BLott en blogg…?

Älskar fredagkvällar och lördagförmiddagar. Då är helgen fortfarande ett oskrivet blad. Man tror på att helgen blir lugn, skön och att man ska hinna allt. Samtidigt kan man unna sig att göra absolut ingenting.

7-åringen spelar på Legos sajt på webben, 9-åringen ser Avatar på TV, maken ligger och vilar och jag surfar och funderar på vad jag ska göra. Såsmåningom så är det förstås veckans aktivitet, mathandling och annat, men än så länge är det bara lugnet!

——————————–

Uppdaterat söndag eftermiddag (ovan var skrivet lördag förmiddag):
Lördag: Barnen varsin kompis på besök. Jag handlade mat (inget lugn där inte!). Hämtpizza på kvällen.
Söndag: Familjeaktivitet, dvs simning på förmiddagen. Barnen kompisar (tre stycken) på besök på eftermiddagen. Jag dammsög, maken jobbade.
En ganska bra och rimligt avslappad helg så långt i alla fall.

Plötsligt blev det mycket att fundera över…

Efter en tung helg tog jag en diskussion med min närmaste chef och vi diskuterade möjliga förändringar i mina arbetsuppgifter. Det var rätt givande. Han är verkligen mån om hur jag mår. Vet inte om det löser mitt grundproblem, men en bit på vägen kanske. Vi får också en ny (gemensam) chef från årsskiftet. Vem det blir är klart på måndag. Den vi tror det blir är en utmärkt chef sägs det. Så det är en öppning till en del möjligheter.

Sen har jag bestämt mig för att arbeta 80% en tid  framöver och en dag i veckan försöka lista ut vad jag vill "när jag blir stor". Kanske vara lite mer kreativ den dagen också.

Men i måndags fick jag också ett "headhuntningsamtal" från en annan chef på min arbetsplats. De vill ha mig till en annan tjänst, och i dag hade vi ett uppföljningssamtal. Det finns både för- och nackdelar med det jobbet (förstås!). Givetvis så skulle det bli en förändring. Men nu måste jag verkligen reflektera över vad som är ett "bra jobb" för mig innan jag bestämmer mig.

Samtidigt så har 7-åringen visat tecken på att inte må riktigt bra. I måndags så fick jag ett mejl från läraren som svar på ett jag skickat där hon skrev att det kan bero på en turbulent situation i hans klass. Det har tydligen varit ett antal händelser i klassen den senaste tiden och nästa vecka är det ett specialinsatt föräldramöte kring detta. Eftersom vår 7-åring hellre väljer att gå undan än att bli inblandad så har han förmodligen känt sig ensam och ledsen. Det känns lite som deja-vu från 9-åringen i våras. Samma fenomen, och samma reaktion från våra barn! Med skillnaden att de har upptäckt det tidigare och läraren tar ett helhetsgrepp på ett annat sätt.

I morgon är det dags. Vaccination i skolan för barnen. Trots att vi inte tvekat om att vaccinera måste jag erkänna att jag är lite nervös. Men det var jag ju även när barnen var små och fick sina vaccinationer. Annars är vaccinet igen slut i länet, så vi övriga får vänta ett tag till.

7-åringen:
- Ååååh, jag längtar efter pappa.

9-åringen:
- Längtar du efter hans dåliga skämt, eller hela honom?

Kära dotter, jag kunde inte sagt det bättre själv!

Det var mycket Halloweenpyssel i början av veckan. Vi skar pumpa, gjorde fladdermöss, häxor och zoombies. Och köpte ett helt kilo godis (gratis om man köpte mat för 400 kronor!). Mest var det 7-åringen som drev på, då de gjort mycket sådant i skolan innan lovet. Vad Halloween egentligen är hade de en vag uppfattning om.

Mot slutet av veckan blev det mer Alla Helgona och funderingar kring det. I går var vi på kyrkogården och tände ljus på släktingars gravar i den stad där jag växte upp. Helt nytt för barnen eftersom vi inte har någon grav att gå till i hemstaden.

De har funderat en del på ålder och död de senaste dagarna.

9-åringen fällde kommentaren häromdagen att ju äldre man blir desto surare blir man. Vi protesterade högljutt förstås.

7-åringen menar att när man blir 100 år då måste man ha käpp och så blir man alldeles krokig.

Dessutom så har syskonen kommit överens om att de ska se till att den andra blir begraven ordentligt. Fast 7-åringen hotade visst att bli spöke tror jag. Men jag håller mest för öronen när barnen sinsemellan börjar diskutera "när jag dör". Själva har de en mer självklar inställning till det. 

Ledig. Lust att blogga. Blogsomes server nere i två dygn. Irriterande!

Annars njuter jag av ledigheten. Pysslar, tvättar, städar och pärlar.

Men nu ska vi ut och resa lite (i Sverige).

Och arbetskamraten har skickat ett mejl som sa "Förlåt"…

Idag börjar höstlovet och i år ska vi faktiskt vara lediga! Jag tar ut föräldradagar vi har kvar, maken jobbar några dagar och tar sen ut sparade semesterdagar. Väldigt välbehövligt. Jag ser fram mot det! Sen gäller det att jag kan utnyttja det och varva ner. Vi ska först slappa och sen ge oss ut på en liten resa har vi tänkt.

