BLott en blogg…?

Så här mitt i sommarvärmen så vill jag visa en debattartikel i DN som finns här. Den är ett debattinlägg om barn och skilsmässor.

Jag reagerar ganska starkt på det här debattinlägget av flera skäl. Det genomsyras av den populära föreställlningen att en del anser en skilsmässa är "den enkla vägen" och att man tar till det utan att försöka reparera det man hade. Jag tror detta är en grov förenkling och anser att det visar på en förmyndarinställning. Det finns säkert de som inte vill anstränga sig och tror att skilsmässa är enkelt. Men jag tror det finns ännu fler som tar detta som sista vägen ut. Inte minst för barnen! Och var finns forskningen kring detta?

Dessutom kan jag inte förstå det här citatet: "För barnen spelar det egentligen inte så stor roll om vi föräldrar är kära i varandra eller inte. Bara vi inte bråkar." Barn är oerhört lyhörda och märker stämningar snabbt. Det är väl klart att de påverkas i sina framtida relationer av att se ett kärlekslöst äktenskap mellan föräldrarna!?

När jag var tre år så skildes mina föräldrar. Jag har mycket få minnen av tiden före då jag var ganska liten. Men jag tillhör tydligen den kategorin barn som borde farit illa enligt artikeln, då skilsmässan inte föregicks av gräl och bråk. Skilsmässan har färgat mig på oerhört många sätt, liksom alla omvälvande upplevelser. Givetvis hade jag varit en annan person om de inte skilts. Men jag blickar inte tillbaka och tänker "tänk om inte…". För jag är ju inte olycklig! Mycket beror på hur mina föräldrar agerat efteråt, det inser jag. Men mitt största problem har varit omgivningen som mer än en gång har uttryckt åsikten att jag borde vara olycklig och sargad eftersom jag är ett skilsmässobarn!

Jag menar inte att skilsmässa ska vara den första lösningen, men jag anser att om det går så långt så måste samhället och omgivningen acceptera detta och tillsammans med föräldrarna skapa ett skyddsnät för skilsmässobarn som behöver det!

Vi har just återvänt från vår årliga sommarvistelse i södra Norge. För sjätte sommaren i rad besöker vi släkten där. För andra året i rad så åkte vi tåg (på ditresan avresa 7.20 ankomst 21.40 och på hemresan avresa 7.40 och ankomst 20.50). Barnen är fantastiskt trevliga medresenärer!

I Norge har vi gjort nästan allt det vi brukar. Vi har umgåtts med släkten, ätit frukost på altanen, badat hela familjen i sjön bredvid huset, lekt med hunden, plockat blåbär och röda vinbär i "hagen", spelat spel (Monopol, Sverigespelet, Risk, Ligretto och Star Wars), tillbringat en heldag i Dyreparken, ätit "lomper med brunost", ätit räkor och druckit vin, suttit på altanen till 1-2 tiden på natten och pratat med de vuxna, suttit till 2 på natten och spelat Ligretto med tonåringarna i huset, ätit äggfrukost på helgen, träffat släktingarnas släktingar. Maken har spelat volleyboll och Playstation och spel med tonåringarna. Jag har simmat i sjön sent på kvällen med tonåringarna, gått långa hundpromenader (med den äldste i huset), varit på stan (med 5-åringen), lagat svenska köttbullar och pratat en massa. Tonåringarna har varit med barnen så vi vuxna har också läst och löst korsord. Allt detta tillhör Norgebesöket. Och så har vi lagt till lite nya saker också!Det vi brukar göra som vi inte gjort i år är badtur till havet, åkt i deras båt, spelat vanliga kortspel och besökt shoppingcentret.

Det har varit en toppenvistelse som vanligt, trots varierande väder! Barnen har stortrivts men från det ögonblick vi kom hem så har de vistats i sina rum och lekt och lekt och lekt. I morgon tycker de att vi ska vara hemma. HELA dagen! Möjligen kan de övertygas till en badtur. Men bara möjligen säger 8-åringen.

