BLott en blogg…?

Nu har den börjat. Decemberhetsen. Inte klokt vad alla ska klämma in saker så här i slutet av terminen.

En vanlig vecka innehåller nog mycket för oss, som kan märkas på bloggen. Det blir för lite tid för mig att prioritera den. Den gångna veckan har utöver det reguljära på jobb och skola innehållit judo för bägge barnen, tjänsteresa för mig, simkurs för mig, stormigt föräldramöte (för mig) i 7-åringens klass, scoutmöte för 9-åringen, vaccinering för oss vuxna, besök av barnens kompisar, adventssmyckning, pepparkaksbak, lussebullsbak osv osv.

Innan jul ska vi nu klämma in scoutavslutning då hela familjen ska vara med. I 9-åringens kör ska de öva, gå luciatåg för en förening, sjunga två julkonserter och vara med på en gudstjänst. Därutöver är det 3:orna som ska lussa för skolan, vilket innebär extra uppträdande. I judon är det övning och så kanske ett läger med gradering. Ett utvecklingssamtal för 7-åringen ska vi förstås hinna med. Sen är det julmys och julfest på jobbet. Och avtackning av min nuvarande chef med middag hemma hos en arbetskamrat. På jobbet vill alla hinna med att avrunda det där som man inte hunnit tidigare på året, och dessutom är det förstås både årsredovisning och budget att jobba med. Det vackra och lugna som vinter och jul kan innebära tycker jag är svårt att få tid till!

Nu är hela familjen vaccinerade. Maken och jag var i väg på lunchen i fredags. Vi hade tur och det hela tog bara en timme. Det var andra gången vi försökte, förra gången tog vaccinet slut innan vi kom dit.

Barnen är ju sen tidigare vaccinerade i skolan. Vi trodde de skulle få påfyllning nu till veckan, när det gått tre veckor, men vi har inte hört något från skolan. I lokalpressen i fredags så stod det att skolbarnen får sin andra dos tidigast efter jul. Det stod också att barnen har fullgott skydd, och påfyllnaden bara innebär att man förlänger skyddet. Förvirrande tycker jag, för det stämmer inte med tidigare uppgifter. Nåja, något skydd borde vi ha i alla fall om en vecka, och det känns bra med tanke på hur många i länet som ligger sjuka just nu.

Älskar fredagkvällar och lördagförmiddagar. Då är helgen fortfarande ett oskrivet blad. Man tror på att helgen blir lugn, skön och att man ska hinna allt. Samtidigt kan man unna sig att göra absolut ingenting.

7-åringen spelar på Legos sajt på webben, 9-åringen ser Avatar på TV, maken ligger och vilar och jag surfar och funderar på vad jag ska göra. Såsmåningom så är det förstås veckans aktivitet, mathandling och annat, men än så länge är det bara lugnet!

——————————–

Uppdaterat söndag eftermiddag (ovan var skrivet lördag förmiddag):
Lördag: Barnen varsin kompis på besök. Jag handlade mat (inget lugn där inte!). Hämtpizza på kvällen.
Söndag: Familjeaktivitet, dvs simning på förmiddagen. Barnen kompisar (tre stycken) på besök på eftermiddagen. Jag dammsög, maken jobbade.
En ganska bra och rimligt avslappad helg så långt i alla fall.

Plötsligt blev det mycket att fundera över…

Efter en tung helg tog jag en diskussion med min närmaste chef och vi diskuterade möjliga förändringar i mina arbetsuppgifter. Det var rätt givande. Han är verkligen mån om hur jag mår. Vet inte om det löser mitt grundproblem, men en bit på vägen kanske. Vi får också en ny (gemensam) chef från årsskiftet. Vem det blir är klart på måndag. Den vi tror det blir är en utmärkt chef sägs det. Så det är en öppning till en del möjligheter.

Sen har jag bestämt mig för att arbeta 80% en tid  framöver och en dag i veckan försöka lista ut vad jag vill "när jag blir stor". Kanske vara lite mer kreativ den dagen också.

Men i måndags fick jag också ett "headhuntningsamtal" från en annan chef på min arbetsplats. De vill ha mig till en annan tjänst, och i dag hade vi ett uppföljningssamtal. Det finns både för- och nackdelar med det jobbet (förstås!). Givetvis så skulle det bli en förändring. Men nu måste jag verkligen reflektera över vad som är ett "bra jobb" för mig innan jag bestämmer mig.

Samtidigt så har 7-åringen visat tecken på att inte må riktigt bra. I måndags så fick jag ett mejl från läraren som svar på ett jag skickat där hon skrev att det kan bero på en turbulent situation i hans klass. Det har tydligen varit ett antal händelser i klassen den senaste tiden och nästa vecka är det ett specialinsatt föräldramöte kring detta. Eftersom vår 7-åring hellre väljer att gå undan än att bli inblandad så har han förmodligen känt sig ensam och ledsen. Det känns lite som deja-vu från 9-åringen i våras. Samma fenomen, och samma reaktion från våra barn! Med skillnaden att de har upptäckt det tidigare och läraren tar ett helhetsgrepp på ett annat sätt.

Just nu känner jag mig rotlös.

