BLott en blogg…?

Just nu känner jag mig rotlös.

Rotlös på jobbet. Har ledsnat på rubbet, gör samma saker år efter år, saknar utmaningar, är trött på reviren och käpphästarna. Vill vidare men vet inte vart. Vågar inte riktigt för jag vet inte om gräset verkligen är grönare.

Rotlös i staden. Staden vi bor i flyttade vi till för tio år sedan. Jag kommer aldrig att bli riktig "xx-bo". Saknar grunden, saknar uppväxten, saknar värderingarna. Tycker om staden och boendet, men känner mig inte hemma. Men det gör jag ju å andra sidan inte längre i min barndoms stad.

Rotlös bland vännerna. I och med flytten så tappade vi det mesta av vårt dagliga umgänge. Kvar finns bara de där livslånga vänskaperna - ett fåtal som man kan vårda på distans. Men även på tio år kan jag känna att även om vi skaffat vänner här så står vi lite på sidan om och är lite ensamma. Vi är inte uppväxta här, så vi har inte samma "kulturella" bakgrund, samma lokalkännedom. I synnerhet i större sammanhang så hamnar ofta diskussionerna i det lokala. Och även efter tio år är vi hopplöst efter de som bott här hela sitt liv.

Sökes: en trygghet och självklarhet i jobb och det sociala.

Måndagar är speciella. Barnen går på judo då, och det skulle nästan förtjäna ett alldeles eget inlägg… Men det innebär i alla fall att jag på måndagar går redan 15.30 från jobbet och vi är sen inte hemma förrän kl 19. Intensivt!

I morgon ska vi dessutom klämma in ett utvecklingssamtal för dottern på skolan innan dess. Ska bli intressant, eftersom det är första gången med den här läraren.

I min kalender stod dessutom en tjänsteresa, villket hade inneburit uppstigning kl 5, tåget kl 6 och sen tilllbaka strax efter kl 14. Jag kände i fredags att det faktiskt inte skulle vara hållbart, varken ur jobbsynpunkt eller privat, att klämma in den där resan. Så jag avbokade det. Just nu känns det bra. Morgondagen är jobbig ändå, och den senaste veckan har varit väldigt stressig.

Men ännu är det några timmar kvar på helgen i alla fall… Gäller att ta tillvara dem bra!

PS I går så lyckades jag byta en trasig jacka igen. I den första affären fick jag veta att hållbarhet på blixtlås i jackor är 3 månader max, och den inte skulle gå att byta. I den andra affären fick jag en ny trots att samma regel "egentligen" gällde. Jag tycker det är helt barockt att hållbarheten på plagget (för jag har provat att själv byta blixtlås på en vinterjacka och även om jag lyckades gör jag aldrig om det!) blir 3 månader eftersom blixtlåset inte räknas hålla längre. Eller har jag orimliga krav?

Nu har FN publicerat en rapport om de positiva effekterna av migration. Själv säger jag "äntligen". För mig är det här en positiv nyhet i det flöde av negativa nyheter som vi överöses av. Det här väcker givetvis känslor, och rapporten har redan kritiserats, i synnerhet på webben. Jag hoppas i alla fall att den kan användas sakligt av politikerna och andra som aktivt utformar migrationspolitik. Att den ska påverka gemene mans åsikter är nog att hoppas för mycket, det sker inte bara genom en rapport. Men man kan ju hoppas

Jag måste erkänna att jag är kluven till det här med dubbdäcksförbud. Jag inser att det kan vara mycket partiklar i luften på de mest trafikerade gatorna i de största städerna. Men jag tycker en del är oklart. Blir det vissa gator som har dubbdäcksförbud? Eller städer? Kommuner? Och vad händer då om man reser genom Sverige vintertid. Måste man byta vid kommungränsen…?