En intressant artikel om den svenska barnomsorgen finns här i DN idag. I synnerhet tycker jag resonemanget om det dåliga samvetet är intressant. Samtidigt får jag en lätt obehagskänsla för artikeln åstadkommer just det. Mer dåligt samvete. Trots att det inte verkar vara meningen.

Våra barn tillhör gruppen som börjat tidigt på dagis och haft långa dagar. Vi har varken gjort det av ekonomiska skäl eller för att jobbet kräver det. Mest tror jag det beror på våra egna erfarenheter av barnomsorgen som barn och en i grunden positiv inställning till den svenska barnomsorgen. Samt ett genuint intresse för våra jobb och en stark yrkesidentitet.

Jag började få dåligt samvete efter ett tag. Varför var alltid våra barn kvar sist vid 17-tiden? Ska man tro larmrapporterna om hur de knyter an sämre till sina föräldrar? Varför var andra så ifrågasättande och undrade varför vi hade så långa dagar?

Med tiden har jag lugnat mig och känner mig relativt trygg i våra beslut. Mest efter att ha iakttagit barnen. Vi har också haft ett bra dagis för dem. Men att läsa detta (som ändå är en sansad artikel) får mig igen att känna den där oron… Det ständiga dåliga samvetet kanske? Och det skrämmande är väl att facit om det var rätt eller inte kan man aldrig få!

I torsdags var det dags för det årliga djurparksbesöket. Vi fick bl.a. se de här som föddes i juni:

 Är de inte bedårande? Man glömmer lätt att de blir stora och mindre gulliga…

Annars var barnens favorit den här:

Röd panda! Nu även hemma hos oss. Som gosedjur förstås

Vi såg också tiger, gibbon, schimpans, orangutang, zebra, giraff, gnu, surikat, känguru, lodjur och mycket mycket mer. Sen var det också besök på nöjesfältet, en barnshow och butiker. Numera är ju en djurpark sällan enbart en djurpark. 5-åringen var outtröttlig och ville se fler och fler djur. För honom var det nog en av årets höjdpunkter! Vi andra var också efter mer än sex timmar i parken

Sommaren är böcker! Jag läser och läser och läser. Njuter av att göra just det på semestern! Det blir ett recensionsinlägg i slutet av sommaren tror jag. Som ni säkert sätt finns i högermarginalen här på bloggen alltid en bild på den bok som jag just nu läser.

Nettan har en utlottning av presentkort av böcker på sin blogg. Kika in här!

Så här när regnet vräker ned och det är alldeles mörkt så fick jag den här som lyste upp:

Tack Stina!

Denna award ska gå till fem andra bloggar och jag väljer fem stycken som jag återkommer tilll regelbundet. Det finns förstås flera som jag gärna läser men av olika skäl väljer jag dessa: Marie, Inga, Annaa, Noemi och Susanne. Några av er är nog på semester och andra av er kanske inte vill plocka upp stafettpinnen. Men det är inte så viktigt. Jag hoppas fler vill läsa era bloggar i alla fall!

Låt mig presentera…. Kvackgrodan!

Denna eminenta medalj tilldelas den som kan i vattnet:
- "Koka kaffe"
- Doppa ansiktet upp till ögonen
- Hoppa till vuxen som tar emot
- Leka hajleken

Eller en annan historia:

Som så många andra svenska barn har bägge barnen nu gått på simskola i tio dagar. Varje dag (utom i söndags) har de varit i poolen, i ur och skur. Två dagar med ruggigt väder, två dagar med pangväder och resten OK. Men de har frusit… I går så var det då avslutning och man fick märken.

8-åringen: Baddaren Blå, Sköldpaddan och Silverpingvinen
5-åringen: Inget märke…

Som ni förstår så var det inte roligt…

8-åringen vågade ingenting för två-tre år sedan men sen har det lossnat. I år har hon hoppat från kanten, simmat utan dyna 10 m, simmat mer än 100 m med dyna, lärt sig flyta osv. Från vattenrädd till en försiktig och entusiastisk simmare.

