BLott en blogg…?

Nu har jag läst ut en drygt 700 sidor tjocka boken "Sigrid Undset Diktardrottningen" av Sigrun Slapgard och jag kan inte annat än att rekommendera den.

Min stora läsupplevelse som 16-åring 1983 (milda makter… 26 år sen…!) var "Kristin Lavransdatter" av Sigrid Undset. Det var en fantastisk upplevelse att leva med den boken i flera veckor. Och jag kommer förmodligen inte att våga mig på att läsa den igen av det skälet. Men däremot en biografi om kvinnan bakom boken lockade mig.

Jag är ingen stor beundrare av biografier, trots en pappa som är väl insatt i området. Vanligtvis tycker jag att författaren har haft på tok för mycket att säga till om i tolkningar, och om det är en känd person som själv skrivit sin självbiografi så brukar det ofta vara så tråkigt skrivet. Men så inte här. Förmodligen är det dock en fördel om man har ett genuint intresse av att läsa om Undset.

Det är ett lättsamt språk, som håller nästan alla sjuhundra sidorna. Författaren har rikligt med referenser, och utnyttjar inte sällan direkta citat. Trots att hon i förordet hävdar att hon valt att "lägga så lite tid som möjligt på sådant som saknar dokumentation" så har hon som alla biografiförfattare en hel del tolkningar av Undsets sinnesstämmningar. Det är dock inte i sådan omfattning så det stör (påståendet i förordet stör mer).

Kvinnan och nobelförfattaren Undset tonar fram som en på samma gång enkelspårig (envis) och en mångfacetterad person. Hennes identitet ligger först och främst i skapandet, i det litterära, och trots omfattande ambitioner så når hon inte sina mål som mor och matrona. Hennes förhållande till sina egna barn framtonar som minst sagt komplicerat. Hon framställs omväxlande som oerhört egoistisk i vissa sammanhang och samtidigt generös i andra. Hennes religiösa omvändelse till katolicisimen och hennes hat mot tyskar får en framträdande roll i boken.

Det som slår mig är allt hon hunnit med i sitt liv när hon år 1949 dör endast 67 år gammal, både på det professionella och det privata planet. Främst så tänker jag att det var en tid med oerhört omvälvande händelser som präglade hennes liv. Min egen tidsålder i Sverige under 1960-2000 talet framstår minst sagt som blek!

Som sagt var: jag rekommenderar boken!

Varje kväll läser vi högt för barnen. Oftast turas vi om, varannan kväll. Får vi vuxna välja så blir det "kapitelböcker". I går läste jag sista kapitlet i "Det blåser på månen". Trettionio kapitel, så jag och barnen har hållit på ett tag. Boken är från 1946, men både jag och barnen har verkligen njutit av den. Språket var lite ålderdomligt, men inte mer än att barnen förstod det. Jag antar att friheten, fantasin, barn som tänker och gör lite som de vill, kan ha varit ganska revolutionerande då. Men den håller än i dag. Och namnen är ju helt suveräna. Herr Högman, Herr Uppman, Herr Nerman, Guido Gitarr, Fröken Tjatlund, Fru Häxelin och många många fler. Rekommenderas varmt för alla med fantasi!

Med bärbar dator och 3G-modem så kan man blogga även på tjänsteresan. Särskilt när man är försenad…

Jag har ju alltid en bok på gång. Läsa är helt enkelt ett måste. Men tack vare Stina har jag nu upptäckt Bok-SM. Helt livsfarligt beroendeframkallande! Som om det inte räcker med tiden man ändå tillbringar framför datorn. I tisdags kväll sträckläste jag De första sekunderna på bålet är värst. Jag blev helt fängslad. Författaren har f.ö. en blogg också: Cornelias Cottage. Läs boken!

Nu ska jag kolla om det finns någon mer jag kan lockas att läsa…  Man måste nämligen rösta på tre bidrag om det ska räknas.

Som så många andra i Sverige har jag nyligen läst två böcker av författaren Khaled Hosseini, nämligen Flyga Drake och Tusen Strålande Solar.

Båda utspelar sig i Afghanistan men har olika utgångspunkter.

I Flyga drake är huvudpersonen rikemanssonen Amir. Boken handlar om honom och tjänstemannasonen Hassan och tar sin början i Kabul. Deras olika förutsättningar i livet, deras styrkor och svagheter som personer står i bokens fokus. Boken handlar om vänskap, svek, en relation till ett land som man ser som sitt hemland trots att man inte kan bo kvar där. Jag har tidigare skrivit om filmen, som jag tyckte var mycket bra.

