Alla dessa “skolor”
Så kom då den här tiden på året då det är möjligt att anmäla barnen till skidskola, skridskoskola och simskola. Och vår beslutsångest kommer också… Där vi bor så tillhör det allmänbildningen att åka skidor, allra helst utför. Skridskor ska man också helst behärska. Eftersom de flesta föräldrar här kan det också så får barnen med sig det från tidig ålder. Häromdagen stod det i tidningen om en pojke som var 10 månader när han började åka utför… Jag och maken, uppvuxna i Uppland och Närke, kan kajka runt på längdskidor, men knappt ta oss upp för en liten backe. Skridskor behärskar vi hjälpligt. Så hur får man in barnen i gemenskapen?
Simskolan först. Den har jag skrivit om förut. Dottern har gått två terminer och sonen en termin. Båda gick i somras. På terminerna har de lärt sig noll! De som håller i simskolan ägnar all tid åt att hålla i de stökiga barnen och övar allt i stor grupp. Dottern gjorde framsteg den varma sommaren 2006 när vi gick och badade nästan varje dag några veckor. Numera så går jag själv med barnen till simhallen och övar och de gör faktiskt framsteg, även om de är mycket försiktigare än andra i samma ålder.
Vintersporterna då. Med äldsta barnet har vi haft ambitioner. Hon är rätt fysiskt rädd av sig, och ogillar fart. Vill ha full kontroll. Är förmodligen den enda 8-åring som bromsar sig ner för snowracerbacken? Nåväl, två år i skridskoskola har ändå gjort att hon har ganska bra teknik, och faktiskt t.o.m. ligger före en del jämnåriga. Två vintrar i skidskola gör att hon kan ta sig hjälpligt upp och nedför backar (bättre än jag!). Men hon är väldigt stel och spänd. Framförallt så övar hon flitigt när hon blir tillsagd.
Yngsta barnet är det knepigare med. När han inte vill så vill han inte. En säsong i skidlekis och en i skidskola resulterar väl i att han kan staka sig fram på platt mark. Backar går inte alls. Minsta motgång innebär ett skrikande och ilskeutbrott. Skridskor har vi bara gått och åkt själva och först i år så har han gjort en del framsteg. För hans del är det knepigt med dessa "skolor". Om man envist vägrar att lära sig så lär man sig inte… När han själv tar initiativet (som med cykling) eller det lossnar så funkar det.
I går bestämde vi att vi inte orkar dessa skolor, att lirka och kämpa med barnen. I år ska vi nu prova att istället reservera en stund på söndagar (eller lördagar) för familjeaktivitet, fysisk sådan. I första hand skidor (om vädret är bra), annars skridskor eller simning. Det ska ingå både övningar och lek. Det innebär också att det går före annan aktivitet, t.ex. lek med kompisar.
Jag har en del ångest vad gäller just skidorna, eftersom vi inte själva kan, men vi får väl se… Jag hoppas att det i alla fall blir en bra familjestund. Det borde inte bli värre än att stå bredvid när barnen går i en "skola" och se hur de verkligen vantrivs… Men det krävs en energiansträngning…
PS Jag hoppas nu vi inte verkar allt för "hysteriska" med vad barnen ska lära sig, men där vi bor är verkligen detta något som man förutsätts kunna… På dagis så hade man både ett skidspår runt gården och spolade bana i sandlådan. På sportlovet så åker alla utför, liksom på friluftsdagarna i skolan.
Här är det nolltolerans mot skolor av olika slag! Store sonen gick och simmade med skolan, han hade tur för i tre olika skolformer har det ingått simundervisning (0:an, 1;an - då han bytte skola, samt 2:an ytterligare skolbyte pga flytt till Skåne). Tvillingarna är inte anmälda till någon skola och de fyller fem, folk frågar varför vi inte sätter dem i simskola, och mitt svar är enkelt, de är inte mogna för det ännu!
Tack för dina fina rader hos mig!
kram
Comment by Nettan — January 6, 2009 @ 12:02 pm
Här är det precis likadant! Jag känner viss frustration över barnens skeptiska inställning till allt som “de inte redan kan” och vill inte att de ska bli utanför. Tex åker barnen ofta skridskor på fritidstid (skolan), men dottern vägrar. Hon kan bara åka hjälpligt skridskor än, men det tar sig… Har funderat på att göra som en kompis och åka till skridskobanan en bra dag och sen säga: “vi åker inte hem före du kan åka”.
*s* Det fungerade för deras försiktiga kille (de mutade också såklart med något gott efteråt och hade innan dess gjort bedömningen att han skulle klara det galant bara han vågade).
Just nu kör jag med frasen “det blir roligt när man kan” och när barnen säger att det är tråkigt svarar jag “då måste vi träna mer”. *s* Stackars norrländska små ungar!
Slalom går hyfsat för dottern nu, hon tar knappliften och plogar nerför. Det går riktigt bra. Sonen däremot varvar hysteriska utbrott med att ramla… (han kan inte alls, det blir årets utmaning)
Ja, jisses - inte är det lätt!
