BLott en blogg…?

Visst har ni redan sett Susan Boyle från Britain’s got talent?

Jag kan se klippet om och om igen. Fördomar som kommer på skam och borde vara en tankeställare. Men framförallt hennes röst som ger mig gåshud.

Annat än det svenska dravlet som resten av familjen sitter klistrade framför på fredagar…

Vi har troget följt Let’s Dance hela säsongen. Det är 9-åringens älsklingsprogram och hon sitter och tittar varje vecka. Hennes favorit hela säsongen har varit Laila Bagge. Jag gillade själv Morgan Alling, men igår måste jag säga att Laila var hela familjens favorit. T.o.m. 6-åringen, som inte brukar titta, ville rösta. Varför då? Jo, pga den här dansen som fick vår familj att jubla:

Ni kan också se den här: http://www.youtube.com/watch?v=kHdh_K_XgHA (lyckades inte inkludera den i inlägget…).

Fast att en god (Leila) dansar med en ond (Darth Vader) som blir god (Anakin) och det dessutom är far och dotter som dansar skapade en del diskussion här hemma.

Igår tyckte jag också att deras showdans var otroligt vacker.

Familjen var bänkad igår framför evenemanget.

6-åringen somnade när alla låtar spelats, och ville inte rösta. Han har inte gillat någon låt riktigt sen han föll för The Arks vinnarlåt för två år sedan. Men när han kom in till oss vid halv sex i morse var det första han frågade "Mamma, vem vann?".

9-åringen ville heller inte rösta. Den enda hon verkligen gillade i år var Amy Diamond och ända sedan Amy inte direktkvalificerade sig så har hon varit småsur över det.

Vi vuxna röstade faktiskt på samma låtar. Dels "Snälla snälla" med Caroline af Ugglas och dels "You’re my world" med Emilia. Den första låten för att den är så innerlig och går direkt in i hjärtat. Den andra för att den är så glad och svängig.

Vann rätt låt? Tja, kanske. Man kan ju notera att juryrösterna var väldigt spridda, tolvorna ströades över hela fältet. Och allra mest markant var väl att folkets röster skiljer sig så från juryrösterna. Jag tror inte det är någon idé att spekulera i hur det går internationellt. Sådana spekulationer brukar ju slå fel varje år ändå!

Slutrapporterat för i år!

Jodå, vi tittade. Och röstade lite här och var, fast inte hela tiden. 6-åringen ville inte rösta alls. 9-åringen var jättebesviken att Amy Diamond inte gick vidare. Jag var missnöjd med att BWO inte gick vidare. Både jag och maken tokröstade på Caroline af Ugglas och var förstås nöjda med resultatet. Det är f.ö. en låt som delade familjen. Vi älskar den, medan barnens farmor och 9-åringen ogillar den.

Vi såg förresten Deltävling 4 förra veckan men det var liksom inget att skriva om. Det fanns ju inget att rösta på…

Så där, rapport avlagd. Nästa vecka är det final, men i år finns dottern och jag inte på plats som förra året.

Nu ska vi iväg och simma som är veckans aktivitet. Tyvärr har vintervädret blivit för mycket slask för att skidåkning eller skridskor ska fungera.

Efter nioårskalaset så såg vi förstås deltävling 3.

9-åringen röstade på Molly Sandén och 6-åringen på EMD. De var förstås nöjda!

Vi vuxna velade en del men röstade sen på Rigo, Maja och BWO förstås. Ingen som var självklar tyckte vi.

9-åringen gillade inte Velvet "Alldeles för tjejigt, för mycket rosa om du förstår vad jag menar mamma. Och hon borde faktiskt haft kjol på sig, eller hur mamma?".

Petra Mede tycker jag blir bättre, men bäst är hon när hon får improvisera och inte läsa förtryckta texter!

Jodå, även deltävling 2 av Melodifestivalen såg vi.

8-åringen valde, inte helt förvånande, Amy Diamond. Hon gillar henne sen förra årets festival.
Pappan valde Jennifer Brown.
Mamman och 6-åringen passade. 6-åringen sa "kanske han" om Måns men ville inte rösta.

Jag tyckte några var OK, men inte tillräckligt för att rösta. Det var liksom slätstruket. Den enda jag kommer ihåg efteråt är Hope and Glory. Därmed inte sagt att jag egentligen tyckte den var bra, men refrängen fastnade. Hade man kunnat rösta på pausbidraget hade den fått flera röster härifrån

Jodå, klart vi såg Deltävling 1 av Melodifestivalen

8-åringen gillade Shirley Clamp och Marie Serneholt. Hon var sur som ättika över resultatet.
6-åringen gillade Jonathan Fagerlund. Men han somnade någonstans i låt nummer 6.
Föräldrarna var eniga och tyckte Emilia var bäst. Och näst bäst Caroline af Ugglas (fast jag gillar henne så måste jag blunda och lyssna, jag klarar inte av att titta på hennes scenframtädanden…).

Petra Mede fick godkänt. Men vad var det med alla klänningsbyten? Helt absurt och onödigt.

Det nya röstningssystemet gick ju bara ut på att lura av folk mer pengar. Och duellerna lockade till att rösta MOT någon, i stället för för någon.

Hinner inte med mig själv riktigt just nu. Har ingen energi för bloggen.

Har varit på tjänsteresa över dagen i dag. Fyra och en halv timmes resa, två timmars möte. Men vi kunde i alla fall ta tåget! Vaknade 4.30 i morse och kunde inte somna om. Sov inte på tåget heller. Kanske jag somnar ovaggad i kväll?

