Förskolans värld
Sju dagar. Det är allt som sonen har kvar på förskolan (eller dagis om vi envisas med att kalla det). Efter nästan sju år med barn på samma förskola så lämnar vi nu den. För det är så det känns. Det är "vi" som lämnar den.
Sonen funderar en hel del över det just nu. Hur många dagar är det kvar? Ska jag aldrig tillbaka? Hur är det med de två bästa kompisarna som är ett år yngre? Häromkvällen reflekterade han "Jag kan väl fortfarande ringa E om jag vill leka?".
Dottern, som slutade där för två år sen, har fortfarande ett varmt förhållande till personalen och pratar ofta om dagiset. Men hon har ju haft tid att vänja sig gradvis.
Vi föräldrar är nöjda på det stora hela. Det har varit några incidenter kring sonens allergi som vi varit upprörda över (det är dock inte ett allergi-dagis utan ett vanligt kommunalt) och som kunde ha fått allvarliga konsekvenser. Vid ytterligare några tillfällen har det varit några småsaker. Men i övrigt har personalen tagit hand om barnen exemplariskt och bemött oss föräldrar med respekt. De har också en pedagogisk verksamhet, t.o.m. i nedskärningstider, som varit imponerande. De följer läroplanen för förskolan aktivt och har nya infallsvinklar varje år. Det är det mest attraktiva dagiset i kommunen med en mycket lång kö. Vi hade mer tur än vi förstod när vi kom in där.
Kl 7.30 på måndag har vi vårt livs sista utvecklingssamtal på dagis. Sen lämnar vi förskolans värld!
När vi slutligen lämnade dagis efter 3x3 år, fast överlappande, så saknade tre av oss det inte för en dag! För ett av barnen blev däremot övergången till skolan rätt svår, hon hade gärna levt kvar i den bekymmerslösa 6-årsåldern några år till eller så.
Comment by Annaa M — June 8, 2008 @ 9:13 pm