Men jag ser fram emot hur kul vi ska det tillsammans sen. Jag gillar slalom och ifjol köpte både jag och sambon skidor så snart ska minsann hela familjen ha sportigt sportlov! *s*
Kram
Comment by Stina — January 6, 2009 @ 2:41 pm
Oj så skönt att vi bodde i Göteborg när barnen växte upp och slapp vintersporttrycket! Flickorna gick i intensivsimskola på försommaren det året de skulle fylla sju och åtta. Varje dag i två veckor i liten grupp. Jättebra! Sen var det en bra sommar som följde så framförallt Äldsta lärde sig snabbt ordentligt utomhus, Mellan följde efter. Sedan lärde de tillsammans Pojken somrarna som följde. Inga problem alls.
Vintersport var det aldrig tal om, högst en i varje klass som åkte på skidsemestrar.
Mellan kan fortfarande sörja att hon aldrig fick gå i konståkningsskola. Men det fanns ingen i närheten och ingen kompis gick. Alla lärde sig dock åka, alla lade av efter några år. Det finns ett par enda skridskor i storlek 37 kvar, allt annat är sålt.
Comment by Annaa M — January 6, 2009 @ 4:42 pm
Oj då! Det är nu längesedan vi hade små barn, och vintrarna var urusla där vi bodde, men när de blev större åkte vi till fjällen på vinterlovet, och den veckan gick de i skidskola. Punkt. Själva kan vi inte. Nu när de är vuxna åker de i alla svarta pister som finns och lär också sina barn.
Simma lärde de sig i skolan, det hör ju till det man måste kunna i skolan nu om jag minns rätt. Inte skall man plåga barnen!
Så vet jag också att det var några år när hela familjen åkte till simhallen varje lördag. En mycket trevlig tradition! Om man anser att det verkligen är nödvändigt att de lär sig något, så tror jag mer på muta. Vår son gick en seglarskola en sommar. Slutade med katastrof. Vägrade gå i en båt! Nästa sommar mutade vi honom med en radio (det var på den tiden!) om han gick en kurs till. Han gjorde det. Slutade att vara rädd för vatten och båtar. Numera har han skepparexamen och är en flitig kanotist förutom att han sportdyker. Barn mognar olika skulle jag vilja säga.
Comment by Amanda — January 7, 2009 @ 5:40 pm
“Skit” i ångesten…jag tror att barn mår bättre om de inte “vallas” runt och ska både hantera allt och helst vara duktigast på det! Tids nog kommer de tala om själva vad de vill göra…jag lärde mig åka utför när jag var 15 år och det gick alldeles utmärkt bra!
Comment by Marie — January 7, 2009 @ 10:45 pm
jag är oxå skeptisk….min barn har aldrig gått att lära ngt de inte vill….om det inte är ngt problem för barnen att de inte “kan” som andra…är det då ngt problem…tids nog vill de och då de känner behovet lär de sig….
ta H…hon är fullkomligt ointresserad av all utelek…..skidor…hon hånskrattar åt de toch då har hon ändå kompisar som åker massor…jag har också känt pressen men relaxar mer och mer faktiskt..så länge inte hon har behovet, varför ska jag ha det…..
simning kan jag förstå eftersom det e bra att vara simkunnig….fast löser det sig inte oxå så småningom ..att de får lära sig i skolan et c….
Comment by S — January 8, 2009 @ 11:21 am
Tack alla för svar (och inga fördömande heller;-)
Nettan - det låter skönt att ha bestämt sig. Det ingår simning i skolan här också, men ändå kan de flesta hjälpligt innan dess.
Stina - skönt att du (tyvärr) känner igen dig! Stackars norrländska ungar;-) Varvar hysteriska utbrott… var har jag upplevt det? Hmmmm…:-)
Annaa - jag tror också på intensiv varianten. Då kommer de liksom ihåg! Vi flyttade norr ut -99 så trycket är nytt för oss!
Amanda - intressanta synpunkter! Det gäller nog att hitta balansen. Utan att plåga barnen!
Marie - skönt att höra! Det borde jag f.ö. göra mera. Skita i ångesten alltså!
S - våra barn rycker inte på axlarna lika mycket. De vill liksom vara med. Fast inte så mycket så de genomlider en skola. Men för sonen är det precis så. Han lär sig när han själv ser behovet.
Comment by blottenblogg — January 8, 2009 @ 7:17 pm
Huvusaken är nog att barnen får utveckla sånt som de själva vill! Barn som väldigt gärna vill hålla på med sport är nästan omöjliga att stoppa. De tjatar hål i huvudet på sina föräldrar för att få gå med.
Såna var mina, fast jag försökte intressera dem för schack, litteratur och andra intellektuella aktiviteter.
)
Jag är alltså helt kass på de flesta idrotter man kan rabbla upp! Men eftersom barnen var av annan uppfattning så har jag tillbringat ett antal timmar (ja, sammanräknat kanske år), av mitt liv bredvid tennisbanor, fotbollsplaner, ridanläggningar, och You name it… Jag har glömt (läs förträngt!) allt. Ingen av dem har blivit någon elitidrottare och det får man väl vara tacksam för. Möjligtvis har de fått en god fysik med sig och goda tävlingsnerver och fungerar i lagarbete med den kamp det nu innebär.
Men om barnen gillar Din idé så tror jag att Du har ett vinnande koncept där med familjeaktivitet.
Lycka till!
Comment by Inga M — January 8, 2009 @ 10:55 pm