På jobbet är det diverse konflikter, än så länge har jag kunnat hålla mig utanför dem. Peppar peppar. Men många är stressade. På kvällarna den här veckan har jag varit på föräldraråd på måndagen, skjutsat till kör på tisdag, åkt med till kör på onsdag, ska skjutsa till scouterna på torsdag. Helgen är hittills obokad och det ser jag fram mot. Fast på lördag bokar vi oss förstås framför TVn och ser melodifestivalen

På jullovet har det blivit en hel del filmer. Vi är gammaldags nog att ha en hel del DVD-filmer liggande i hyllorna, och fler blev det till jul. Men de vi sett är en blandning. Av någon anledning känns det festligare och mera som lov att plocka fram en DVD än att sätta på TVn och se något direktsänt.

Under själva julhelgen plöjde vi, tillsammans med den äldre generationen, en filmatisering av Anne på Grönkulla. Det handlar om den föräldralösa flickan Anne som kommer till Grönkulla. Vi tre kvinnor i sällskapet hade förstås läst dessa böcker som unga, även om vi mindes dem i varierande grad. Men även maken, som inte läst böckerna, tyckte filmerna var OK. Det är sammanlagt tre filmer, som var uppdelade i avsnitt på skivorna. Den första var bra och följde böckerna bra. Den andra filmen var också OK men i den tredje filmen hade de helt frångått böckerna och introducerade saker som jag tyckte var helt onödiga, och dessutom inte särskilt bra filmade.

Från tomten fick sonen alla sex Star Warsfilmerna, dvs originalen. De handlar om striden mellan de goda och de onda, hur goda blir onda, om jediriddare och den mörka sidan… Vi har tidigare sett nr I och nr IV, men har nu sett alla i ordningsföljd under flera kvällar i jul. Mer än tolv timmars film totalt… Och jo - vi har sett dem med barnen. De kan dem utan och innan efter att ha spelat Lego Star Wars i ett år, och det var egentligen bara när Anakin blir Darth Vader i III:an som de (i synnerhet dottern) tyckte var läskigt. Jag såg dem aldrig när det "begav sig" trots att jag då var i rätt ålder. De är egentligen en rätt fantastisk blandning av olika myter från folktro och religion - en episk saga. När vi såg utställningen i Ö-vik i somras så framgick det att de som gjort dem haft rätt roligt ihop, och det kan jag förstå. De tekniska lösningarna är också mycket fantastifulla.

Årets julfilm till barnen var Wall-E som vi missade på bio. Den handlar om en förstörd jord som ska rensas av robotar. Den sista fungerande roboten Wall-E får besök av en rymdkapsel som släpper av sonden Eva. Barnen älskade filmen, och dottern grät floder när Wall-E var skadad och Eva försöker återuppliva honom. Själv tyckte jag filmen var OK, men det var lite för mycket blippande och pipande och robotar för min smak. Jag föredrar animerade människor, och den delen av filmen tyckte jag var behållningen i stort sett.

Vi plockade också fram filmatiseringen av Åsa Larssons Solstorm. Den handlar om en mordet på en frikyrkopastor. Advokaten Rebecka ombeds av pastorns syster, mordmisstänkt, att återvända till Kiruna, till sin uppväxtmiljö, för att hjälpa systern. Det var ett bra tag sen jag läste boken, men filmatiseringen kändes som den följde boken relativt bra. Jag var inte överväldigad av rollprestationerna, trots den imponerande uppsättning skådespelare de fått tag på, men jag har nog en svaghet för filmer som utspelar sig i de norra delarna av vårt land (i det här fallet Kiruna med omnejd).

Min julfilm var Flyga Drake, som jag önskat mig efter att ha läst boken. Den handlar om en pojke som växer upp i Afganistan, och hans komplicerade förhållande till sin kompis, men det framgår också en hel del om de politiska omvälvningar som landet genomgått sen 70-talet. Mer om handlingen vill jag inte säga… för jag tycker ni ska se filmen. Filmen var faktiskt mycket bra. Men boken var ändå bättre.

I sluttampen så plockade vi fram en film som maken inhandlade i London i våras: This is England. Den handlar om en pojke, Shaun, som har det jobbigt efter att hans pappa dött i Falklandskrigen. Han tas upp i ett gäng av ungdomar, och dras sedan i en spiral av frustration och missnöje som gror i 80-talets Thatcher-England. Filmen var mörk, men oerhört bra gjord tyckte jag. Musiken, bilderna och skådespelarna vävdes ihop på ett sätt som fångade uppmärksamheten. Tror också man får extra behållning om man vistats i England och kan en del nutidshistoria.

Efter en hetsig måndag på jobbet är det skönt med en familjekväll. På jobbet ringde jag en person för att försöka lösa ett problem med att två möten jag måste vara med på ligger samtidigt. Tillslut sa han "många syltburkar för dig just nu, eller hur". Jo, tack. Onsdag-torsdag blir det förhoppningsvis sista tjänsteresan för i år. Sen kanske jag kan ha tid att jobba också. Känns det som…

På kvällen har vi varit på scoutavslutning. Utomhus. Idag… Snö och blåst. Vi avslutade med fika inne i en kåta med öppen eld. Alltihop var riktigt lyckat och vintrigt. Och familjetid!

Ikväll ska jag se det vi spelade in medan vi var på scouterna. Nämligen den här serien.

Jag tillhörde dem som följde serien slaviskt när "det begav sig". Så om inte annat så kan jag förfasa mig över hur mycket sämre den nya vesionen är.  För det var ju så här det var: