Pruta och förhandla
Idag på lunchen så hade vi en ganska intressant diskussion om att pruta och förhandla. Jag tillhör dem som verkligen avskyr att pruta. Jag tycker t.o.m. att det är obehagligt att vara med när någon prutar. Däremot har jag den senaste tiden vid flera tillfällen lyckats få affärer att ta tillbaka kläder som gått sönder (framförallt i blixtlås) efter en mycket kort tid. Jag har mycket lättare att vara påstridig när jag känner mig förorättad och övertygad om att jag har rätt. En helt annan drivkraft än den som får någon att pruta. En av mina arbetskollegor hävdade att det inte finns något mer övertygande än en besviken kvinna…
När vi kom tillbaka efter lunchen försökte jag för sjuttioelfte gången nå barnmottagningen. Barnen har fått papper från skolan om vaccination som ska vara inne på måndag. Eftersom sonen är äggallergiker så vill skolan att vi ska kolla med hans läkare innan. Problemet är att det inte går att få tag på läkaren, eftersom jag aldrig kommer fram till barnmottagningen! De har ingen telefonsvarare eller mejladress, utan meddelar bara "vi har ingen telefontid kvar, återkom i morgon". Idag så ringde jag växeln istället och förklarade mitt ärende. Hon upprepade instruktionerna från barnmottagningen. De är så nerringda om frågor om svininfluensan att växeln inte får koppla någon vidare dit! Till slut så kom hon på att hon kunde koppla mig till läkarens sekreterare. Redan det ett frånsteg från rutinerna! Så fick jag prata med sekreteraren som genast meddelade att hon hade tydliga instruktioner om att man måste tala med sköterskorna direkt och jag måste ställa mig i telefonkö. Som ju inte skulle gå! Men sen plötsligt så la hon in mig på sköterskornas lista på de som de skulle ringa. Bara huxflux. Jag måste ha sagt något som gick fram? En halvtimme senare så ringer den mycket proffsiga allergisköterskan och efter några frågor så får jag ett klart besked att sonen kan vaccineras. Efteråt känner jag mig alldeles matt av adrenalinkicken, och även lite förbluffad över att jag lyckades! Tänk vilken fördel man har av att vara fostrad att argumentera!
Jag har också blivit mycket duktigare på att säga ifrån när något är galet. Ofta får man ju rätt. Flickorna, framförallt den äldsta, höll mig tillbaka några år, men nu är det fritt fram igen. Men pruta, usch usch, var fascinerad när jag hade loppis i våras hur fräcka folk kunde vara i sitt prutande.
Visst känns det som en tapper seger när man nått fram till rätt person i vården - sånt som borde vara enkelt men som man har slösat hur många arbetstimmar som helst på. Lite lättare med barn- än vuxenvård dock tycker jag.
Comment by Annaa M — October 15, 2009 @ 11:10 pm
Precis! Avskyr att pruta, men får ofta rätt när jag protesterar. Brukar klaga på dåliga varor t ex och får kompensation, det lönar sig alltid! Skriver och protesterar om det är något också. Och skulle aldrig ge mig om det var något viktigt. Men pruta - nej! Numera står jag emellertid ut när min man prutar. Han brukar alltid fråga efter skånerabatt, och det framkallar alltid glada miner!
Comment by Amanda — October 16, 2009 @ 8:18 pm
Svårt det där! Jag kan också klaga men just pruta är svårt. Det är inte kulturen här så jag antar att det är därför många känner sig obekväma.
Jag tycker däremot att det är OK att andra gör det i vissa sammanhang som loppis eller torghandel…Men jag skulle ha svråt för det, jag har gjort det en gång, men då har jag sett att det är åt fel på varan. Tror inte att det är samma sak som att pruta riktigt…
Comment by N — October 17, 2009 @ 11:49 am
Jag skäms som en hund när gubben prutar vilt, vilket han alltid gör när det gäller större inköp. Han är som egen företagare van vid att pris är förhandlingsbara. Men jag bara skäms.
Däremot så har jag också blivit bättre på att gå tillbaka till butiken med en trasig vara eller en vara som inte motsvarar förväntningarna. Det ska man absolut göra!
Comment by Inga M — October 18, 2009 @ 6:43 am