BLott en blogg…?

8-åringen:
- Mamma, köper vi kravmärkta bananer eller inte?
- Det beror på. Oftast inte, men om de kravmärkta ser bra ut så köper vi de (anm: i vår lokala butik är de kravmärkta oftare i sämre skick än de andra)
- Varför inte mamma?
- Varför ska vi köpa det?
- Det är bättre mamma. Det är svårt att förklara. Det förgiftar vattnet. Mamma, vill du förgifta vattnet?

Här blev jag lätt provocerad och sa att så enkelt är det inte, utan det finns även andra aspekter, t.ex. transporter av mat, kostnader osv.

Det visade sig att barnen pratat om det i skolan och fått med sig hem från skolan en broschyr som heter "Ät S.M.A.R.T" som är framtagen av konsumentverket. Den handlar om flera aspekter vad man ska tänka på när man äter, inte bara kravmärkning. Men hos 8-åringen var det det enda som fastnat.

Här kommer jag i moraliskt bryderi. Jag har inget emot att handla kravmärkt och gör det ibland, men jag reagerade på att skolan genom barnen försöker påverka mig att göra det. Å andra sidan är det bra att barnen får sådan information, i synnerhet om de inte kan få den hemma. Men om jag nu inte prioriterar det utan prioriterar annat (i mitt fall är det för det första att 6-åringen ska tåla maten, sen att den ska vara relativt nyttig och så att den faktiskt ska vara lättlagad) - hur reagerar då en moraliskt lagd 8-åring? Vad tycker ni?

PS Jo, den mesta tiden går åt till smyckena men jag kunde inte låta bli att skriva om detta…

På den elva timmar långa resan till Svalbard i somras så sträckläste jag den här boken:

Jag vill starkt rekommendera den! Även om man inte gillar den så tror jag den väcker många tankar. Positiva eller negativa.

Sara är en 30-årig kvinna som förtvivlat vill ha en paus från vardagslivet och åker utan man och barn på en resa till Teneriffa. Under sin resa reflekterar hon över  sitt liv som kvinna, fru och mamma. Samtidigt innehåller boken en form av reportage och samhälleliga reflektioner kring 60-70 tals generationens kvinnor. Den handlar om den strävan efter jämlikhet som är vårt arv från 70-talet, men det handlar också om det samhälle som vuxit fram därefter.

Vissa passager i boken, t.ex. kring huvudpersonens uppväxt och föräldrarna väckte ingen genklang hos mig men var ändå intressanta. Men det var framförallt skildringarna av hur hon upplever att vara mamma och de förväntningar hon har på livet som väckte många av mina känslor. En beskrivning av hur hon kan få tröst av sin lilla nyfödda bebis väckte starka känslor pga en egen upplevelse.

Vissa tycker att boken visar ett manshat. Det tyckte jag inte, jag tyckte hon gick förbi det och kom ut som mer accepterande och mindre bitter. Slutet gillade jag. Det stämde bra med mina egna känslor och utveckling efter att ha blivit mamma och barnen vuxit. Att man kan acceptera kärleken utan att för den skull släppa idealen om ett jämlikt samhälle. För mig slutade hon att vara så bitter, eller kunde acceptera sin egen bitterhet utan att vända den utåt. Men - det är min tolkning!

Alltså - det är svårt att skriva för mycket som boken utan att avslöja för mycket. Och gör jag det så förtar det lite av nöjet…

Är det någon av er som också läst den? Skriv gärna i så fall vad ni tyckte!

Ja, man kan ju inte säga annat än att utbildningsdepartementet är mer synligt i debatten än det varit på många år.

Att det stormar kring Björklunds uttalanden har väl inte undgått många. Artiklarna i SvD eller i ST eller i VF tar upp en del av den kritiken som nu riktas mot skolministern. Mest intressant är faktarutorna.

Jag har fått äran att lyssna på några av de forskare som varit involverade i PISA (Programme for International Student Assesment) och ROSE (The Relevance of Science Education). Det är oerhört intressant och det borde vara dessa forskare som fick komma till tals direkt i debatten. Inte minst lärarna och rektorerna i våra skolor skulle kunna ha nytta av det.

Medan Björklund mest ägnar sig åt att larma om hur mycket sämre det blivit i svensk skola, vilket inte riktigt underbyggs av forskningen, så finns i grundmaterialet en mängd saker som är till nytta för utvecklingen i svensk skola. Istället för att tala om försämringen borde man fokusera på frågan varför Sverige, där vi anser att vi är en kunskapsnation, inte ligger i topp i stället för "bara" medel. Likaså har vi den oerhört viktiga frågan varför elevernas intresse för en del viktiga frågor är såpass lågt.

