BLott en blogg…?

Ibland är man glömsk… Jag har ju fått en utmaning av Minigrisen!

Den går ut på att man ska nämna sex saker man är tacksam för. Nu är det så att jag är lite skrockfull när det gäller sånt här. Om jag säger något om familjen, så händer det alltid något galet. Så jag bestämde mig för att ta upp lite andra saker jag är tacksam för.

Sex saker jag är tacksam för:

• att ha tillgång till färskt vatten som är drickbart ur kranen. Varje dag!
• att barnen får gå i skola oavsett vår inkomst, en skola där de får tillgång till kunniga lärare och skolmaterial
• att luften vi andas inte är alltför förorenad
• att maken och jag har fått vara föräldralediga i mer än ett år per barn, med 80% av vår lön betald - tänk att få så mycket tid med sina barn!
• att ha god tillgång till en varierad och näringsrik kost. Varje dag, och bara ett stenkast bort.
• att ha tillgång till fri sjukvård för barnen och att överhuvudtaget ha tillgång till vårdpersonal med goda kunskaper som finns på plats dygnet runt

Jag skickar den vidare till Susannes Smultronställe.

Nu har jag haft min första smyckeförsäljning. Himla vad kul det var

Jag dukade upp ett bord (och dekorerade med rönnbär och höstlöv) i fikarummet på jobbet och det kom ett 10-tal tjejer dit på fikarasten på förmiddagen. Sen droppade det in fler under dagen som hade hört om det. T.o.m. killarna på vaktmästeriet tipsade folk som kom till dem

Femton halsband, fyra armband och fyra par örhängen sålde jag. Och har tio beställningar

Tyvärr så glömde jag kameran och min mobil tar usla bilder. Som den här:

Bättre bilder på ett urval av smyckena kommer senare…

8-åringen:
- Mamma, köper vi kravmärkta bananer eller inte?
- Det beror på. Oftast inte, men om de kravmärkta ser bra ut så köper vi de (anm: i vår lokala butik är de kravmärkta oftare i sämre skick än de andra)
- Varför inte mamma?
- Varför ska vi köpa det?
- Det är bättre mamma. Det är svårt att förklara. Det förgiftar vattnet. Mamma, vill du förgifta vattnet?

Här blev jag lätt provocerad och sa att så enkelt är det inte, utan det finns även andra aspekter, t.ex. transporter av mat, kostnader osv.

Det visade sig att barnen pratat om det i skolan och fått med sig hem från skolan en broschyr som heter "Ät S.M.A.R.T" som är framtagen av konsumentverket. Den handlar om flera aspekter vad man ska tänka på när man äter, inte bara kravmärkning. Men hos 8-åringen var det det enda som fastnat.

Här kommer jag i moraliskt bryderi. Jag har inget emot att handla kravmärkt och gör det ibland, men jag reagerade på att skolan genom barnen försöker påverka mig att göra det. Å andra sidan är det bra att barnen får sådan information, i synnerhet om de inte kan få den hemma. Men om jag nu inte prioriterar det utan prioriterar annat (i mitt fall är det för det första att 6-åringen ska tåla maten, sen att den ska vara relativt nyttig och så att den faktiskt ska vara lättlagad) - hur reagerar då en moraliskt lagd 8-åring? Vad tycker ni?

PS Jo, den mesta tiden går åt till smyckena men jag kunde inte låta bli att skriva om detta…

På fredag ska jag ha min första smyckeförsäljning… Läskigt … men också lite kul

Så just nu pågår febril produktion av smycken, fotografering, prissättning och andra förberedelser. Utöver det vanliga jobbet och de vanliga sysselsättningarna!

Så jag återkommer till bloggen och er andra bloggare när jag kommer ur denna produktionsfas

När jag var 32 år så flyttade vi 30 mil, till en ort där ingen av oss hade släkt eller vänner. Det är ett bra ställe att bo på, och det är ett bra ställe för barn att växa upp på, så för det mesta är vi nöjda. Men att få nära vänner i "mogen ålder" är inte alltid lätt. Vi har knutit några kontakter under de här åren som jag hoppas består.

Där jag jobbar så är det mest män. Nu är vi tre tjejer som jobbar rätt nära ihop, och vi är födda på 60-70-talet alla tre. Vi var ute och såg Sex and the City i våras och har sen dess pratat om att göra något. Den här veckan fick vi äntligen ändan ur och arrangerade tillsammans en tjejmiddag i går kväll. Vi hade bjudit in sex andra tjejer från samma arbetsplats, varav fyra kunde komma. Vi hade fixat maten och drycken som vi bjöd på. Vi hade hur roligt som helst! Det var länge sen jag skrattade så mycket. Och ni förstår att när man äter en sån här efterrätt, ja då är livet komplett.

Men nästa gång så blir det nog en fredag. För återigen kan jag konstatera att jag är för gammal för att vara ute på galej en vardagkväll… Så min fredagkväll har bestått av ostbollar och Peter Pan… alldeles lagom och mysigt!

Tisdag kväll. 8-åringen på kör, pappan på bridge. 6-åringen kommer in till mig:

- Mamma, jag vill göra något med diiiiiig!

- Jaha, vad vill du göra då?

- Sitta i soffan och se på mysfilm och pussas och kramas och gosas med dig!

- Jaha, är det vad du vill?

- Men mamma, du tycker väl om att kramas och pussas och gosa?

