Så kom det då…
Känslosvallet som bara en blivande 6-åring kan ha (nåja, jag har ju inga tonåringar än 
).
5-årige sonen har varit gnällig och lättstött i ett par veckor nu. Minsta motgång har blivit ett oöverstigligt hinder. I fredags morse vaknade han vid halv fem, ledsen. Kom in till mig och kramades, gick tillbaka till sängen. Klockan fem storgrät han igen av någon okänd anledning (och väckte storasyster av det) och kom in till mig. Då slog det mig plötsligt - han är snart 6 år!
Trots att detta är andra gången så tog det flera veckor att inse vad det är frågan om. Dottern slog som blivande sexåring i dörrar, skrek och gormade och blev sen ledsen. Sonen tar illa vid sig för allt, är lättstött och gråter floder.
Det knepigaste är nästan de nya syskonkontroverserna. I går i bilen när vi varit och handlat present till en kompis:
Sonen: - Du får inte se vad vi köpt förrän vi kommer hem.
Dottern: - Nu blir jag nyfiken. (Tittar på påsen och ser texten genom påsen). Nu ser jag vad det är!
Sonen: - SLUTA! Det gör du inte alls. SLUTA RETAS! *gråter*
Dottern: - SLUTA! Det gör jag inte alls. Jag retas inte alls. *gråter*
Mamman sitter tyst och låter stormen bedarra och försöker sen förklara varför alla blev ledsna.
Vi ser fram emot den harmoniska sju-åttaårsperioden
. Själv funderar jag på ett sexårsutbrott på mötet idag. Ska jag ta dotterns eller sonens variant måntro…?