I PISA från 2003 ges en bakgrundsbeskrivning av tidigare internationella undersökningar. Där citeras en undersökning 1964 och en 1980 där Sverige låg så gott som lägst av de länder som var med. I en undersökning från 94/95 hade en signifikant förbättring skett jämfört med 80-talet. I PISA 2000 låg svenska elever signifikant över genomsnittet, medan i PISA 2003 och 2006 ligger Sverige strax över. I PISA 2003 mättes även skolans arbetsklimat och elevernas arbetsmoral. Direktcitat: "Amärkningsvärt är att det i nästan alla längder finns en stark relation mellan en skolas disciplinära klimat och skolans prestation, men i fem länder saknas ett signifikant sådant samband. Dessa länder är Sverige, Finland, Island, Luxemburg och Nederländerna.[…]Däremot finns ett samband på individnivå: elever som uppger en hör grad av oro och oväsen på lektionerna visar också generellt sett ett sämre resultat."

Bara där finns en mängd intressanta fakta. Om vi är "lägre eller högre" beror på mätpunkterna. Varför? Det intressanta är att individuella elever mår dåligt, inte att vi är bättre eller sämre än andra länder. Till exempel…

Jag tycker det är olyckligt när argumenten blir felaktiga så att sakfrågan kommer i skymundan. Nu handlar det mer om huruvida Björklund har använt rätt argument, än om de problem man de facto identifierar i diverse undersökningar, både kvalitativa och kvantitativa i skolan. Men kanske det är som en släkting sa "Alla skäl är bra utom de tråkiga"?

Nyfiken är jag också på vad utredningen om lärarutbildningen kommer att leda till. Den ska tydligen vara färdig i december. Här kan ni läsa mer om uppdraget.

I skuggan av Björklund har vi nu fått en glimt av regeringens forskningsproposition. Som alla politiska satsningar så blir det lite som skräddaren "det bidde bara…" men samtidigt så får man väl se det som ett politiskt ställningstagande. Detta är också viktigt för om Sverige ska fortsätta vara en kunskapsnation.

På hemmaplan har vi avverkat 6-åringens första skolvecka i förskoleklass och 8-åringens första vecka i 2.a klass. 6-åringen är svävande på vad de gjort, men "skolgården är bra". 8-åringen klagar över att det inte är någon matematik förrän nästa vecka och säger "jag har kikat i matteboken fast [frökens namn] sagt att vi inte får".

Rädda Barnen har kartlagt hur kommunerna hanterar avgiftsfriheten i skolan. Resultatet kanske inte är förvånande men inte minst gör det mig tvärarg. Det här borde vara obligatorisk läsning för varenda skolpolitiker, rektor och lärare.

Här är ett direktcitat ur pressmeddelandet:

I skollagen står det att ”enstaka inslag som kan föranleda en obetydlig kostnad för eleverna” får förekomma.  I rapporten ”Medtag matsäck och busspengar” blir det uppenbart att kommunerna tolkar skollagen på mycket olika sätt. Oavsett avgifternas storlek strider de både mot principen om en kostnadsfri grundskoleutbildning och Barnkonventionen och leder till särbehandling av de många barn om lever i ekonomisk utsatthet.

240 000 barn, eller 12.6 procent, lever idag i ekonomisk utsatthet i Sverige. Att tvingas tacka nej till skolaktiviteter för att man inte har råd väcker skam och skuld: ”Man vågar inte prata om det och istället säger, nä jag tycker inte om att åka skidor”. Fjortonårig pojke i Uppsala.

Läs hela pressmedelandet och rapporten här.

Ibland blir "slit och släng" väldigt påtagligt. För att inte tala om olika verksamheters och människors förutsättningar i dagens samhälle.

I somras läste jag i någon tidning om en ökad försäljning av prylar på nätet, hur man kan prångla ut i stort sett vad som helst - slitet eller inte - för någon köper det. Artikeln gällde privatpersoner och privatkonsumtion. Men man kan undra hur det står till med våra arbetsplatser.

Häromveckan blev jag kontaktad av en person från ett företag som ska slå ihop avdelningar och då flytta personal till mindre lokaler. I processen så var de tvungna att gå igenom delar av material de arkiverat i pärmar. I stort sett alla pärmar slängdes, oavsett skick. Han undrade om jag visste några som kunde vara intresserade av pärmar i prima skick. Jag var förbi och tittade på pärmarna och de var som nya.

Inom kort hade vi identifierat följande målgrupper: skolor, förskolor och studenter. Några telefonsamtal senare var det klart. Alla var intresserade! Genom föräldrar eller personal har de eller ska de hämta pärmarna hos företaget i fråga.

