En intressant artikel om den svenska barnomsorgen finns här i DN idag. I synnerhet tycker jag resonemanget om det dåliga samvetet är intressant. Samtidigt får jag en lätt obehagskänsla för artikeln åstadkommer just det. Mer dåligt samvete. Trots att det inte verkar vara meningen.
Våra barn tillhör gruppen som börjat tidigt på dagis och haft långa dagar. Vi har varken gjort det av ekonomiska skäl eller för att jobbet kräver det. Mest tror jag det beror på våra egna erfarenheter av barnomsorgen som barn och en i grunden positiv inställning till den svenska barnomsorgen. Samt ett genuint intresse för våra jobb och en stark yrkesidentitet.
Jag började få dåligt samvete efter ett tag. Varför var alltid våra barn kvar sist vid 17-tiden? Ska man tro larmrapporterna om hur de knyter an sämre till sina föräldrar? Varför var andra så ifrågasättande och undrade varför vi hade så långa dagar?
Med tiden har jag lugnat mig och känner mig relativt trygg i våra beslut. Mest efter att ha iakttagit barnen. Vi har också haft ett bra dagis för dem. Men att läsa detta (som ändå är en sansad artikel) får mig igen att känna den där oron… Det ständiga dåliga samvetet kanske? Och det skrämmande är väl att facit om det var rätt eller inte kan man aldrig få!
När det gäller barnomsorgens kvalitet och kvantitet så gäller det nog att vara lyhörd för hur de egna barnen mår. Det är nog väldigt olika vad barn mår bra av. En del dagis är bra, andra mindre bra, en del barn tål längre dagar på dagis och kan ändå upprätthålla en bra känslomässig kontakt med föräldrarna, andra barn behöver korta ner dagisvistelsen. Några få barn ska nog inte alls vara på dagis pga infektionskänslighet eller känslomässig skörhet (”Intrycksallergi” tror jag Gisan kallar det). Förälderns viktigaste uppgift är att känna av vad som är rätt och lagom för det egna barnet och våga ta konsekvenserna av vad man kommer fram till. Detta är något som personalen inte kan göra lika bra.
Comment by Inga M — July 21, 2008 @ 3:35 am
Äsch, man gör man som man tycker är bäst helt enkelt. Det är svårt att råda i såna frågor tycker jag, och det dåliga samvetet kan ju komma smygande ändå…
Vi jobbar deltid båda två, därför att vi vill det. Mao har barnen kortare dagar, men nog kan jag få dåligt samvete ändå…
Kram Stina
Comment by Stina — July 21, 2008 @ 2:48 pm
Håller med Stina - man gör som man själv tycker är bäst. Ingen känner era barn bättre än er! Själv var jag tvungen att ha mina små barn på dagis kl. 7-18 varje dag när jag var ensamstående. Jag hade jämt dåligt samvete! Men vi hade världens bästa dagis och de har verkligen inte tagit skada (inte som jag kan se i alla fall). De är idag 15 & 17 år och nu är jag ju hemma jämt nästan, vilket känns viktigare än när de var 2-5 år… Fundera inte så mycket, utan lev på! Kram
Comment by Anna — July 22, 2008 @ 8:45 am
Ur mormors perspektiv
Enligt min mening är artikeln till allra största delen en suggererande katalog över de fördomar som tycks leva ett outplånligt liv i den moderna och mediala världen. Till sist har författaren inte klokhet (eller mod?) nog att dra tydliga slutsatser av egna, positiva erfarenheter och säga emot det ‘korrekta’, hon tassar försiktigt fram, tar för givet att “alla är eniga” och detta blir inget bidrag till någon renande diskussion. Inte konstigt att ditt samvete och oron fick en liten spricka att titta fram ur.
Slutfrågan Dilsa ställer är en icke-fråga, eftersom det är en fråga där olika nivåer spelas ut mot varandra. Fördom, allmän indoktrinering från sämre delar av en tradition samt därtill en moralistisk bevakning mellan människor/föräldrar ställs emot en realitet, som är att dagis de facto är bra och det för de allra flesta barn. I detta landet och i denna tiden har dagis/förskola aldrig varit en ‘förvaringsplats’. Det är tack vare dagis som barnen rustas för livet betydligt tidigare än förr i världen, dagis hjälper till att bygga en kärna. Personalen vet vad de gör. Trist är att den goda andan och ambitionen senare urholkas i skolan.
Så här menar jag är det viktigaste: det är inte fråga om kvantiteten av föräldrarnas umgänge med barnen, det är uteslutande fråga om kvaliteten. Så kan man till exempel säga att medvetna föräldrar med dåligt samvete kan lyckas bättre än en utled förälder som umgås hela dagarna med ett barn som saknar stimulansen av bredare sociala kontakter. Barn mäter inte heller tiden utan händelserna.
Comment by Mormor — July 22, 2008 @ 12:07 pm
Nu jobbar ju jag och maken i samma butik (familjeföretag) så vi kan flexa hejvilt. Barnen går på dagis mellan 9-16 måndag-torsdag, ibland hämtar vi dom redan klockan 15.
Det lustiga är att även när jag hämtar 15 är det nästan tomt med barn på förskolan! Får mig att undra vad folk har för jobb egentligen? Hade jag jobbat kvar på Twilfit skulle det innebära stängning flera gånger i veckan och då skulle jag fått jobba till minst 18, i värsta fall 21! Hur vi hade löst det med dagis då har jag ingen aning om, butiksarbetstider och dagis går inte riktigt ihop.
Så länge barnen mår bra och hela familjen mår bra så får man väl göra som man vill. Vi väntade medvetet med dagisstart för Sebbe och Bella, S var över 3 år när han började. Det kändes bäst för oss.
Ser att du läser Anna Jansson, jag älskar hennes böcker! Är det en nyutkommen? *surfar vidare till adlibris*
Kram!
Comment by Sandra — July 22, 2008 @ 12:55 pm
Jag har ofta haft dåligt samvete när det gäller barnen. Jag tror att man någonstans innerst inne vill vara den perfekta föräldern som lyckas uppfostra det perfekta barnet. Jag har allt som oftast vänt ut och in på både mig själv och min ork för att lyckas med detta…till det fantastiska resultatet att mina barn är PRECIS likadana som alla andra barn och ungdomar…varken bättre eller sämre.
Med min lilla sladdis har jag lugnat ner mig, jag vet att det inte hjälper om jag vänder ut och in på mig. När det gäller förskola så har min yngsta varit den som började tidigast på dagis och hon är socialast också…visserligen är de sociala alla tre…men hon är rent av otrolig vad det gäller den biten…sedan har hon andra bitar som kanske blivit “sämre” av att hon började där tidigt…men hur ska man i ärlighetens namn veta orsak och verkan…det kan lika gärna vara att jag är annorlunda mot henne som har påverkat henne..
Själv har jag tagti den ställningen att jag inte tänker hetsa upp mig…det är faktiskt skönt att inte vara 20 längre, vissa saker blir enklare med tiden..;-)) När det gäller hur lång tid barnen vistas på dagis så har jag svårt att tro att det verkligen ska hänga på timman…vad forskningen än säger!
Comment by Marie — July 22, 2008 @ 7:52 pm
Så många bra och utförliga kommentarer jag fått från er alla. Stort TACK! Jag är just nu rätt trött och måste fundera vidare innan jag skriver mer om detta!
Comment by blottenblogg — July 23, 2008 @ 6:39 pm