Tusen strålande solar handlar om Mariam som som 15-åring gifts bort med en äldre man, och om Laila, makens mycket yngre fru. Det handlar om dem som separata personer, men också om hur deras liv vävs samman. Även denna bok handlar om vänskapen, och hur vänskap kan frodas i de mest osannolika sammanhang, precis som Flyga drake. Den handlar också om kvinnors förutsättningar i Afghanistan och om kärlek till familjen och andra människor.

Jag tyckte bägge böckerna var bra och kan rekommendera bägge två. För mig var Flyga drake något bättre. Kanske ställer jag högre krav på "identifikation" när det är kvinnor som är huvudpersonerna? På något sätt kändes jag att något fattades i Tusen strålande solar men kan inte riktigt sätta fingret på det. I bägge böckerna fascineras jag av skildringen från Afghanistan, även om jag inte på något sätt kan bedöma riktigheten i den.

På den elva timmar långa resan till Svalbard i somras så sträckläste jag den här boken:

Jag vill starkt rekommendera den! Även om man inte gillar den så tror jag den väcker många tankar. Positiva eller negativa.

Sara är en 30-årig kvinna som förtvivlat vill ha en paus från vardagslivet och åker utan man och barn på en resa till Teneriffa. Under sin resa reflekterar hon över  sitt liv som kvinna, fru och mamma. Samtidigt innehåller boken en form av reportage och samhälleliga reflektioner kring 60-70 tals generationens kvinnor. Den handlar om den strävan efter jämlikhet som är vårt arv från 70-talet, men det handlar också om det samhälle som vuxit fram därefter.

Vissa passager i boken, t.ex. kring huvudpersonens uppväxt och föräldrarna väckte ingen genklang hos mig men var ändå intressanta. Men det var framförallt skildringarna av hur hon upplever att vara mamma och de förväntningar hon har på livet som väckte många av mina känslor. En beskrivning av hur hon kan få tröst av sin lilla nyfödda bebis väckte starka känslor pga en egen upplevelse.

Vissa tycker att boken visar ett manshat. Det tyckte jag inte, jag tyckte hon gick förbi det och kom ut som mer accepterande och mindre bitter. Slutet gillade jag. Det stämde bra med mina egna känslor och utveckling efter att ha blivit mamma och barnen vuxit. Att man kan acceptera kärleken utan att för den skull släppa idealen om ett jämlikt samhälle. För mig slutade hon att vara så bitter, eller kunde acceptera sin egen bitterhet utan att vända den utåt. Men - det är min tolkning!

Alltså - det är svårt att skriva för mycket som boken utan att avslöja för mycket. Och gör jag det så förtar det lite av nöjet…

Är det någon av er som också läst den? Skriv gärna i så fall vad ni tyckte!

Jag har alltid en bok liggande och läser nästan varje dag. Men på sommaren blir det lite extra mycket. Här kommer de böcker jag läst i sommar i den ordning jag läste dem:

Careless in red av Elisabeth George
"Her best Lynley ever" säger reklamen. Nja, säger jag. Vilken Lynley det är i ordningen det jag inte men det är en klassisk sådan. En ung man dör i en tragisk olycka. Men är det en olycka och vad spelar det för roll vad som hände för länge sedan? Jag har alltid gillat hennes språk. Men ändå är den på tok för omfattande (över 600 sidor) och jag har svårt att hålla intresset hela vägen. Men ändå, helt OK engelsk deckare.

Sjöjungfrun av Camilla Läckberg.
En riktig Läckberg. Boken fokuserar på en lovande författare. Har ni inte läst henne, börja från början i serien. Har ni läst hennes tidigare, fortsätt då. Jag tyckte den var bättre än Tyskungen, men samtidigt börjar det nu gå lite på tomgång, både i handling och språk. Och jag gillade inte "cliffhangern" på slutet. Men en god och lättläst svensk deckare. 

Bitterfittan av Maria Sveland.
Gav upphov till oerhört många funderingar så därför blir det ett eget inlägg såsmåningom!

Mors og fars historie av Edvard Hoem.
Jag läste boken på norska (den är skriven på nynorsk!) och det gör det nog speciellt. Men den finns översatt. Det är en annorlunda kärlekshistoria från efterkrigsåren i Norge. Den handlar om författarens föräldrar och är skriven med en innerlig värme. Rekommenderas!