Det väcker en del funderingar. Hur mycket slängs egentligen av företag och annan verksamhet? Det blir också ytterligare ett bevis på hur lite man har råd med ute på skolor och förskolor. Pärmar återanvänds generation efter generation och barnen får hem papprena i lösbladsformat. Och det är förstås en bagatell jämfört med hur man inte har råd med litteratur!

Nåja - jag hoppas i alla fall att de fina pärmarna kommer till användning nu!

Så här mitt i sommarvärmen så vill jag visa en debattartikel i DN som finns här. Den är ett debattinlägg om barn och skilsmässor.

Jag reagerar ganska starkt på det här debattinlägget av flera skäl. Det genomsyras av den populära föreställlningen att en del anser en skilsmässa är "den enkla vägen" och att man tar till det utan att försöka reparera det man hade. Jag tror detta är en grov förenkling och anser att det visar på en förmyndarinställning. Det finns säkert de som inte vill anstränga sig och tror att skilsmässa är enkelt. Men jag tror det finns ännu fler som tar detta som sista vägen ut. Inte minst för barnen! Och var finns forskningen kring detta?

Dessutom kan jag inte förstå det här citatet: "För barnen spelar det egentligen inte så stor roll om vi föräldrar är kära i varandra eller inte. Bara vi inte bråkar." Barn är oerhört lyhörda och märker stämningar snabbt. Det är väl klart att de påverkas i sina framtida relationer av att se ett kärlekslöst äktenskap mellan föräldrarna!?

När jag var tre år så skildes mina föräldrar. Jag har mycket få minnen av tiden före då jag var ganska liten. Men jag tillhör tydligen den kategorin barn som borde farit illa enligt artikeln, då skilsmässan inte föregicks av gräl och bråk. Skilsmässan har färgat mig på oerhört många sätt, liksom alla omvälvande upplevelser. Givetvis hade jag varit en annan person om de inte skilts. Men jag blickar inte tillbaka och tänker "tänk om inte…". För jag är ju inte olycklig! Mycket beror på hur mina föräldrar agerat efteråt, det inser jag. Men mitt största problem har varit omgivningen som mer än en gång har uttryckt åsikten att jag borde vara olycklig och sargad eftersom jag är ett skilsmässobarn!

Jag menar inte att skilsmässa ska vara den första lösningen, men jag anser att om det går så långt så måste samhället och omgivningen acceptera detta och tillsammans med föräldrarna skapa ett skyddsnät för skilsmässobarn som behöver det!

En intressant artikel om den svenska barnomsorgen finns här i DN idag. I synnerhet tycker jag resonemanget om det dåliga samvetet är intressant. Samtidigt får jag en lätt obehagskänsla för artikeln åstadkommer just det. Mer dåligt samvete. Trots att det inte verkar vara meningen.

Våra barn tillhör gruppen som börjat tidigt på dagis och haft långa dagar. Vi har varken gjort det av ekonomiska skäl eller för att jobbet kräver det. Mest tror jag det beror på våra egna erfarenheter av barnomsorgen som barn och en i grunden positiv inställning till den svenska barnomsorgen. Samt ett genuint intresse för våra jobb och en stark yrkesidentitet.

Jag började få dåligt samvete efter ett tag. Varför var alltid våra barn kvar sist vid 17-tiden? Ska man tro larmrapporterna om hur de knyter an sämre till sina föräldrar? Varför var andra så ifrågasättande och undrade varför vi hade så långa dagar?

Med tiden har jag lugnat mig och känner mig relativt trygg i våra beslut. Mest efter att ha iakttagit barnen. Vi har också haft ett bra dagis för dem. Men att läsa detta (som ändå är en sansad artikel) får mig igen att känna den där oron… Det ständiga dåliga samvetet kanske? Och det skrämmande är väl att facit om det var rätt eller inte kan man aldrig få!

Den här veckan:
Måndag: Jag i Uppsala på 70-årsfirande, maken o barnen kvar hemma.
Tisdag: Jag har rest hem på morgonen, jobbat, hämtat barnen, lagat middag, bakat kakor till skolan, gjort matsäck till morgonens dagisutflykt.
Onsdag: Jag har kortare tjänsteresa. Hela familjen har samling kl 17 på dagis för skogsutflykt med hela dagisgruppen. Måste komma ihåg att packa kakorna och övernattningsväskor för barnen för torsdagen.
Torsdag: Dottern har festival i skolan. Maken tjänsteresa hela dagen. Jag har kvällsaktivitet på jobbet. Barnen sover över hos kompisar.