5-åringen är både räddhågsen och kaxigt envis. Leker vi i vattnet så kan han komma under vattnet utan att få helt panik. Men när simlärarna ska instruera så kan han tvärvägra och säga "jag törs inte". Men igår så gjorde han en ansträngning och både kokade kaffe och doppade ansiktet lite grann. En enorm ansträngning för denna envisa unge. För Baddaren Blå saknas att glida och doppa ansiktet mera. Besvikelsen kom nog av att han igår verkligen försökte men det lönade sig inte. Att han skulle försökt tidigare ingick inte i förståelsen.

För att få en jämnare fördelning på märkestavlan hemma och ge uppmuntran så uppfann vi Kvackgrodan.  Av storasyster även kallad "Allt vad XX (lillebrors namn) kan". Inte minst storasyster var ivrig att uppmuntra. Barnen uppfann några till märken och nu ser tavlan ut så här. Uppe är storasysters märken, nedan är lillebrors. Det är sim- och skidskolemärken. Och så barnens egna simskolemärken. De stora fiskarna på märket i mitten är för övrigt pappa och mamma ("Pappa är den tjocka, mamma är den gulliga" var kommentaren. Tur att pappan i familjen har humor…)

Jag önskar att bägge barnen ska få självförtroende i vattnet, och vattenvana. Ibland blir jag "pressande morsan" vid bassängkanten… Samtidigt borde jag inse att om jag själv gått från ett barn som vägrade att ta av simdynan på simskoleuppvisningen, till en tonåring som avskydde simning i skolan och ändå utvecklats till att som 30-åring ta Guldmagistern och simma 4-5000 m i veckan, så borde det finnas hopp

Ända sedan tidig ålder har 5-åringen varit intresserad av djur. Han kan namn på djurarter som jag inte hade en aning om, och det fastnar fakta om djuren som han lätt kan upprepa. Varje kväll så läser vi för barnen. Ibland tillsammans, ibland separat. De senaste kvällarna har jag läst för 5-åringen och då har han valt den här tidningen:

Det är en faktatidning som vi köpte förra året. I förrgår läste vi en artikel som en filmare skrivit om djurlivet på Svalbard och en artikel om isbjörnen Knut på Berlins zoo. I går så läste vi en artikel om vargar i Dalarna. Den är absolut inte riktad till barn men 5-åringen lyssnar andaktsfullt.

Varje år besöker vi Kristiansands Dyrepark i Norge. Den rekommenderar jag! Vi har också med barnen besökt Frösö zoo, Orsa Björnpark, Furuvik, Borås Zoo, Parken Zoo och Skansen. Kolmården besökte vi för många år sedan. Har ni något favoritzoo som ni rekommenderar? Gärna med stora ytor och utrymme för djuren. Vi funderar på Järv zoo i år.

Det finns förstås en hel del information om Svalbard på nätet och i böcker. Men här får ni ett axplock av vad vi inhämtade under resan. Jag kan också rekommendera "Svalbards historie" av Thor B Arlov.

Ögruppen heter Svalbard, som betyder ungefär "iskant", och den största ön heter Spitsbergen (Spetsbergen). Enligt Svalbardtraktaten från 1920 har Norge full suveränitet över Svalbard. Andra stater har dock rätt att bedriva ekonomisk verksamhet där, vilket bl.a. Ryssland utnyttjar. Allt ska godkännas av en "Sysselman" som är norska regeringens representant på Svalbard. Man får inte födas eller dö på Svalbard. Ingen kan uppbära pension, a-kassa, socialbidrag eller liknande, vilket innebär att alla som bor där är anställda eller är barn till anställda. Tre veckor innan man ska föda barn så får man åka till fastlandet. Begravningar kan inte ske på Svalbard, eftersom det är permafrost.

Alla hus är byggda på pålar, också beroende på permafrosten, som gör att om man bygger direkt på marken så värms den upp av huset och kan börja röra på sig (och skapa sättningar i huset). De senaste husen, t.ex. universitetscentret, är byggt så att snön blåser under den, dvs det kan inte bli snödrivor där. Luften är mycket torr och det är relativt lite nederbörd per år.