Not dead enough av Peter James.
Peter James har skrivit en lång räcka böcker. Det här är nummer tre i hans Roy Graceserie. Och som alltid när det gäller serier så rekommenderar jag att man börjar från början även om det i högre grad än Läckbergs böcker är en självständig bok. Detta är en välskriven deckare med detaljer och spänning. Ett plus för mig är att hans böcker utspelas i Brighton där jag bodde ett halvår.

Mig äger ingen av Åsa Linderborg. Den här gav jag till julklapp till min pappa och nu lånade jag den av honom. Den är en helt autentisk biografi och såväl författaren som hennes mamma är offentliga personer sen tidigare. Det är en öppenhjärtlig skildring av författarens uppväxt hos en pappa med alkoholproblem, men med en stor kärlek till sin dotter. Boken handlar mycket om den tidsperiod då jag växte upp, men utspelas i den starkt arbetarpräglade staden Västerås. Hennes uppväxt är mycket olik min, men fick mig att fundera en hel del på min egen uppväxt. Den var personlig även om det är tydligt att hon utelämnar mycket av sina egna känslor, som bara skymtar fram ibland, hon försöker främst placera pappan i ett sociologiskt och historiskt perspektiv. Den var också mycket välskriven. Jag brukar vara ganska skeptisk till biografier, men den här rekommenderar jag. 

Inte ens det förflutna av Anna Jansson. Detta är också en i en lång serie med polisen Maria Wärn i centrum. Den här gången är det en deckare i stil med Tio små negerpojkar. Sex kvinnor på en ö, en efter en mördas de. Vem av dem är mördaren? Eller är det någon utifrån…? Jag har läst alla böckerna om Maria Wärn, och de första var faktiskt lite sega. Sen har Anna Jansson fått upp tempot och jag gillar dem. Hon har ett driv i böckerna och man läser ivrigt nästa kapitel… och nästa… och nästa. Tyvärr så tyckte jag den här tidvis blev lite seg, det var som om hon måste fylla ett visst antal sidor, och det blev mycket natur, men för lite psykologiska utläggningar om bakgrunden. Men generellt rekommenderar jag att ni provar Anna Jansson!

Mörk ängel av Mari Jungstedt. Den senaste i en rad deckare om kommissarie Knutas på Gotland och är även den om hur det förflutna kommer ikapp. Av de svenska deckarna jag läst i sommar så kommer den här högst på listan. Både i intrig och personteckning får den godkänt. Kan nog också läsas fristående skulle jag tro, fast det är en serie.

Prep av Curtis Sittman. Handlar om en ung tjej som börjar på internatskola och hennes liv där och tankar. Mitt största problem med boken var att jag mest irriterade mig på huvudpersonen, att jag inte fick något grepp om vare sig henne eller handlingen. Men boken var ändå välskriven.

The Sonnet Lover av Carol Goodman. Den här författaren måste jag rekommendera! Jag har läst flera böcker av henne och gillar dem skarpt. De är fristående, ingen serie. Man kan nog kalla boken en mysteriebok, men samtidigt är hennes böcker mer än så. I just den här får man lära sig en hel del om manuskript, historia och Italien. Att jag tycker så mycket om böckerna beror också på hennes språk, det flyter och håller mig fängslad.

Sommaren är böcker! Jag läser och läser och läser. Njuter av att göra just det på semestern! Det blir ett recensionsinlägg i slutet av sommaren tror jag. Som ni säkert sätt finns i högermarginalen här på bloggen alltid en bild på den bok som jag just nu läser.

Nettan har en utlottning av presentkort av böcker på sin blogg. Kika in här!

 

1989 publicerades boken "A time to kill" (Juryn på svenska) och två år senare kom "The firm" (Firman) och succén var ett faktum. En jurist hade blivit författare och sålde snabbt mängder av böcker. Nitton år senare har han publicerat 21 böcker, varav åtminstonde nio är filmatiserade. Hur mycket han har tjänat vågar jag inte ens tänka på. Författaren är förstås John Grisham.

Jag läste den första boken ganska snart efter att den kom ut, och måste erkänna att jag sedan var fast. I vår bokhylla står nitton av Grishams böcker, samtliga på engelska. Jag vet inte vad det är som fängslar mig (för det mesta - jag har inte gillat alla), men jag tycker han är oerhört skicklig. Högklassig litteratur? Nej knappast. Underhållning? Jo, för det mesta mycket god underhållning. Jag har provat att läsa på svenska, men då känns böckerna alldeles för torftiga. Engelskan fungerar bättre, och det är utöver lagtermerna inget komplicerat språk.

Den senaste månaden har jag läst två böcker av Grisham av helt olika typ, fast ändå typiska Grisham.

