En bitter kvinna?
På den elva timmar långa resan till Svalbard i somras så sträckläste jag den här boken:
Jag vill starkt rekommendera den! Även om man inte gillar den så tror jag den väcker många tankar. Positiva eller negativa.
Sara är en 30-årig kvinna som förtvivlat vill ha en paus från vardagslivet och åker utan man och barn på en resa till Teneriffa. Under sin resa reflekterar hon över sitt liv som kvinna, fru och mamma. Samtidigt innehåller boken en form av reportage och samhälleliga reflektioner kring 60-70 tals generationens kvinnor. Den handlar om den strävan efter jämlikhet som är vårt arv från 70-talet, men det handlar också om det samhälle som vuxit fram därefter.
Vissa passager i boken, t.ex. kring huvudpersonens uppväxt och föräldrarna väckte ingen genklang hos mig men var ändå intressanta. Men det var framförallt skildringarna av hur hon upplever att vara mamma och de förväntningar hon har på livet som väckte många av mina känslor. En beskrivning av hur hon kan få tröst av sin lilla nyfödda bebis väckte starka känslor pga en egen upplevelse.
Vissa tycker att boken visar ett manshat. Det tyckte jag inte, jag tyckte hon gick förbi det och kom ut som mer accepterande och mindre bitter. Slutet gillade jag. Det stämde bra med mina egna känslor och utveckling efter att ha blivit mamma och barnen vuxit. Att man kan acceptera kärleken utan att för den skull släppa idealen om ett jämlikt samhälle. För mig slutade hon att vara så bitter, eller kunde acceptera sin egen bitterhet utan att vända den utåt. Men - det är min tolkning!
Alltså - det är svårt att skriva för mycket som boken utan att avslöja för mycket. Och gör jag det så förtar det lite av nöjet…
Är det någon av er som också läst den? Skriv gärna i så fall vad ni tyckte!
