Mammanerver
Kanske någon kommer ihåg att vi började cykelöva med sonen i april? I slutet av juli hade han med troget övande lärt sig cykla, om än fortfarande lätt vingligt ibland. Vi fortsatte ju hela våren med våra familjeaktiviteter på helgen och nu när vi tagit upp det igen till hösten så ingår även familjeutflykter på cykel.
Förra veckan cyklade vi tilll en park där vi spelade kubb tillsammans. I dag så blev det bara jag och barnen som gav oss av på en cykeltur och det måste jag säga satte mammanerverna i gungning. 9-åringen, som fick ny större cykel i somras, kan cykla bra men har lite dåligt självförtroende och är lite rädd att cykla i trafik. 7-åringen, som fortfarande vinglar en del, har bättre självförtroende och vill cykla som storasyster.
Idag så cyklade vi en runda som vanligtvis inte är så trafikerad men som idag, pga fotbollsmatcher och vackert väder, hade en del trafik. 9-åringen fick cykla först, sen 7-åringen och sen jag. Det innebar att jag fick lita rätt mycket på 9-åringen och hennes cykelförmåga. Och också lita på att 7-åringen skulle cykla med någorlunda trafikvett. Allt gick utmärkt och vi var rätt nöjda när vi kom hem. Vädret var helt underbart för en familjeutflykt på cykel.
Den sista backen hem är rejält brant. Jag cyklade först ner med 9-åringen, som tycker sånt är otäckt. Sen gick jag upp och sprang bredvid 7-åringen som absolut ville cykla själv nerför. Efteråt undrade han varför jag var så rädd när han skulle cykla ner… Jag sa att det beror på att hans cykel inte har så bra bromsar, vilket också var sant. Fast lite mammanerver var det ju också…
Visst är det läskigt det där att cykla med barn!! Förstår dig.
Jag cyklade till simskolan med mina två femåringar, och en sjuåring och gulp….nerverna var ute och jag var inte så trevlig därför alltid;). Vill ju inte att nån av dem ska råka ut för nåt…
Comment by Noemi — September 14, 2009 @ 10:42 am
*s* Min tjej är lite nervig när det är för brant nerför, eller när det blir grus (gropar) eller höga kantstenar. Sonen däremot, han bara cyklar!
Så jag känner igen mig!
Vad tycker du om Harry Hole-böckerna då?
Jag är inne på sista nu och har gillar de flesta faktiskt!
Kram
Comment by Stina — September 14, 2009 @ 7:49 pm
Känns som en symbolisk bild; mamma som springer bredvid sitt barn i den branta nerförsbacken för att hjälpa till! För så är det väl, att man finns där bredvid i början när det är lite farligt för barnen. Sen kan man bara stå där och se på när de åker upp och ner för backarna. Och man är rätt maktlös. Bara en inre bild alltså!
Comment by Inga M — September 15, 2009 @ 6:05 am
Kommer mig osökt att tänka på när Mellan cykelövade. Plötsligt fick hon fart utför en av backarna i övre Masthugget i Göteborg. “Bromsa!” skrek jag från trottoaren. “Jag har glömt hur man gör!” Hon lyckades svänga in i en portgång i stället för att ränna rakt ut i den trafikerade gatan och klarade sig undan med bara några blåmärken och skråmor.
Comment by Annaa M — September 15, 2009 @ 9:26 am
Noemi - det vet jag inte om jag hade överlevt. Läskigt;-)
Stina - låter bekant;-) Jo, vissa av Holeböckerna gillar jag, men det varierar. Om jag orkar ska jag skriva ett inlägg om dem…
Inga - vilken symbolisk bild! Det stämmer vädligt bra för mig.
Annaa - Gudskelov så var backen här ner på en gata med rätt lite trafik. Men det är precis det jag ser framför mig - att de glömmer hur man gör. Vilken tur att det gick bra för Mellan.
Comment by blottenblogg — September 16, 2009 @ 5:51 pm