BLott en blogg…?

7-åringen:
- Ååååh, jag längtar efter pappa.

9-åringen:
- Längtar du efter hans dåliga skämt, eller hela honom?

Kära dotter, jag kunde inte sagt det bättre själv!

Det var mycket Halloweenpyssel i början av veckan. Vi skar pumpa, gjorde fladdermöss, häxor och zoombies. Och köpte ett helt kilo godis (gratis om man köpte mat för 400 kronor!). Mest var det 7-åringen som drev på, då de gjort mycket sådant i skolan innan lovet. Vad Halloween egentligen är hade de en vag uppfattning om.

Mot slutet av veckan blev det mer Alla Helgona och funderingar kring det. I går var vi på kyrkogården och tände ljus på släktingars gravar i den stad där jag växte upp. Helt nytt för barnen eftersom vi inte har någon grav att gå till i hemstaden.

De har funderat en del på ålder och död de senaste dagarna.

9-åringen fällde kommentaren häromdagen att ju äldre man blir desto surare blir man. Vi protesterade högljutt förstås.

7-åringen menar att när man blir 100 år då måste man ha käpp och så blir man alldeles krokig.

Dessutom så har syskonen kommit överens om att de ska se till att den andra blir begraven ordentligt. Fast 7-åringen hotade visst att bli spöke tror jag. Men jag håller mest för öronen när barnen sinsemellan börjar diskutera "när jag dör". Själva har de en mer självklar inställning till det. 

Ledig. Lust att blogga. Blogsomes server nere i två dygn. Irriterande!

Annars njuter jag av ledigheten. Pysslar, tvättar, städar och pärlar.

Men nu ska vi ut och resa lite (i Sverige).

Och arbetskamraten har skickat ett mejl som sa "Förlåt"…

Idag börjar höstlovet och i år ska vi faktiskt vara lediga! Jag tar ut föräldradagar vi har kvar, maken jobbar några dagar och tar sen ut sparade semesterdagar. Väldigt välbehövligt. Jag ser fram mot det! Sen gäller det att jag kan utnyttja det och varva ner. Vi ska först slappa och sen ge oss ut på en liten resa har vi tänkt.

I går var det faktiskt en pestdag på jobbet. Först beskedet om vår arbetskamrat. Sen hela förmiddagen åt en besvärlig kund. Fast det löste sig i samförstånd efter ett antal mejl och samtal. Sen en mejlkonversation med en person i organisationen som jag både här och här skrivit om förut. En riktig energitjuv. Det avslutades med ett riktigt obehagligt mejl som jag blev så arg och ledsen över att jag pratade både med min och hans chef. Men nu ska jag ha ledigt en vecka och då är det frågan om jag kan släpppa detta (och inte läsa mejl…!). Men jag måste det för mig och barnen. Så här i efterhand så undrar jag varför jag låter mig triggas av honom. Om och om igen uppenbarligen, med tanke på tidigare blogginlägg… Att jag inte bara kan skaka av mig det. Jag är inte den enda han har den effekten på.

Idag står veckoaktivitet och mathandling på schemat. Som vädret ser ut så blir det antagligen simning som aktivitet. Sen hoppas jag på en skön lördag!

Måndagar är speciella. Barnen går på judo då, och det skulle nästan förtjäna ett alldeles eget inlägg… Men det innebär i alla fall att jag på måndagar går redan 15.30 från jobbet och vi är sen inte hemma förrän kl 19. Intensivt!

I morgon ska vi dessutom klämma in ett utvecklingssamtal för dottern på skolan innan dess. Ska bli intressant, eftersom det är första gången med den här läraren.

I min kalender stod dessutom en tjänsteresa, villket hade inneburit uppstigning kl 5, tåget kl 6 och sen tilllbaka strax efter kl 14. Jag kände i fredags att det faktiskt inte skulle vara hållbart, varken ur jobbsynpunkt eller privat, att klämma in den där resan. Så jag avbokade det. Just nu känns det bra. Morgondagen är jobbig ändå, och den senaste veckan har varit väldigt stressig.