Rotlös på jobbet. Har ledsnat på rubbet, gör samma saker år efter år, saknar utmaningar, är trött på reviren och käpphästarna. Vill vidare men vet inte vart. Vågar inte riktigt för jag vet inte om gräset verkligen är grönare.

Rotlös i staden. Staden vi bor i flyttade vi till för tio år sedan. Jag kommer aldrig att bli riktig "xx-bo". Saknar grunden, saknar uppväxten, saknar värderingarna. Tycker om staden och boendet, men känner mig inte hemma. Men det gör jag ju å andra sidan inte längre i min barndoms stad.

Rotlös bland vännerna. I och med flytten så tappade vi det mesta av vårt dagliga umgänge. Kvar finns bara de där livslånga vänskaperna - ett fåtal som man kan vårda på distans. Men även på tio år kan jag känna att även om vi skaffat vänner här så står vi lite på sidan om och är lite ensamma. Vi är inte uppväxta här, så vi har inte samma "kulturella" bakgrund, samma lokalkännedom. I synnerhet i större sammanhang så hamnar ofta diskussionerna i det lokala. Och även efter tio år är vi hopplöst efter de som bott här hela sitt liv.

Sökes: en trygghet och självklarhet i jobb och det sociala.

I morgon är det dags. Vaccination i skolan för barnen. Trots att vi inte tvekat om att vaccinera måste jag erkänna att jag är lite nervös. Men det var jag ju även när barnen var små och fick sina vaccinationer. Annars är vaccinet igen slut i länet, så vi övriga får vänta ett tag till.

Nu har jag läst ut en drygt 700 sidor tjocka boken "Sigrid Undset Diktardrottningen" av Sigrun Slapgard och jag kan inte annat än att rekommendera den.

Min stora läsupplevelse som 16-åring 1983 (milda makter… 26 år sen…!) var "Kristin Lavransdatter" av Sigrid Undset. Det var en fantastisk upplevelse att leva med den boken i flera veckor. Och jag kommer förmodligen inte att våga mig på att läsa den igen av det skälet. Men däremot en biografi om kvinnan bakom boken lockade mig.

Jag är ingen stor beundrare av biografier, trots en pappa som är väl insatt i området. Vanligtvis tycker jag att författaren har haft på tok för mycket att säga till om i tolkningar, och om det är en känd person som själv skrivit sin självbiografi så brukar det ofta vara så tråkigt skrivet. Men så inte här. Förmodligen är det dock en fördel om man har ett genuint intresse av att läsa om Undset.

Det är ett lättsamt språk, som håller nästan alla sjuhundra sidorna. Författaren har rikligt med referenser, och utnyttjar inte sällan direkta citat. Trots att hon i förordet hävdar att hon valt att "lägga så lite tid som möjligt på sådant som saknar dokumentation" så har hon som alla biografiförfattare en hel del tolkningar av Undsets sinnesstämmningar. Det är dock inte i sådan omfattning så det stör (påståendet i förordet stör mer).

Kvinnan och nobelförfattaren Undset tonar fram som en på samma gång enkelspårig (envis) och en mångfacetterad person. Hennes identitet ligger först och främst i skapandet, i det litterära, och trots omfattande ambitioner så når hon inte sina mål som mor och matrona. Hennes förhållande till sina egna barn framtonar som minst sagt komplicerat. Hon framställs omväxlande som oerhört egoistisk i vissa sammanhang och samtidigt generös i andra. Hennes religiösa omvändelse till katolicisimen och hennes hat mot tyskar får en framträdande roll i boken.

Det som slår mig är allt hon hunnit med i sitt liv när hon år 1949 dör endast 67 år gammal, både på det professionella och det privata planet. Främst så tänker jag att det var en tid med oerhört omvälvande händelser som präglade hennes liv. Min egen tidsålder i Sverige under 1960-2000 talet framstår minst sagt som blek!

Som sagt var: jag rekommenderar boken!

7-åringen:
- Ååååh, jag längtar efter pappa.

9-åringen:
- Längtar du efter hans dåliga skämt, eller hela honom?

Kära dotter, jag kunde inte sagt det bättre själv!

Det var mycket Halloweenpyssel i början av veckan. Vi skar pumpa, gjorde fladdermöss, häxor och zoombies. Och köpte ett helt kilo godis (gratis om man köpte mat för 400 kronor!). Mest var det 7-åringen som drev på, då de gjort mycket sådant i skolan innan lovet. Vad Halloween egentligen är hade de en vag uppfattning om.

Mot slutet av veckan blev det mer Alla Helgona och funderingar kring det. I går var vi på kyrkogården och tände ljus på släktingars gravar i den stad där jag växte upp. Helt nytt för barnen eftersom vi inte har någon grav att gå till i hemstaden.

De har funderat en del på ålder och död de senaste dagarna.

9-åringen fällde kommentaren häromdagen att ju äldre man blir desto surare blir man. Vi protesterade högljutt förstås.

7-åringen menar att när man blir 100 år då måste man ha käpp och så blir man alldeles krokig.

Dessutom så har syskonen kommit överens om att de ska se till att den andra blir begraven ordentligt. Fast 7-åringen hotade visst att bli spöke tror jag. Men jag håller mest för öronen när barnen sinsemellan börjar diskutera "när jag dör". Själva har de en mer självklar inställning till det.