BLott en blogg…?

Ja, nu är äventyret över för det här året då, och med ett sorgligt svenskt resultat. Familjen var bänkade framför händelsen och här är kvällens summering.

Båda barnen gick omkring och sjöng Hero hela dagen.
5-åringen dansade till Storbritanniens låt och somnade i låt nummer 13.
8-åringen tyckte den polska sångerskan var vacker och somnade i låt nummer 16.
Föräldrarna höll ut till slutet och röstade oberoende av varandra på Norge och Ukraina (och mamman slängde till en röst på Danmark).
Röstningen blev lika deprimerande som de senaste åren. Men så kom Björn Gustafsson. Vi skrattade så tårarna rann, förvissade om att ingen utanför Sverige fattade någonting. Att han vågade! Genialt! Och det räddade kvällen.

Jag hade inga förhoppningar om svensk vinst men tyckte numret var tillräckligt proffsigt för en topp tio placering. Inget direkt fel på Rysslands låt men själv hade jag helst sett Norge som vinnare. Och det inte bara av grannlandssolidaritet

Ja, det är väl bara att erkänna. Jag och maken var bänkade igår framför första semifinalen i Eurovision.

Positivt var formatet med två semifinaler där alla får tävla. Tidigare formatet när man baserade deltagandet på hur landet gjort ifrån sig året innan var bara förvirrande.

Men om startfältet kan man bara säga… uselt… Även för schlagernördar som vi… Den enda som fastnat är Belgiens trallande, och den var egentligen riktigt dålig. De enda jag tyckte nådde någon form av acceptabel nivå, och det med nöd och näppe, var Norge och Armenien.

Positivt med att det var så dåligt var också att jag kunde pärla samtidigt utan att missa så mycket.

På torsdag kväll när nästa semifinal går är vi inte hemma, men det finns ju alltid inspelningsmöjligheter Och på lördag sitter vi nog där… igen.

Just det - vi kom iväg på vår resa! Tack för alla tummar som hölls.

Nyheter blir ju snabbt gamla, inte minst melodifestivalen, men jag kan ändå inte låta bli att först rapportera om vårt äventyr i den stora staden. Det finns mycket att säga om mor-dotterresan, men först en del om just lördagens begivenhet. Genrepet av Melodifestivalen i Globen!

Efter en rejäl hotellfrukost klädde vi upp oss i lite glitter för det måste man ju göra. Jag var lite velig och funderade på vad som skulle och kunde följa med av väskor, kamera, kläder osv. Då är det tur att man kan SMSa en melodifestivalveteran som Susanne för råd! Sen gick vi till tunnelbanan och åkte ut till Globen, spända av förväntan. Vi var där redan vid 11-tiden för att äta och gå i affärer, men först tänkte jag att vi borde kolla vilken entre vi skulle till sen. Då slog det mig. Biljetterna låg kvar på hotellet! Fullfjädrad panik, men då dottern höll på att börja gråta så blev jag lugn istället. Vi var ju ändå i så god tid! Tillbaka till hotellet, hämtade biljetterna, och sedan till Globen igen. Vi var tillbaka redan vid 12 så det var gott om tid.

Köerna till matställena var jättelånga vid det laget så vi tog en varm korv, det råkar också vara en favoriträtt för dottern. Sen strosade vi runt lite i Globen City. När vi en stund före kl 13 kom ut igen så var köerna till entréerna enorma! Så vi köade en bra stund, men när de väl släppte in så gick det ganska fort. Utrustade med blinkande stavar och blinkande Melodifestivalmärke så slog vi oss ner på våra platser högt uppe på läktaren och satt i spänd förväntan. Genom att vifta med stavarna som en signalist så fick vi också över nästan hela arenan "kontakt" med Susanne!