När vi flyttade hit så kom vi från Uppsala. Där körde vi med dubbfria vinterdäck och det fungerade utmärkt. Men redan första vintern här fick vi problem. Vi kom inte upp för backarna i stan på vintern. Hjulen bara spann. Sen övergick vi till dubbdäck och nu har vi inga problem. Varken i stan eller utanför. Jag kan se en tydlig skillnad var man befinner sig i vårt avlånga land. Och just nu känns det som om debatten är väldigt sydligt fokuserad… Medan det är här i norr som många faktiskt är beroende av bilen, eftersom de allmänna kommunikationerna inte fungerar. Det går inte bussar ut på landsorten.

Varför gör man inte som i USA och en del andra länder där man har stora parkeringar i utkanterna av de stora städerna, vid tunnelbane- och tågstationer. Där parkerar folk utanför stan och tar allmänna kommunikationer in i centrum. Det innebär förstås inte givet att trafiken minskar till en rimlig nivå men det vore ett första steg att minska partiklarna. Eller missar jag något väsentligt i dubbdäcksdebatten nu?

Veckan som gått var en tandläkarvecka med besök för bägge barnen. Inga rutinbesök utan uppföljning av en del speciella saker.

På 7-åringen upptäckte man i början av hösten vid den årliga kontrollen att hans bett var fel. Hans framtänder upptill hamnade innanför tänderna i nederkäken när han bet ihop. Vi fick då prova en gammal metod att korrigera det. Med en träspatel skulle vi bända hans framtänder utåt. När vi först fick instruktionerna höll jag på att storkna. Ett till "måste" utöver astmamedicinering, insmörjningar och allt annat som ska klämmas in i den dagliga rutinen. Men såsmåningom fick vi in rutinen och varje morgon och kväll har vi suttit och bänt hans tänder utåt. På kvällen har den ena av oss gjort det medan den andra läst högt. Och döm om vår (och tandläkarens) förvåning när det visade sig att det har lyckats! Nu är hans bett riktigt.

På 9-åringen upptäckte man i våras att hon saknar anlag till permanenta tänder, närmare bestämt hela 11 stycken. I torsdags så fick vi träffa en specialist som ställde en massa frågor. Dessutom så tog de vaxavtryck och en massa fotografier för att studera tänderna utan att hon behöver vara med. De berättade att anlagen till tänder utvecklas i fostret ungefär samtidigt som anlag för hår, svettkörtlar, "den inre termostaten" mm. Många som saknar anlagen har också tunt hår (stämmer inte), får feber lätt (stämmer), svettas lite (stämmer kanske), har torr hy (stämmer inte) osv. De vet inte om det är ärftligt, men tror det. Nu kommer dottern att få åka till ett större sjukhus då och då, där det finns ett större team som kan mer, och de kommer att göra en utredning. Än så länge gör de inga åtgärder, utan bevakar mest. Kanske blir det bara så att hon kommer att ha sina mjölktänder kvar hela livet, eller så får hon implantat i vuxen ålder. Hon var mest lättad över att det förmodligen inte blir tandställning. Själv var jag stolt över henne som var helcool genom hela proceduren med avtryck och foton…

I samband med detta så har jag två reflektioner. Det ena är hur lätt man glömmer vad tänderna betyder, i synnerhet den praktiska biten. Det är inte förrän man får problem som man tänker efter, och då är det ofta för sent. Estetiskt betyder det också en hel del. Den andra reflektionen är att man har tur som lever i en tidsålder och ett land där man får den hjälp som barnen hittills har fått!

I måndags var det sista mötet i skolrådet och vi skulle planera årsmötet när de nya representanterna ska påbörja sitt arbete. Det är en sak jag inte kommer att ställa upp på igen - det har varit ett jobbigt år på skolfronten. Däremot har jag inte haft några problem med att vara vice ordförande och i måndags satt jag ordförande.

Under mötet så tog en av ledamötena upp att han skulle vilja att det fanns någon förklaring eller instruktion om mötesteknik och vad det innebär att vara ordförande eller sekreterare. Han sa att han aldrig tidigare suttit i ett råd eller liknande och han har varit osäker på vad som är OK eller inte när man deltar i ett möte. Självklart så ska vi ha någon form av beskrivning för att underlätta för deltagarna.