Men ännu är det några timmar kvar på helgen i alla fall… Gäller att ta tillvara dem bra!

PS I går så lyckades jag byta en trasig jacka igen. I den första affären fick jag veta att hållbarhet på blixtlås i jackor är 3 månader max, och den inte skulle gå att byta. I den andra affären fick jag en ny trots att samma regel "egentligen" gällde. Jag tycker det är helt barockt att hållbarheten på plagget (för jag har provat att själv byta blixtlås på en vinterjacka och även om jag lyckades gör jag aldrig om det!) blir 3 månader eftersom blixtlåset inte räknas hålla längre. Eller har jag orimliga krav?

Idag på lunchen så hade vi en ganska intressant diskussion om att pruta och förhandla. Jag tillhör dem som verkligen avskyr att pruta. Jag tycker t.o.m. att det är obehagligt att vara med när någon prutar. Däremot har jag den senaste tiden vid flera tillfällen lyckats få affärer att ta tillbaka kläder som gått sönder (framförallt i blixtlås) efter en mycket kort tid. Jag har mycket lättare att vara påstridig när jag känner mig förorättad och övertygad om att jag har rätt. En helt annan drivkraft än den som får någon att pruta. En av mina arbetskollegor hävdade att det inte finns något mer övertygande än en besviken kvinna…

När vi kom tillbaka efter lunchen försökte jag för sjuttioelfte gången nå barnmottagningen. Barnen har fått papper från skolan om vaccination som ska vara inne på måndag. Eftersom sonen är äggallergiker så vill skolan att vi ska kolla med hans läkare innan. Problemet är att det inte går att få tag på läkaren, eftersom jag aldrig kommer fram till barnmottagningen! De har ingen telefonsvarare eller mejladress, utan meddelar bara "vi har ingen telefontid kvar, återkom i morgon".  Idag så ringde jag växeln istället och förklarade mitt ärende. Hon upprepade instruktionerna från barnmottagningen. De är så nerringda om frågor om svininfluensan att växeln inte får koppla någon vidare dit! Till slut så kom hon på att hon kunde koppla mig till läkarens sekreterare. Redan det ett frånsteg från rutinerna! Så fick jag prata med sekreteraren som genast meddelade att hon hade tydliga instruktioner om att man måste tala med sköterskorna direkt och jag måste ställa mig i telefonkö. Som ju inte skulle gå! Men sen plötsligt så la hon in mig på sköterskornas lista på de som de skulle ringa. Bara huxflux. Jag måste ha sagt något som gick fram? En halvtimme senare så ringer den mycket proffsiga allergisköterskan och efter några frågor så får jag ett klart besked att sonen kan vaccineras. Efteråt känner jag mig alldeles matt av adrenalinkicken, och även lite förbluffad över att jag lyckades! Tänk vilken fördel man har av att vara fostrad att argumentera!

- Vad får man om man korsar en mask och en orm?
- Vet inte.
- En masssssk (väsande s).

- Vad får man om man korsar en ekorre och en blomma?
- Vet inte.
- Inte jag heller!

- Vad får man om man korsar en högtid och en rumpa?
- Vet inte.
- En julskinka.

Ibland är det underhållande att skjutsa nioåringar till kören

Veckan som gått var en tandläkarvecka med besök för bägge barnen. Inga rutinbesök utan uppföljning av en del speciella saker.

På 7-åringen upptäckte man i början av hösten vid den årliga kontrollen att hans bett var fel. Hans framtänder upptill hamnade innanför tänderna i nederkäken när han bet ihop. Vi fick då prova en gammal metod att korrigera det. Med en träspatel skulle vi bända hans framtänder utåt. När vi först fick instruktionerna höll jag på att storkna. Ett till "måste" utöver astmamedicinering, insmörjningar och allt annat som ska klämmas in i den dagliga rutinen. Men såsmåningom fick vi in rutinen och varje morgon och kväll har vi suttit och bänt hans tänder utåt. På kvällen har den ena av oss gjort det medan den andra läst högt. Och döm om vår (och tandläkarens) förvåning när det visade sig att det har lyckats! Nu är hans bett riktigt.