Sen började äventyret och det var bra spännande. Några kommentarer från oss som satt ganska högt upp och långt ifrån:

• Först spelades Christer Björkmans intro in. Det var alls inte live på kvällen utan publiken i bakgrunden var vi!
• Signaturen och inmarschen - WOW det här är på riktigt!
• Charlotte Perrelli: Vilket ös! Fantastiskt framträdande tyckte jag.
• Sibel: Ljudet funkade inte. Balladerna gick alls inte fram i en helt upplyst arena där man sitter långt ifrån. Mycket bättre i TV.
• Rongedals: Publiken jublade och klappade händerna rätt igenom. Superbra.
• Linda Bengtzing: Nja, det var fart på scenen, men uppe hos oss var det inte så mycket fokus.
• Christer Sjögren: Gick inte hem. Spridda burop hördes, ingen fart alls på publiken.
• Amy Diamond: Bra fart, proffsigt!
• Sanna Nielsen: Var hes och det var playback. Gick alls inte fram, precis som Sibel
• Nordman: Jubel från publiken. För första gången tyckte jag låten var riktigt bra, den gick hem live. De brände inte "på riktigt" men dottern kunde spana in vart tjejen tog vägen när hon "brann upp" vilket diskuterats flitigt bland kompisarna.
• Frida: Låten var bra mycket bättre live, hon fick fart på publiken. Inte min stil direkt dock.
• BWO: Proffsigt framträdande och bra dansfaktor.
• Luuk: Mycket bra, improviserade när det gick galet, verkade aldrig nervös.
• Björn Gustafsson: Rev ned otroliga applåder så fort hans namn nämndes, men jag tyckte det var det svagaste framträdandet hittills. Tyvärr, jag gillar honom skarpt. 8-åringen fattade ingenting den här gången.
• Nour: Var inte ens med! Det var en stand-in som sa helt andra saker än sen på kvällen.
• Juryröstningen: Det var lottade röster, men kommentatorena övade. De rutinerade (som Peter Settman) drog helt andra skämt på kvällen än på repet, de mer ovana sa precis samma saker och det föll lika platt…
• Folkets röster. Luuk: "Och vi har registrerat…. 79 röster… Jo - det är 79 som sitter här i Globen och har börjat rösta!"
• The Ark: Vilken överraskning att se dem igen! Jättekul, de var proffsiga också (blev lite annorlunda direkt än på repet).
• Pausunderhållning av olika slag: Tyvärr så gick inte Maia Hirasawas finstämda version av The Worrying Kind hem uppe hos oss. Men både den och den introducerande underhållningen var bra.
• Greenroom: Övades också, men där satt kamerafolk, skivbolagsfolk etc, artisterna hade fått ledigt. Så det blev inte så mycket övning av det.
• Vinnaren. Den lottade vinnaren blev Amy men det övades genom att Maia Hirasawa sprang upp på scenen och sjöng en till låt.

Sammanfattningsvis så var det kul att se, men det var långt och stundvis (efter artisterna) lite tråkigt (8-åringen tappade fokus under den fejkade röstningen). Folk började också gå väldigt tidigt, när "vinnarlåten" spelades hade det tunnats ut rejält. Varför man måste ha helt tänt uppe på läktarna kan jag inte förstå, det blev noll stämning av det. Men vi är ändå nöjda och det var helt klart en upplevelse alltihopa!

På kvällen satt vi på hotellet och tittade och röstade. Dottern röstade på Amy Diamond och Linda Bengtzing, jag på Charlotte Perrelli och Rongedals och pappa hemma i TV-soffan på Sanna Nielsen. 5-åringen somnade efter BWO och ville inte rösta… 8-åringen var mäkta sur över att hennes låtar inte gick bättre!

Det blev en lång schlagerrapport!
 

I dag blir det ingen röstningsrapport. Men det var pirrigt. Så pirrigt att 8-åringen sa "jag klarar inte det här, jag vill inte rösta". Och inte är hon mindre pirrig för nästa helg

Och resultatet då. Barnen hade faktiskt ingen åsikt, det blev för många steg och röstningar. Själv tyckte Sibel gjorde det bra. Jag gillar verkligen Suzzie Tappers låt, den går rätt in i mig, och hade gärna sett henne vidare.