Det här tror jag är en ganska vanlig vecka den här årstiden i en tvåbarnsfamilj. Flera barn innebär säkert längre lista. Efter att ha läst era kommentarer nedan om aktiviteter vill jag förtydliga några saker.

Först och främst: Jag har inget emot att delta i aktiviteterna på ett oförberett kravlöst sätt. Vi har det ganska trevligt faktiskt med de andra föräldrarna och barnen älskar det. Och det finns mycket som är tråkigare. Ingen kräver heller små varma pajer. Då skulle jag få spatt! Om det enda jag behövde göra var att komma ihåg hur dags det är och det var en sån aktivitet per barn så skulle jag ta det lugnt.

Men…

Jag gillar att delta i utflykter spontant. Vid fint väder säga "nej vi gör en utflykt istället för att städa" kan bli perfekt. Men att efter en arbetsdag 8-16.30 rusa iväg, hämta barnen och förbereda en aktivitet som börjar 17.00 eller 17.30, det är ett stressmoment för mig. Det är förberedelserna, att jobba mot en "deadline" även på fritiden som gör det besvärligt. När det sen blir som mest 3-4 sådana saker på en vecka då slutar min hjärna att fungera. I fredags kom ett mejl att dottern skulle ha med sig matsäck på måndagen. Jag var stressad och glömde, maken var sjuk och läste inte mejlet. Resultat: dottern ledsen för att hon inte hade något matsäck och de ringer maken på jobbet.

Att inte delta är inget alternativ. Barnen pratar om det här med sina kompisar och de älskar att delta. Och jag gillar som sagt var att delta. Men inte att förbereda två-tre dagar innan. Sen tycker jag det är underligt att när barnen är på skolan så får de mat, men när det är utflykt så ska vi bidra med något. Själv skulle jag behöva en lista i god tid med alla dagar markerade när vi ska bidra med matsäck. Men det får jag ta upp i skolan förstås.

Nog sagt. Själv känner jag mig ganska nöjd med att ha hunnit baka kakorna. Dessutom med bägge barnen som hjälpredor utan kontroverser. Har en svag känsla av att jag glömt något jag borde gjort, men i bästa fall så rör det jobbet den här gången

Ibland förundras jag hur man på en arbetsplats kan komma undan med minsta möjliga ansträngning och inte fullfölja vad man ska. Det är inte unikt, utan det finns sådana personer på de flesta arbetsplatser. Förutom att jag har svårt att förstå mig på den typen av personlighet, så är jag ännu mer förundrad över att det tillåts. Inte bara en gång, utan flera gånger. Misstförstå mig inte - jag är glad över att jobba i Sverige med vår rådande arbetslagsstiftning som ger arbetstagarna trygghet. Men ibland så kan en hel organisation skjutas i sank eftersom en person inte levererat. Igen. Det gynnar ingen, varken organisation eller individer. Inte heller städpatrullen som får rycka in. Igen.

Jag kikar ofta runt på olika nyhetssajter på nätet och förundras över rubrikerna, i synnerhet fontstorleken som ska indikera "stor nyhet".

Idag så har båda de större kvällstidningarna megastora rubriker om något program som heter Sanningens ögonblick. En kille svarar ja på frågan om han varit otrogen och flickvännen bryter ihop. Den ena tidningen basunerar ut "nu har läsarna fått nog" och den andra har en enorm bild på flickvännen i tårar. Alltså, har man fått nog så slutar man titta. Kanalerna har bra koll på tittarsiffror och sjunker det läggs programmet ner. På det här sättet får ännu ett meningslöst program fler tittare. Och jag kommer aldrig att sluta förundras över de som ställer upp i de här programmen. Redan Ricki Lake på sin tid och Jerry Springer leder väl förnedringsTV. Men var får de tag på alla dessa som ställer upp?

En annan stor rubrik handlar om Englas begravning. Jag har nu läst vad SVT säger, vad media påstår att mamman säger, vad olika krönikörer säger och allt ger mig en obehaglig känsla i magen. Jag kan omöjligt förstå varför detta är i allmänhetens intresse. Även om familjen erbjudit SVT detta så kanske man borde funderat ett tag… Och jag kan omöjligt förstå varför mamman låter allmänheten komma till begravningen "för det är vad Engla hade velat". Det är ju orimligt att de någonsin resonerat om detta i förväg. Hur kan hon veta det? Det är hennes eget beslut på hennes egna bevekelsegrunder. Jag kan bara inte förstå. För mig är sorgen högst personlig och en begravning av någon man älskat en mycket plågsam händelse där ens sorg visas upp för andra. Jag bara hoppas att hon inte ångrar sig efteråt.

Nej, nu ska jag surfa vidare efter lite glada nyheter med krigsstora rubriker.