Den första heter "Playing for pizza". Den handlar om en misslyckad amerikansk fotbollsspelare som flyttar till Italien för att spela i den italienska ligan för amerikansk fotboll. Egentligen händer det inte så mycket i boken, men jag tyckte den hade en lugn takt och en värme som gjorde den värd att läsa, även med begränsade kunskaper i amerikansk fotboll. Den har ingenting med jurister att göra, men jag tycker ändå Grisham får till en bra historia den här gången (till skillnad från en del tidigare böcker).

Den andra heter "The appeal" och detta är en äkta Grisham. Den handlar om hur man köper en domare åt sig om man har nog med pengar. Eller hur man köper ett domslut. Den utspelas på hans arena, dvs det är advokater, pengabegär, fult spel men också människor. Det är en story som drivs framåt hela tiden, det finns ingen stund som storyn går på tomgång. Så när som precis på slutet är jag inte särskilt berörd, men det är underhållning och jag har svårt att släppa boken. När jag läser amerikanska recensioner av den inser jag också att den faktiskt har en hel del att göra med kampanjklimatet i dagens USA och att det som kan uppfattas som satir ligger farligt nära verkligheten. Blir den film måntro?

Apropå böcker så finns det numera en hel del bokbloggar. Själv brukar jag kika på Noemis bokklubbens, bokbloggen och så en till med ett intressant namn. Har ni några fler tips?

Jag ger upp… snyggare inlägg än så här får jag inte till… Men testet är kul!

Jag fick nys om det hos Mamma M.

Om inte länken funkar så klicka här.

” border=”0″ />

Sen jag sist skrev om en bok har jag hunnit med att läsa fyra böcker av mycket olika slag. Fast allihopa deckare. Tre av dem läste jag på drygt 10 dar var, en av dem på 5 dar.

The fallen, av Jefferson Parker
Det här är en amerikansk bok, och det är ingen tvekan om det. Huvudpersonen är en detektiv i San Diego som efter en olycka kan se folks sinnesstämningar när de pratar i former och färger. En känslostämning kan vara svarta fyrkanter, en annan orangea trekanter osv. Det låter helknäppt men författaren låter det vara en extra krydda, utan att helt dominera boken. Jag förflyttas tillbaka till USA med beskrivningar av miljöer, av bilarna, av små detaljer. Boken är lättläst och som enkel underhållning värd att läsa.

Livstid, av Liza Marklund
Jag har läst Liza Marklunds samtliga böcker i deckargenren, och tyckt de flesta av dem varit mycket underhållande som sådana. Men nu är jag tveksam om det blir någon mer bok av henne. Redan den förra (Nobels Testamente) tyckte jag gick på tomgång och tyvärr vänder hon inte trenden. Jag retar mig till vansinne på Annika, huvudpersonen, och det finns väldigt få saker som lyfter boken. Utom precis på slutet… men mer ordar jag inte om detta. Men tyckte ni Nobels testamente var toppen ska ni läsa den här också.

Aftermath, av Peter Robinson
Peter Robinson har jag skrivit om tidigare, och rekommenderar fortfarande hans böcker, helst från början i serien. Men denna var lite av en besvikelse, för den var just det jag gillat att hans böcker inte är: makaber. Så börja inte med den här!

Bones to ashes av Kathy Reichs
Kathy Reichs är en författare som skriver böcker om Temperance Brennan som är amerikan och arbetar i Kanada som "forensic anthropologist" specialiserad på gamla fall. Precis som författaren själv. Första boken i serien heter "Déjà dead". Den här boken (nummer tio i serien) var mycket bra och borde nog gå att läsa fristående (fast jag gillar att följa serier från början). Den uppfyllde mina förväntningar, åter en bok i klass med de första i serien.
Författaren har ett intressant språk. När hon beskriver Tempes känslor är meningarna på ett-tre ord. En form av staccato. När hon sen skriver om vad andra säger, beskriver analysen osv så är det ett annat sätt att skriva med långa meningar. Till skillnad från andra böcker med obducenter är dessa inte groteska, utan ofta fokuserar hon på någon av de tekniker som används för analysen, och på köpet kan man lära sig såväl lite biologi som kemi… Och förstås antropologi.
Någon av er har kanske sett serien "Bones". Det är en lite urvattnad version, där huvudpesonen heter Temperance Brennan och hon skriver böcker med huvudpersonen Kathy Reichs!

Som ni har förstått är läsning ett av mina stora intressen och då blir det en del av det i bloggen också