- Jo, det gör jag. Vilken film vill du se?

- Långben mamma, för den tycker du om.

Klart det blev mys i soffan framför Långben. Frivilligt kramande och pussande måste ju premieras…? Och förhandlingsförmåga uppmuntras.

————————–

Onsdag morgon.

Vid skolan står en polis. När vi kliver ur bilen så kommer han fram och ber mig, som kör, att blåsa. De övriga går i förväg in i skolan. När jag kommer in så frågar maken lite skämtsamt hur det gick. Jag säger att det gick bra den här gången. Barnen undrar vad jag menar. Så jag berättar att förra gången så blåste jag inte tillräckligt hårt så mätningen misslyckades. Då frågar 8-åringen:

- Mamma, om du misslyckades förra gången, betyder det att du var full då?

*Host* - vad säger barnen i skolan? Egentligen?

PS Svaret var förstås nej

På den elva timmar långa resan till Svalbard i somras så sträckläste jag den här boken:

Jag vill starkt rekommendera den! Även om man inte gillar den så tror jag den väcker många tankar. Positiva eller negativa.

Sara är en 30-årig kvinna som förtvivlat vill ha en paus från vardagslivet och åker utan man och barn på en resa till Teneriffa. Under sin resa reflekterar hon över  sitt liv som kvinna, fru och mamma. Samtidigt innehåller boken en form av reportage och samhälleliga reflektioner kring 60-70 tals generationens kvinnor. Den handlar om den strävan efter jämlikhet som är vårt arv från 70-talet, men det handlar också om det samhälle som vuxit fram därefter.

Vissa passager i boken, t.ex. kring huvudpersonens uppväxt och föräldrarna väckte ingen genklang hos mig men var ändå intressanta. Men det var framförallt skildringarna av hur hon upplever att vara mamma och de förväntningar hon har på livet som väckte många av mina känslor. En beskrivning av hur hon kan få tröst av sin lilla nyfödda bebis väckte starka känslor pga en egen upplevelse.

Vissa tycker att boken visar ett manshat. Det tyckte jag inte, jag tyckte hon gick förbi det och kom ut som mer accepterande och mindre bitter. Slutet gillade jag. Det stämde bra med mina egna känslor och utveckling efter att ha blivit mamma och barnen vuxit. Att man kan acceptera kärleken utan att för den skull släppa idealen om ett jämlikt samhälle. För mig slutade hon att vara så bitter, eller kunde acceptera sin egen bitterhet utan att vända den utåt. Men - det är min tolkning!

Alltså - det är svårt att skriva för mycket som boken utan att avslöja för mycket. Och gör jag det så förtar det lite av nöjet…

Är det någon av er som också läst den? Skriv gärna i så fall vad ni tyckte!

Är helt totalt alldeles genomtrött. Känns som om allt går i slow motion. Trots det så finns det ju måsten även på helgerna.

Förmodligen är tröttheten någon form av eftersläpning av problemen på jobbet och sömnproblem i veckan.

Häromdagen på morgonen när jag duschade så smörjde jag in mig efteråt. Hade smörjt nästan hela kroppen när jag noterade att det luktade konstigt och tittade på flaskan. Insåg då att jag smörjt in mig med hårbalsam Så morgontrött brukar inte ens jag vara…

Tre av fyra i familjen sa "yes - äntligen fredag och helg".

Den fjärde sa "Nääää, jag längar till måndag. Jag längtar till matten och X(lärarens namn)."

Till kompisen sa den fjärde "Jag är nog lik mormor. Hon gillar också måndagar för då får hon jobba."

Att inte vara högsta hönset innebär ofta att man utses som representant och arbetar på delegation. Men när inte delegationen fungerar så blir det ett fruktansvärt resursslöseri.

Så här ligger det till. Ett, till den ekonomiska omsättningen, mindre projekt ska sjösättas. Min chef utser mig att sitta i den grupp som ska ta fram underlaget till ledningen. Gruppen, som består av fyra personer, träffas två-tre gånger samt har mejlutbyte. Av min arbetstid c:a 2 dagar. Gruppledaren presenterar materialet för ledningen. Min chef och en till opponerar sig kraftigt och vill att vi gör om alltihopa. Vi omarbetar utifrån deras synpunkter. Ytterligare 1-2 dagar. Tiden börjar rinna ut så nu mejlar gruppledaren vårt, utifrån ledningens instruktioner omarbetade, material till alla berörda. Igår så mejlade den andra chefen sina kommentarer, och idag mejlade min chef sina kommentarer. Problemet är att det inte är kommentarer utan ett fullständigt omarbetat dokument!

I mitt tycke så kunde jag alltså ha ägnat minst 4 dagar av min arbetstid åt några väsentliga arbetsuppgifter eftersom gruppens arbete fullständigt underkänts. Det hade dessutom sparat resurser! Dessa två chefer är ständigt ute efter poster att spara på, men uppenbarligen är inte arbetstid en sådan resurs… Jag tror inte de ser problemet!

Själv så är jag mycket frustrerad och grunnar på hur jag ska agera. Tillsvidare ligger jag lågt. I alla fall tills gruppledaren agerar i det här fallet. Men tyvärr så är det här genomgående för min arbetsvardag. Det är mycket svårt att jobba när man inte har fullt förtroende trots att jag vet att jobbet är väl utfört.