DN om skilsmässobarn
Så här mitt i sommarvärmen så vill jag visa en debattartikel i DN som finns här. Den är ett debattinlägg om barn och skilsmässor.
Jag reagerar ganska starkt på det här debattinlägget av flera skäl. Det genomsyras av den populära föreställlningen att en del anser en skilsmässa är "den enkla vägen" och att man tar till det utan att försöka reparera det man hade. Jag tror detta är en grov förenkling och anser att det visar på en förmyndarinställning. Det finns säkert de som inte vill anstränga sig och tror att skilsmässa är enkelt. Men jag tror det finns ännu fler som tar detta som sista vägen ut. Inte minst för barnen! Och var finns forskningen kring detta?
Dessutom kan jag inte förstå det här citatet: "För barnen spelar det egentligen inte så stor roll om vi föräldrar är kära i varandra eller inte. Bara vi inte bråkar." Barn är oerhört lyhörda och märker stämningar snabbt. Det är väl klart att de påverkas i sina framtida relationer av att se ett kärlekslöst äktenskap mellan föräldrarna!?
När jag var tre år så skildes mina föräldrar. Jag har mycket få minnen av tiden före då jag var ganska liten. Men jag tillhör tydligen den kategorin barn som borde farit illa enligt artikeln, då skilsmässan inte föregicks av gräl och bråk. Skilsmässan har färgat mig på oerhört många sätt, liksom alla omvälvande upplevelser. Givetvis hade jag varit en annan person om de inte skilts. Men jag blickar inte tillbaka och tänker "tänk om inte…". För jag är ju inte olycklig! Mycket beror på hur mina föräldrar agerat efteråt, det inser jag. Men mitt största problem har varit omgivningen som mer än en gång har uttryckt åsikten att jag borde vara olycklig och sargad eftersom jag är ett skilsmässobarn!
Jag menar inte att skilsmässa ska vara den första lösningen, men jag anser att om det går så långt så måste samhället och omgivningen acceptera detta och tillsammans med föräldrarna skapa ett skyddsnät för skilsmässobarn som behöver det!
Ja jag förstår vad du menar. Hur mäter man vad barnen bryr sig om och inte? Samtidigt gillar de flesta barn inte förändringar. Framförallt sa “hemma” vara som det brukar, hur det än är. Hörde nu senast om en 20-årig pojke som bröt ihop över att hans mamma träffat en annan och funderade på skilsmässa! Och nu talar jag om ett äktenskap som knakat hit och dit i åtskilliga år. Vad gjorde mamman? Jo, fimpade den nya kärleken och stannar kvar, hon kan ju som hon säger inte lämna en familj där två vuxna män sitter och gråter!
Funderar också på det där om att lågutbildade skiljer sig mer än andra. Det stämmer säkert. Gifter man sig kanske också mer och lättvindigare? När man talar med dagispersonal i områden med framförallt den kategorin familjer hör man ofta suckar över otrygga barn där föräldrar skilt sig och gift om sig/skaffat ny partner och fått nya barn några gånger om redan innan barnet uppnått skolåldern. Det kanske i vissa grupper inte är benägenheten att skiljas som är för stor utan den att lite för lättsinnigt ge sig in i nya familjebildningar.
Comment by Annaa M — July 26, 2008 @ 12:51 pm
En barndomsvännina till mig pratade jag länge med häromdagen. Hon sa att hon kom ihåg vad jag sa när hon skilde sig för många år sedan.
- Jag är inte så förvånad nu som jag var när Ni gifte Er.
Jag är lite inne på Annaas linje där att unga människor ger sig in i familjebildning lite väl snabbt. Dessutom kanske ibland med orealistiska förväntningar på ett förhållande, förväntningar om att barn och partner ska uppfylla de egna drömmarna. Det är lite förlängning av förväntningar på fortsatt curlande (oj vilket konstigt ord det blev, jag menar från ordet curling som betecknar moderna föräldrars beredande av barns väg i livet) från omgivningen. Man ser inte det egna ansvaret som partner och förälder utan mest vad man själv kan få ut av det hela. Och då blir man fort besviken och känner sig sviken och vill fort bli bekräftad och förälskad igen, och igen, och igen.