8-åringen: "Nu får vi se hur hon försvinner mamma". Och då syftar hon på tjejen som står bakom lågorna. Barnen kan inte förstå vart hon tar vägen.

Och jag hoppas verkligen svenska folket röstade på den låt de tyckte var bäst och inte "anti-röstade" för att få bort någon… För det hör inte hemma i en sån här tävling.

Så blev kvällens rapport.

så rapporterar jag kvällens röstning:

5-åringen: Först Niklas Strömstedt, sen Calaisa
8-åringen: Linda Bengtzing
Mamman: Calaisa
Pappan: Sibel

Fast Perrelli var onekligen proffsig. Den uppmärksamme noterar att 5-åringen tre deltävlingar av fyra har röstat på det första bidraget (även andra omgången av röstningen).

Idag var en så intensiv lördag så jag orkar inte mer än att rapportera från kvällen. Förstås! Det var inte lätt att rösta - ingen av oss hade egentligen en given favorit. Men så här blev det:

5-åringen: Först Mickey Huskic och i andra röstningen Frida
7-åringen: Therese Andersson
Mamman o pappan: BWO

Som de inbitna melodifestivaltittare vi är så är det väl ingen tvekan om vad vi gjort i kväll.

Och här kommer rösterna:
5-åringen: Ola
7-åringen: Häggkvist och Johnson
Pappan: Sanna Nielsen
Mamman: Rongedal

Väl spritt över final och andra chans alltså

Nu har vi ordnat den stora 8-års presenten. Det blir en mamma-dotter resa till hufvudstaden fredag-söndag i mitten av mars. Vi ska roa oss kungligt med diverse aktiviteter och mysa. Men den stora överraskningen blir ett par biljetter till genrepet av finalen i Melodifestivalen på lördagen i Globen.

Har ni några lämpliga tips på hur vi till det datumet undviker influensa, magsjuka och andra lustigheter tas det tacksamt emot!

På jobbet så svänger det. Nu är jag tillbaka i samma arbetsuppgifter som jag under hösten lämnades utanför. Nya aktörer, nya förutsättningar. Plötsligt är jag efterfrågad. Eller är jag det? Det enda jag vet är att det svänger. Arbetsuppgifterna bara drösar in just nu. Och den analys som borde gjorts innan besluten i höstas har äntligen kommit igång, och plötsligt börjar en del personer förstå vad som hänt. Besluten är inte ändrade, men plötsligt börjar folk tro på det som vi hävdade redan i höstas. Det svänger!

En trygg sjuåring som för ett år sen åkte bort tre dagar med en kompis familj, som lämnats själv på kalas och aktiviteter, har plötsligt varit en nästan 8-åring som helst inte är mer än en meter från familjen och lätt brister ut i gråt. Det svänger. När hon själv ska förklara så använder hon ord som "trygghet" och "känslor" och kan egentligen inte förklara. Vi funderar över yttre orsaker men hittar inga. Så idag så är hon plötsligt tillbaka i tryggheten, har pratat inför andra på elevrådet, där hon är framröstad som klassens ena representant. Hon pratar självmant om att hon kan vara själv på innebandyn på kvällen. Det svänger.

En femåring håller på att bli sexåring. Känslosvall. Det svänger.

I helgen är det ännu en vecka av Let’s Dance och deltävling i melodifestivalen. Vem åker ut på fredagen, vem går vidare på lördagen? Blir det favoriterna som går vidare? En sak är säker: Det svänger! I alla fall i ett vardagsrum nära oss.

Kom igen nu katten - det svänger. La de swinge (och här kan ni se klassikern som i alla fall jag blir glad av)

Fast ska jag vara helt ärlig så kan en del svängningar med fördel dämpas lite