Utan marginaler
Egentligen borde jag nog inte skriva om jobbet, det finns ju trots allt en risk att någon som känner mig där hittar hit… Och dessutom har jag ju beklagat mig ett antal gånger förut.
Förra veckan avslutade jag mina besök hos företagshälsovården efter turbulensen i höstas, och det kändes som om jag är på rätt väg, dvs uppåt. Samtidigt så försöker jag på ganska mycket egen hand baxa en hel del arbetsuppgifter, och leder en del större projekt. När jag får nya arbetsuppgifter utan att något tas bort eller avslutas hanterar jag det inte särskilt väl, för det finns helt enkelt inga marginaler. Så i måndags smällde det till. Med råge. Jag gick från ett möte med tårar i ögonen och kvällen var inte munter. Jag kan bara säga att det har med chefsskap att göra. Och brist på respekt och kunskap om min arbetsbörda. Igen.
Men den här gången tänker jag vägra. Jag tänker inte jobba utanför ordinarie arbetstid. Jag tänker inte offra semestern. Jag tänker inte offra tiden med barnen. Jag tänker hämta barnen som vanligt på eftermiddagarna. Jag tänker vara med på deras aktiviteter. Jag tänker fortsätta med våra familjesaker. Så må det bära eller brista. Stöd från arbetskamraterna har jag till 110% i alla fall. Och familjen förstås.
Så känner jag idag. Men i morgon har vi avdelningsmöte. Antingen kommer det här på bordet igen eller så kommer frågan att ignoreras helt. Oavsett så ser jag inte fram mot det. Jag vill bara utföra mina arbetsuppgifter bra. På arbetstid.
Jag håller med Dig! Jag är själv mitt uppe i en process när det gäller min egen inställning till jobbet. Från att ha låtit jobbet bli en stor och kreativ (och rolig) bit av mitt liv till att krympa ner det till normala proportioner. Orsaken är att en organisationsförändring gjorde det omöjligt att fortsätta utveckla arbetet och då var det inte längre kreativt och roligt, bara stort. Med det så föll min inre motor för att hålla på och jobba väldigt mycket. Jag tränar nu på att hitta andra meningsfulla och kreativa saker att fylla mitt liv med, för det blev ett oerhört tomrum efteråt. Själva krympningsprocessen startade jag tillsammans med företagshälsovården. Den var väldigt nyttig och numera noterar jag alltid min arbetstid och håller mig inom den, över tid i alla fall.
Comment by Inga M — April 24, 2008 @ 3:58 am
Jag förstår och ger dig moraliskt stöd här! Och hoppas att du kan stå på dig!
många kramar
Noemi
Comment by Noemi — April 24, 2008 @ 2:03 pm
Hoppas det går bra! Jag tror på dig…
KRAM
Comment by Stina — April 24, 2008 @ 5:30 pm
Tack allihopa för kloka kommentare och främst ert stöd! Det blev den undflyende varianten på mötet idag…
Comment by Administrator — April 24, 2008 @ 6:52 pm
Oj, vad jag känner igen mig i vad du skriver! Och så tycker jag det är toppen att du står på dig. Har du funderat på att skriva bakom lösen? Det är väldigt befriande tycker jag. Kram
Comment by Snäckan — April 28, 2008 @ 7:15 am
oj, oj….låter inte kul…hoppas verkligen det bölir bättre och STÅ PÅ DIG…jobbet ska aldrig prioriteras över familj
Comment by S — April 28, 2008 @ 11:41 am