brista. Stöd från arbetskamraterna har jag till 110% i alla fall. Och familjen förstås.
Så känner jag idag. Men i morgon har vi avdelningsmöte. Antingen kommer det här på bordet igen eller så kommer frågan att ignoreras helt. Oavsett så ser jag inte fram mot det. Jag vill bara utföra mina arbetsuppgifter bra. På arbetstid.