På 9-åringen upptäckte man i våras att hon saknar anlag till permanenta tänder, närmare bestämt hela 11 stycken. I torsdags så fick vi träffa en specialist som ställde en massa frågor. Dessutom så tog de vaxavtryck och en massa fotografier för att studera tänderna utan att hon behöver vara med. De berättade att anlagen till tänder utvecklas i fostret ungefär samtidigt som anlag för hår, svettkörtlar, "den inre termostaten" mm. Många som saknar anlagen har också tunt hår (stämmer inte), får feber lätt (stämmer), svettas lite (stämmer kanske), har torr hy (stämmer inte) osv. De vet inte om det är ärftligt, men tror det. Nu kommer dottern att få åka till ett större sjukhus då och då, där det finns ett större team som kan mer, och de kommer att göra en utredning. Än så länge gör de inga åtgärder, utan bevakar mest. Kanske blir det bara så att hon kommer att ha sina mjölktänder kvar hela livet, eller så får hon implantat i vuxen ålder. Hon var mest lättad över att det förmodligen inte blir tandställning. Själv var jag stolt över henne som var helcool genom hela proceduren med avtryck och foton…

I samband med detta så har jag två reflektioner. Det ena är hur lätt man glömmer vad tänderna betyder, i synnerhet den praktiska biten. Det är inte förrän man får problem som man tänker efter, och då är det ofta för sent. Estetiskt betyder det också en hel del. Den andra reflektionen är att man har tur som lever i en tidsålder och ett land där man får den hjälp som barnen hittills har fått!

Idag fick 9-åringen sin första läxa sedan februari. Dessutom i matematik. Som hon har längtat! Hon var superglad.

7-åringen hade sin andra matteläxa veckan som gick. Det har flutit på bra hittills. Nästa vecka får han sin livs första läsläxa. Ska bli spännande för oss alla, med tanke på att han inte kan läsa. Men som läraren lagt upp det så ska det fungera ändå.

Läxor är en het potatis bland föräldrarna i dotterns klass. Argumenten virvlar för och emot. Ilsket och upprört. Själv så är jag för läxor av flera skäl. Men till syvende och sist tycker jag det är lärarens beslut. Det är hon som är pedagogen i klassen och det är hon som ska besluta detta. Så nu hoppas jag det inte blir någon infekterad debatt och elaka mejl. Igen.

Men framförallt - nu är det helg! Och jag ska gå en rolig kurs i silverlera hela helgen

En kamratstödjare:

• bryr sig om andra
• törs säga ifrån
• är en schysst kompis
• är en person man kan lita på
• är ödmjuk
• törs stå för sin åsikt

I dotterns klass har det valts kamratstödjare. Var och en skulle rösta på en tjej och en kille. Dottern blev vald! Krasst skulle man ju kunna säga att konkurrensen inte är stenhård med bara fyra tjejer i klassen, men jag vet att för en del av killarna så var hon det självklara valet. Hon var i alla fall med rätta stolt. Och vi också. I synnerhet om man läser kriterierna ovan. Det hade dottern gjort för hon konstaterade att hon egentligen inte tyckte någon i klassen uppfyllde alla kriterierna men hon röstade i alla fall.

Hon har blivit vald till elevrådsrepresentant (tillsammans med samma kille som nu också blev vald till kamratstödjare!) två år i rad, men i år har hon sagt ifrån att det vill hon absolut inte vara. Jag tror hon tyckte elevrådsmötena var både tråkiga och jobbiga… Det här uppdraget är hon i alla fall lite nyfiken på.