Men jag måste skamset erkänna att jag blev ganska förvånad. Jag har nog förutsatt att i stort sett alla svenskar i 30-50 årsåldern har någon gång deltagit i möten eller suttit med i någon förening. Sverige kryllar ju av ideella föreningar och svenskarna tillhör väl fortfarande de mest föreningsaktiva människorna. Jag satt i min första styrelse i Röda Korset när jag gick i gymnasiet, och sen har det bara forsatt. Jag har också ett yrke som innebär möten, möten och åter möten. Förra veckan så klämde jag in fem möten på en dag. Jag har otaliga gånger lett möten, tagit anteckningar eller bara varit deltagare och yttrat mig. Så jag kanske inte är den rätta att bedöma detta. Men också runt omkring mig så tycker jag att folk är aktiva i barnens sportföreningar, scouter, ideella organsiationer, bostadsrättsföreningar osv osv. Vad tror ni - är de flesta svenskar mötesvana eller är det en myt?

Eftersom jag är stressad på jobbet så hade jag tagit hem jobb och jobbade igår kväll. Försöker undvika det annars på kvällar och helger. Mellan kl 19 och 21 så skickade jag ett antal mejl. Strax efter kl 22 så kollade jag mejl igen. Då hade jag på en timme fått fem svar på mina mejl. Både från externa och interna. Är inte det något sjukt i dagens Sverige när så många känner sig tvingade att arbeta utanför ordinarie arbetstid för att hinna med?

Här finns en intressant artikel i Läkartidningen om influensan. Står en hel del om spridningar av tidigare influensor/pandemier. Likaså att hur illa det blir beror mycket på hur viruset sprids, och huruvida det kommer att mutera eller inte. Kanske inte helt lättläst, men alltså intressant! Artikeln är från maj i år, och en del har ju hänt sen dess.

Idag skrivs det om styvföräldrar på aftonbladets sida Wendela.

Malin Wollin tycker att barn inte behöver acceptera föräldrars nya partner och skriver "Om mina föräldrar hade separerat hade jag ställt till med ett helvete.". Moget!

Daniel Pernikliski berättar om reaktionerna när han ska lägga sin styvdotter. Hon protesterar med att han inte är hennes riktiga pappa. I kommentarerna på bloggen så tycker man att det var väl rätt och riktigt, för det är mammans sak att uppfostra dottern.

Man måste inte tycka om sina styvföräldrar lika lite som man måste tycka om sina föräldrar. Men det jag tycker man kan kräva av barnen är att de behandlar den nya vuxne i familjen med samma respekt som man ska behandla vuxna utanför familjen. Och vice versa ska den nya partnern behandla barnen med respekt! Att barnet i affekt kan skrika något är en sak, men den grundläggande inställning måste vara respekt. Åt bägge hållen.

Jag har själv fått ta ställning till nya vuxna i min familj som barn och det har inte varit enkelt. Ibland har det tagit många år att tycka om personen. Men man kan inte bortse från att någon man älskar faktiskt valt den här andra personen… På gott och ont.

Nu sägs det i pressen att forskning visar att man inte blir lyckligare av att ha barn.

Det finns nog en hel del att säga om det. Hur kan man forska på hur lyckliga folk är? Vad har intervjufrågorna varit? "Hur många minuter var du lycklig idag?". Hur definieras lycka? Hur kan han dra slutsatserna? Jag blir himla nyfiken på vad forskarna egentligen kommit fram till! För erfarenheten säger att en sådan kort sammanfattning knappast blir rättvisande.

Men det jag egentligen ville säga är att för min del har jag blivit lyckligare av att ha barn. Visst oroar jag mig väldigt mycket, men det som jag får igen uppväger det tusenfalt. Mitt liv var inte komplett innan barnen kom. Inte var jag speciellt olycklig innan, men det var inte samma kaliber på lyckan. Att bara se på dem i vardagen kan få mig att känna den där varma känslan av att jag har en sån oerhörd tur att få vara deras mamma.  Och det är oberoende av skrik, bråk, vaknätter, sjukdomar och alla andra problem som kommer med att ha barn.