BLott en blogg…?

Man kan ju inte packa hela tiden, eller hur?

Igår var jag på tjejkväll. Vi var fyra tjejer (jo, det får man väl kalla sig även om man är över 40?) som först var på bio och sen tog en matbit på stan och surrade. Det var en bra kväll!

Vad såg vi då? Givetvis valde vi en "chicks movie". Och den givna just nu är ju "Sex and the city"! Biosalongen var nästan fylld. Av ett par hundra damer/kvinnor/tjejer. Totalt såg jag två män!

Jag har inte följt serien annat än i enstaka avsnitt. Tillräckligt för att känna till rollfigurerna, men jag hade nog haft större behållning av filmen om jag följt serien. Håller inte alls med om den manliga kritikern som tyckte filmen var fördummande. Det är amerikansk underhållning, något annat ska man inte förvänta sig. Men det handlar om kärlek och  starka kvinnor och så en hel del konsumtion förstås. Men om man inte tar den på blodigt allvar så var den underhållande (utan att vara årets bästa film på långa vägar).

Idag ska jag göra undan det sista på jobbet innan resan i morgon. Svalbard - here i come!

Äntligen, äntligen är det helg!

Idag har jag jobbat. Såg fem personer till på den våning jag sitter. Det var verkligen tomt. Hade jag inte haft projektavslutning så hade jag hunnit jobba undan en massa och dränka folk i mejl  Men nu blev det projektavslut i alla fall. Vi hade ett jättebra möte i projektgruppen. 17.30 skickade jag slutrapporten till ledningen. Sen ska den genom där också, så det kan bli en del ändringar. Men snart travesterar jag Kjell-Olof Feldt om löntagarfonderna. Tyvärr - för egentligen tror jag på det här.

Och nu är det helg. Maken har dammsugit idag så han får pluspoäng. Visst är det sanslöst så mycket grus det är den här säsongen? Överallt! Nu ska jag slappa och se på Så ska det låta. Vilket förmodligen avslöjar allt om min ålder. Men Talang 2008 vägrar jag att se! Där går min gräns. Resten av helgen präglas av barnkalas och annat barnrelaterat. Vad gör ni i helgen?

Jag älskar filmer som får mig att sitta med ett fånigt leende på läpparna bara för att de är mysiga och småroliga och handlar om kärlek. I kväll har vi sett en sådan: "Music and Lyrics" med Hugh Grant och Drew Barrymore.

Den här filmen var tillräckligt bra för att distrahera mig, få mig att mysa, så mig att glömma att den förstås inte var ett dugg realistisk, eller att Hugh Grant börjar bli lite väl till åren för en sån här film, fast han ska spela en "föredetting". Sen är jag nog svag för smörig 80-talsmusik, det får mig att förflyttas tillbaka i tiden.

Se den om du gillar romantiska småmysiga förutsägbara filmer!

Igår på "Lost" sa Hurley:

- You just totally Scooby Doo’d me there, didn’t you?

Förstår ni att det verbet passar i vår familj  

Så skrev 7-åringen på en lapp under Melodifestivalen.

Det är bara att erkänna. Här är Melodifestivalen en tradition. Redan innan barnen Och sedan förra året då vi helt fick barnen med på noterna, t.o.m. 5-åringen blev såld på The Ark, som jag skrivit om tidigare. Vi vuxna har ju följt cirkusen sen 70-talet.

I kväll fördelade sig rösterna så här:
7-åringen och pappan röstade på Amy Diamond
5-åringen röstade på E-type+Poodles
Mamman röstade på Sussie Tapper

Omdömet är ett jämnt och ganska trist startfält, och hur sjutton kom Christer Sjögren hela vägen till Globen? Är det jag eller svenska folket som tappat greppet? Förklara gärna.

Nu ska jag krypa till kojs efter en dag med skidskola, shopping och festival. God Natt!

Den här familjen har en speciell relation till fredagkvällar. Det blir höjdpunkten för alla fyra, inledning på helgen, slutet på veckan. Som i så många andra hushåll tror jag.

Vi har utvecklat en speciell relation till TV-program med tveksam kvalitet dessutom. I höstas bänkade sig hela familjen framför Idol. Förra veckan såg vi Let´s Dance och det blir det på allmän begäran i kväll också. Mest är det 7-åringen och pappan som ser fram mot det. Egentligen tycker jag det är lite halvdåligt. Men det vägs med råge upp av känslan att ligga hela familjen i vår nya soffa och mysa ihop och låta hjärnan tömmas på all stress.

Traditionellt är numera också fredagsmyset, där ostbollarna är huvuddelen. För det här är veckans frosseri i onyttigheter, då vi tillåter oss det som man helst inte läser innehållsförteckningen på. Men idag har vi rensat frysen, så vi har nu en "bärspecial" med hallon, blåbär och björnbär som står och väntar. Barnen går och suktar efter den.

Nu ska jag gå och lyssna på Singstarframträdanden live, och sen är det dags!

Så är då 2007 avslutat och vi fick en riktigt bra nyårsafton, “bara familjen”. Vi åt en trerättersmiddag: parmaskinka med melon, oxfile med shitakesvamp, rökt sidfläsk, blåbärsksy och mandelpotatisterrin och till avslut en kolapaj med hallon. Det sista blev 5-åringens personliga favorit! Middagen åts med vit duk, fint porslin och fina glas. Sen såg vi film allihopa, och på barnens begäran blev det … Scooby Doo. Det finns tydligen inget bättre just nu! Barnen las lite senare än vanligt och vi fortsatte med en romantisk film med Sandra Bullock och Keanu Reeves - Huset vid sjön. För er som gillar en helt orealistisk men väldigt romantisk film rekommenderar jag den. Den fick dåliga recensioner när det begav sig men jag har en svaghet för romantiska filmer Strax innan tolv så väckte vi bägge barnen och vi såg fyrverkerierna från balkongen och skålade i Pommac.

Här är 7-åringens bild av vårt firande:

Under middagen så undrade 7-åringen “men vad ska man prata om då under en sån här fin middag?”. Ja, t.ex. kan man tala om det bästa och det sämsta under året. Här är vår lista
Mamma och pappa: Bäst 2007: Semestern. Sämst 2007: Jobbet.
7-åringen: Bäst 2007: Skolan. Sämst 2007: Att det är slut nu!
5-åringen: Bäst 2007: Semestern. Sämst 2007: För lite ketchup.

Jag kan inte påstå att jag med tillförsikt ser fram emot ett bra 2008, men jag hoppas innerligt att det blir bra, i synnerhet för barnen. För oss vuxna hoppas jag att det sämsta blir “för lite ketchup”. Och det samma hoppas jag för alla er andra som läser här!

Uppdaterat med recepten:
Receptet på kolapajen hittar ni här
Receptet på huvudrätten hittar ni här

Som jag skrivit tidigare följer maken och jag Idol och varje fredag kväll (utom förra veckan förstås!) sitter vi framför TVn. Och för varje vecka så undrar jag mer och mer varför vi sitter där i år igen. Idag åkte en av de givna finalisterna, Daniel, och även om storleken på aftontidningarnas rubriker är lite väl överdrivna så tycker jag det är en stor förlust för tävlingen. För mig har han varit en av höjdpunkterna. Men ser man på tidigare år är det ju inget karriärlyft precis att stå som vinnare.

Vi skulle ha en familjekväll och se på Idol, men en efter en troppade vi av. 5-åringen slocknade i soffan efter bara en halvtimme. 7-åringen älskar musikprogram men fick lägga sig efter första passet. För en gångs skull var vi som höll oss vakna eniga och en och samma person fick våra röster, nämligen Marie. 7-åringen snappar förstås åt sig alla kommentarer, och lär sig nya uttryck som "go girl" Hennes bästa expertkommentar var om Andreas. "Pappa - han måste rocka mer!".

Efter en ganska jobbig dag, med extremt dåliga nyheter för oss båda på jobbet, och en del problem i skolan för 7-åringen hade vi ett mycket stort behov av att distrahera och varva ner. Vi gillar att varva ner framför TVn i den här familjen. Det är inte alltid vi hittar något som sänds direkt, men vi har en hel del DVD i hyllan. Tillsammans följer jag och maken framförallt två serier. Häromveckan återupptog vi efter en tids paus, tittandet på Gilmore Girls.

Jag följde inte den här serien från början (vilket maken gjorde) när den kom på svensk TV men när jag väl upptäckt den så ser jag den gärna. Den lilla staden Stars Hollow, med sina speciella karaktärer och den mycket speciella jargongen mellan mamma Lorelai och dotter Rory (vi har sett den otextad och det är en språktest!) tycker jag gör den här serien sevärd. Jag går och lägger mig med en myskänsla i hela kroppen efter att ha sett ett avsnitt! Rekommenderas alltså.

Förra måndagen så blev jag medlockad på bio med ett tjejgäng. Det var första gången på hur länge som helst som jag var på bio. Det kanske inte blev en film som jag hade valt men det spelade liksom ingen roll

Den vi såg var Michael Moores Sicko. Den handlar om det amerikanska sjukvårdssystemets brister… och… brister. Har ni sett någon film av Michael Moore tidigare så vet ni vad jag menar. Han är en skicklig berättare som skruvar berättelsen åt det håll han vill. En del var oerhört intressant och skrämmande, men personligen kände jag att bilden blev så oerhört mycket "det onda och det goda". Allt var bra utom just det amerikanska systemet.

Man blir tacksam över det svenska systemet, men också lite fundersam över om vart det är på väg, i synnerhet om man jämför med den (förvisso ensidiga) bilden av det franska systemet som gavs i filmen. Jag började också fundera över vad som skulle hänt med vår familj om vi bott i USA, när svenska försäkringsfirmor förvägrat två av oss sjukförsäkringar (alt. försäkring med skyhög premie) baserat på journaler och spekulation. Trots detta så har vi (peppar peppar) aldrig förvägrats akutsjukvård.

Nåväl - en tankvärd film. Och jag insåg hur mycket jag saknat att gå på bio!!!