Alla dessa “skolor”
Så kom då den här tiden på året då det är möjligt att anmäla barnen till skidskola, skridskoskola och simskola. Och vår beslutsångest kommer också… Där vi bor så tillhör det allmänbildningen att åka skidor, allra helst utför. Skridskor ska man också helst behärska. Eftersom de flesta föräldrar här kan det också så får barnen med sig det från tidig ålder. Häromdagen stod det i tidningen om en pojke som var 10 månader när han började åka utför… Jag och maken, uppvuxna i Uppland och Närke, kan kajka runt på längdskidor, men knappt ta oss upp för en liten backe. Skridskor behärskar vi hjälpligt. Så hur får man in barnen i gemenskapen?
Simskolan först. Den har jag skrivit om förut. Dottern har gått två terminer och sonen en termin. Båda gick i somras. På terminerna har de lärt sig noll! De som håller i simskolan ägnar all tid åt att hålla i de stökiga barnen och övar allt i stor grupp. Dottern gjorde framsteg den varma sommaren 2006 när vi gick och badade nästan varje dag några veckor. Numera så går jag själv med barnen till simhallen och övar och de gör faktiskt framsteg, även om de är mycket försiktigare än andra i samma ålder.
Vintersporterna då. Med äldsta barnet har vi haft ambitioner. Hon är rätt fysiskt rädd av sig, och ogillar fart. Vill ha full kontroll. Är förmodligen den enda 8-åring som bromsar sig ner för snowracerbacken? Nåväl, två år i skridskoskola har ändå gjort att hon har ganska bra teknik, och faktiskt t.o.m. ligger före en del jämnåriga. Två vintrar i skidskola gör att hon kan ta sig hjälpligt upp och nedför backar (bättre än jag!). Men hon är väldigt stel och spänd. Framförallt så övar hon flitigt när hon blir tillsagd.
Yngsta barnet är det knepigare med. När han inte vill så vill han inte. En säsong i skidlekis och en i skidskola resulterar väl i att han kan staka sig fram på platt mark. Backar går inte alls. Minsta motgång innebär ett skrikande och ilskeutbrott. Skridskor har vi bara gått och åkt själva och först i år så har han gjort en del framsteg. För hans del är det knepigt med dessa "skolor". Om man envist vägrar att lära sig så lär man sig inte… När han själv tar initiativet (som med cykling) eller det lossnar så funkar det.
I går bestämde vi att vi inte orkar dessa skolor, att lirka och kämpa med barnen. I år ska vi nu prova att istället reservera en stund på söndagar (eller lördagar) för familjeaktivitet, fysisk sådan. I första hand skidor (om vädret är bra), annars skridskor eller simning. Det ska ingå både övningar och lek. Det innebär också att det går före annan aktivitet, t.ex. lek med kompisar.
Jag har en del ångest vad gäller just skidorna, eftersom vi inte själva kan, men vi får väl se… Jag hoppas att det i alla fall blir en bra familjestund. Det borde inte bli värre än att stå bredvid när barnen går i en "skola" och se hur de verkligen vantrivs… Men det krävs en energiansträngning…
PS Jag hoppas nu vi inte verkar allt för "hysteriska" med vad barnen ska lära sig, men där vi bor är verkligen detta något som man förutsätts kunna… På dagis så hade man både ett skidspår runt gården och spolade bana i sandlådan. På sportlovet så åker alla utför, liksom på friluftsdagarna i skolan.