Comment by Inga M — July 27, 2008 @ 9:05 am
Jag håller med dig, samhället som har så många olika skyddsnät borde även ha ett när det gäller skilsmässobarn. Det är så lätt att barnen far illa genom att de så lätt blir till ett vapen mellan föräldrarna. Kanske är det till och med ofrånkomligt att barnen blir ett vapen, åtminstone för någon förälder även om det är omedvetet från förälderns sida. Jag har själv skilt mig från Medi och Maxis pappa och vet att barnen kommer iklämm. Jag har vänt mig ut och in för att försöka hindra och lindra eventuell smärta hos dem, men det hjälper inte, de kommer ikläm i alla fall…och får men i alla fall. Innan jag själv gått igenom en skilsmässa sa jag samma sak…den enklaste vägen. Nu vet jag att det är bland det svåraste man kan gå igenom och att man dessutom måste vara otroligt stark för att klara av det. “Biverkningarna” sitter inte kvar bara ngt år, biverkningarna är livslånga både för mig och barnen. Samtidigt som det är det “bästa jag gjort” är det också det “värsta jag gjort”, knepigt…
Comment by Marie — July 28, 2008 @ 3:34 pm
Nej, en skilsmässa är inte automatiskt en tragik. Är också skiljsmäsopbarn coh trots att jag har helt andra upplevelser än du, med bråk, gräl, strid om mig, barnet, och det var så dpligt det nånsin kan bli så måste jag säga att det trots allt är bättre än om de hade stannat kvar med varandra. Det hade varit ännu värre….
Jag hålelr med övriga att det handlar mer att man går in i familjebildning för lättvindligt och sätter sina egna behov främst. Vi i9 vår generation är sämre på kompromisser och har högre förväntningar på livet än tidigare.
Comment by Noemi — July 28, 2008 @ 10:14 pm
Hej!
Jag håller helt med dig. Har läst dylika artiklar samt sett talkshows som fått nackhåren att resa sig på mig. Även jag är ju ett skilsmässo-barn fast jag var ju 20 år när det hände.
Mina föräldrar bråkade inte speciellt mycket men att de inte var lyckliga märktes långa vägar. De levde märkliga parallell liv och jag är inte människa att förstå HUR man kan vilja det. Barn mår bäst av att leva med TVÅ lyckliga föräldrar oavsett om de bor under samma tak eller inte (om båda finns med i bilden vill säga), sedan är det upp till oss att ordna så att barnen inte hamnar emellan och får en bra tillvaro.
Såg Dr Phil igår där han hade med två par där ena parten ville skiljas och den andra inte. Det ena paret hade barn - mannen i familjen misshandlade sin kvinna både fysiskt och psykiskt samt förtryckte henne på alla tänkbara sätt. Men “domen” för detta par blev i korta drag att de hade ouppklarade känslor sinsemellan och att “för barnens skull”… HUR man i hela fridens namn kan uppmuntra en kvinna att stanna i ett destruktivt förhållande går mig helt förbi. Jag förstår det inte! Är det bättre för barnen att bo med två föräldrar och se/höra misshandel?
Ta hand om dig!
Kram
Linda
Comment by Linda med barnaskaran — August 5, 2008 @ 6:52 am
det mesta är väl sagt vid det här laget….med ett halvår som skild i bagaget håller jag med dig, framför allt “offer mentaliteten”….att alla slår ner ögonen och säger, stackars , stackars barn och hur mår de….och när jag säger att de faktiskt mår rätt bra så verkar ingen tro mig…..det suger….speciellt so jag verkligen gör allt för att de ska må bra…
finns mycket att säga i detta men som sagt mycket klokt sagt redan..
Comment by S — August 6, 2008 @ 11:57 am
Hej.
Länge sen jag skrev här inne. Men jag är inne och kollar efter uppdateringar titt som tätt.
Du har en utmaning inne hos mig. Anta den om du har tid och lust..
Comment by Susanne — August 6, 2008 @ 4:07 pm