I går var det faktiskt en pestdag på jobbet. Först beskedet om vår arbetskamrat. Sen hela förmiddagen åt en besvärlig kund. Fast det löste sig i samförstånd efter ett antal mejl och samtal. Sen en mejlkonversation med en person i organisationen som jag både här och här skrivit om förut. En riktig energitjuv. Det avslutades med ett riktigt obehagligt mejl som jag blev så arg och ledsen över att jag pratade både med min och hans chef. Men nu ska jag ha ledigt en vecka och då är det frågan om jag kan släpppa detta (och inte läsa mejl…!). Men jag måste det för mig och barnen. Så här i efterhand så undrar jag varför jag låter mig triggas av honom. Om och om igen uppenbarligen, med tanke på tidigare blogginlägg… Att jag inte bara kan skaka av mig det. Jag är inte den enda han har den effekten på.

Idag står veckoaktivitet och mathandling på schemat. Som vädret ser ut så blir det antagligen simning som aktivitet. Sen hoppas jag på en skön lördag!

Måndagar är speciella. Barnen går på judo då, och det skulle nästan förtjäna ett alldeles eget inlägg… Men det innebär i alla fall att jag på måndagar går redan 15.30 från jobbet och vi är sen inte hemma förrän kl 19. Intensivt!

I morgon ska vi dessutom klämma in ett utvecklingssamtal för dottern på skolan innan dess. Ska bli intressant, eftersom det är första gången med den här läraren.

I min kalender stod dessutom en tjänsteresa, villket hade inneburit uppstigning kl 5, tåget kl 6 och sen tilllbaka strax efter kl 14. Jag kände i fredags att det faktiskt inte skulle vara hållbart, varken ur jobbsynpunkt eller privat, att klämma in den där resan. Så jag avbokade det. Just nu känns det bra. Morgondagen är jobbig ändå, och den senaste veckan har varit väldigt stressig.

Men ännu är det några timmar kvar på helgen i alla fall… Gäller att ta tillvara dem bra!

PS I går så lyckades jag byta en trasig jacka igen. I den första affären fick jag veta att hållbarhet på blixtlås i jackor är 3 månader max, och den inte skulle gå att byta. I den andra affären fick jag en ny trots att samma regel "egentligen" gällde. Jag tycker det är helt barockt att hållbarheten på plagget (för jag har provat att själv byta blixtlås på en vinterjacka och även om jag lyckades gör jag aldrig om det!) blir 3 månader eftersom blixtlåset inte räknas hålla längre. Eller har jag orimliga krav?

Idag på lunchen så hade vi en ganska intressant diskussion om att pruta och förhandla. Jag tillhör dem som verkligen avskyr att pruta. Jag tycker t.o.m. att det är obehagligt att vara med när någon prutar. Däremot har jag den senaste tiden vid flera tillfällen lyckats få affärer att ta tillbaka kläder som gått sönder (framförallt i blixtlås) efter en mycket kort tid. Jag har mycket lättare att vara påstridig när jag känner mig förorättad och övertygad om att jag har rätt. En helt annan drivkraft än den som får någon att pruta. En av mina arbetskollegor hävdade att det inte finns något mer övertygande än en besviken kvinna…

När vi kom tillbaka efter lunchen försökte jag för sjuttioelfte gången nå barnmottagningen. Barnen har fått papper från skolan om vaccination som ska vara inne på måndag. Eftersom sonen är äggallergiker så vill skolan att vi ska kolla med hans läkare innan. Problemet är att det inte går att få tag på läkaren, eftersom jag aldrig kommer fram till barnmottagningen! De har ingen telefonsvarare eller mejladress, utan meddelar bara "vi har ingen telefontid kvar, återkom i morgon".  Idag så ringde jag växeln istället och förklarade mitt ärende. Hon upprepade instruktionerna från barnmottagningen. De är så nerringda om frågor om svininfluensan att växeln inte får koppla någon vidare dit! Till slut så kom hon på att hon kunde koppla mig till läkarens sekreterare. Redan det ett frånsteg från rutinerna! Så fick jag prata med sekreteraren som genast meddelade att hon hade tydliga instruktioner om att man måste tala med sköterskorna direkt och jag måste ställa mig i telefonkö. Som ju inte skulle gå! Men sen plötsligt så la hon in mig på sköterskornas lista på de som de skulle ringa. Bara huxflux. Jag måste ha sagt något som gick fram? En halvtimme senare så ringer den mycket proffsiga allergisköterskan och efter några frågor så får jag ett klart besked att sonen kan vaccineras. Efteråt känner jag mig alldeles matt av adrenalinkicken, och även lite förbluffad över att jag lyckades! Tänk vilken fördel man har av att vara fostrad att argumentera!

- Vad får man om man korsar en mask och en orm?
- Vet inte.
- En masssssk (väsande s).

- Vad får man om man korsar en ekorre och en blomma?
- Vet inte.
- Inte jag heller!

- Vad får man om man korsar en högtid och en rumpa?
- Vet inte.
- En julskinka.

Ibland är det underhållande att skjutsa nioåringar till kören