En tidigare huvudnäring var kolbrytningen men i dagsläget finns det två aktiva kolgruvor kvar. En i Longyearbyen och en i Barentsburg (som är en rysk bosättning). Både turismen och universitetet växer kraftigt och är numera huvudnäringarna. Forskningen kring Svalbard och Arktis är en växande verksamhet. Tidigare i år så inrättade man ett frövalv där 4,5 miljoner fröer från hela världen förvaras i ett gigantiskt förvaringsrum, nerkylt av permafrosten. En förväntan (och orsaken att ryssarna fortfarande befinner sig på Svalbard) är att man ska kunna utvinna olja i området.

Det finns en rikligt djurliv på Svalbard, där kanske den mest spektakulära "innevånaren" är isbjörnen. Fram till 70-talet så var det tillåtet att jaga isbjörn, vilket gör att den generation isbjörnar som nu finns inte är lika rädda för människor och de har börjat dyka upp i bebyggda områden. Det senaste dödstillbudet var i mitten av 90-talet strax utanför Longyearbyen då två studenter blev attackerade av en isbjörn. Den senaste gången en isbjörn sågs i Longyearbyen var förra sommaren. I Pyramiden (som jag beskriver nedan) vandrade isbjörnar omkring en vecka innan vårt besök. En vanligare förekommande dödsorsak är att man går genom isen med sin skoter.

På Svalbard finns världens nordligaste av mycket, t.ex. bibliotek, flygplats, skola, kyrka, bank.

Detta var ett axplock… Nedan visar jag några bilder och beskriver lite kring vad jag visar.

Ljuset… Bilden nedan är utsikt från Longyearbyen vid midnatt.

Två bilder från Longyearbyen:

En ren i centrala Longyearbyen.

Båtutflykt på Isfjorden:

Typiska klippformationer:

På båten stannade vi 500 meter från en glaciärkant och åt lunch. Inget dåligt lunchställe…

"Pyramiden" grundades av svenskar och såldes till Ryssland. Från 1927 fram till 1998 så var Pyramiden en sovjetisk/rysk bosättning där man bröt kol. Det var ett samhälle med drygt 1000 invånare som var självförsörjande med boskap, växthus, badhus med två pooler, bostadshus, kulturhus, biograf osv. I dag är det fem personer som bor där, en guide och fyra arbetare som håller på att städa upp. Vi blev guidade runt där. Det var något tragiskt över det hela, med övergivna förfallna hus, som en spökstad. Här är "paradgatan" med Leninstatyn:

Det var några axplock från Svalbardresan!

Svalbard var ett annorlunda ställe. Första blogginlägget får handla om de starkaste intrycken:

• Ljuset. Det blir något underligt och overkligt över att ständigt se solen stå ganska högt på himlen. Kroppen tror att det är dag hela tiden, och det är svårt att komma till ro samtidigt som man är trött. Dygnsrytmen blir satt ur spel.
• Det karga landskapet. Med permafrosten så är det inte mycket som växer. Det finns mycket småväxter, men hela landskapet var mest grågrönt. Där det inte låg snö. Eller var svart av kol.
• Skolöst. På såväl hotell som restauranger tog man av sig skorna innan man gick in. En rest från det gamla gruvsamhället. Det är svårt att vara auktoritär i kostym när man tassar omkring i strumplästen eftersom man glömde att ta med sig inneskorna…
• Låg brottslighet. Enligt invånarna i Longyearbyen förekommer nästan ingen brottslighet. Ibland några ungdomar som blir stökiga. Men inte mycket annat. Det är klart att när det är ett relativt litet samhälle med god grannkontroll och dessutom är det omöjligt att snabbt ta sig därifrån eftersom all in- och utfart är noggrannt kontrollerad.
• Kylan och blåsten. Det var +2 - +6 grader när vi var där. Men en ständig blåst gjorde att vi var klädda i såväl vinterjacka som mössa och vantar. På båtutflykten var det vinterjacka, fleecetröja, långkalsonger, byxor och skidbyxor och det var verkligen inte för varmt!
• Livsvillkoren. I stort sett all mat importeras. Alla vet hur man hanterar ett gevär, hur man åker skoter och hur man skyddar sig mot både naturens nyckfullhet och rovdjuren. Utanför Longyearbyen beger man sig inte utan vapen om man är förståndig.

Nästa inlägg om Svalbard kommer att innehålla bilder också!