Gräsligt
Innan vi fick barn så reste jag och maken rätt mycket både tillsammans och var och en för sig. Vi reste till Australien, USA, Frankrike, Storbritannien, Spanien, Tyskland, Grekland… osv. Jag var borta månader i sträck och jobbade på ställen som England, Tennessee, Kansas, Österrike och maken var långa perioder i New Jersey, Kalifornien, Nevada, Tyskland. Visst var det tråkigt att vara åtskilda, men med höga telefonräkningar (det här var före internets tid!) och senare mejl så funkade det OK. Som längst så jobbade vi på olika ställen utomlands i två år.
Sen barnen kom har resandet minskat betydligt, framförallt i tid. Jag har varit i jobbet i Frankrike, Kanada, Danmark, Belgien, Utah och en del andra ställen men aldrig särskilt långa perioder. Maken har också rest, men ännu mindre än jag de senaste åren. Och för varje gång så tycker jag det blir tristare och tristare när han åker iväg. Om det beror på barnen, familjelivet eller bara åldern vet jag inte, men det blir väldigt tomt!
Nu är han borta en vecka, och förutom att det är trist så är jag förstås gräsligt avundsjuk eftersom han är i min favorithuvudstad! Han ska besöka bokhandeln Murder One, han ska gå på National Gallery, han ska äta afternoon tea, han ska dricka billig öl, han ska gå på musikal. Är det konstigt att man är lätt grön? Fast han har med sig adresser till tre pärlaffärer och Hamleys.
Nu kommer vi att ha det bra här hemma också är jag säker på och vi får trevligt besök, men lite tomt är det ändå i soffhörnet. Gräsänka = gräsligt
