BLott en blogg…?

På Skolverket jobbar man nu för fullt med den nya skolan som införs fr.o.m. 2011.

I det arbetet har man nu på gymnasienivå kommit så långt att man publicerat examensmål och struktur för allmänheten att tycka till om. Alla programmen finns här.  Möjlighet att tycka till i diskussionsforumet kopplat till varje program.

Själv har jag redan haft möjligheten att tycka till om två av programmen (på gymnasieskolan) och fem av ämnena (genom hela skolsystemet), och kommer att få ännu fler möjligheter i processen.

Idag fick 9-åringen sin första läxa sedan februari. Dessutom i matematik. Som hon har längtat! Hon var superglad.

7-åringen hade sin andra matteläxa veckan som gick. Det har flutit på bra hittills. Nästa vecka får han sin livs första läsläxa. Ska bli spännande för oss alla, med tanke på att han inte kan läsa. Men som läraren lagt upp det så ska det fungera ändå.

Läxor är en het potatis bland föräldrarna i dotterns klass. Argumenten virvlar för och emot. Ilsket och upprört. Själv så är jag för läxor av flera skäl. Men till syvende och sist tycker jag det är lärarens beslut. Det är hon som är pedagogen i klassen och det är hon som ska besluta detta. Så nu hoppas jag det inte blir någon infekterad debatt och elaka mejl. Igen.

Men framförallt - nu är det helg! Och jag ska gå en rolig kurs i silverlera hela helgen

I måndags var det sista mötet i skolrådet och vi skulle planera årsmötet när de nya representanterna ska påbörja sitt arbete. Det är en sak jag inte kommer att ställa upp på igen - det har varit ett jobbigt år på skolfronten. Däremot har jag inte haft några problem med att vara vice ordförande och i måndags satt jag ordförande.

Under mötet så tog en av ledamötena upp att han skulle vilja att det fanns någon förklaring eller instruktion om mötesteknik och vad det innebär att vara ordförande eller sekreterare. Han sa att han aldrig tidigare suttit i ett råd eller liknande och han har varit osäker på vad som är OK eller inte när man deltar i ett möte. Självklart så ska vi ha någon form av beskrivning för att underlätta för deltagarna.

Men jag måste skamset erkänna att jag blev ganska förvånad. Jag har nog förutsatt att i stort sett alla svenskar i 30-50 årsåldern har någon gång deltagit i möten eller suttit med i någon förening. Sverige kryllar ju av ideella föreningar och svenskarna tillhör väl fortfarande de mest föreningsaktiva människorna. Jag satt i min första styrelse i Röda Korset när jag gick i gymnasiet, och sen har det bara forsatt. Jag har också ett yrke som innebär möten, möten och åter möten. Förra veckan så klämde jag in fem möten på en dag. Jag har otaliga gånger lett möten, tagit anteckningar eller bara varit deltagare och yttrat mig. Så jag kanske inte är den rätta att bedöma detta. Men också runt omkring mig så tycker jag att folk är aktiva i barnens sportföreningar, scouter, ideella organsiationer, bostadsrättsföreningar osv osv. Vad tror ni - är de flesta svenskar mötesvana eller är det en myt?

En kamratstödjare:

• bryr sig om andra
• törs säga ifrån
• är en schysst kompis
• är en person man kan lita på
• är ödmjuk
• törs stå för sin åsikt

I dotterns klass har det valts kamratstödjare. Var och en skulle rösta på en tjej och en kille. Dottern blev vald! Krasst skulle man ju kunna säga att konkurrensen inte är stenhård med bara fyra tjejer i klassen, men jag vet att för en del av killarna så var hon det självklara valet. Hon var i alla fall med rätta stolt. Och vi också. I synnerhet om man läser kriterierna ovan. Det hade dottern gjort för hon konstaterade att hon egentligen inte tyckte någon i klassen uppfyllde alla kriterierna men hon röstade i alla fall.

Hon har blivit vald till elevrådsrepresentant (tillsammans med samma kille som nu också blev vald till kamratstödjare!) två år i rad, men i år har hon sagt ifrån att det vill hon absolut inte vara. Jag tror hon tyckte elevrådsmötena var både tråkiga och jobbiga… Det här uppdraget är hon i alla fall lite nyfiken på.

Just hemkommen från ett föräldramöte i sonens klass kan jag bara säga: Så här ska det vara!

En lärare som, efter 22 år i skolan, är full av idéer, brinner för barnens lärande, vågar prova på nya pedagogiska grepp, talar om struktur, mål och vägen till målen, och som verkligen vill barnens bästa.

Nej, det här tror jag kan bli riktigt bra!

Synd bara att hon inte kan klona sig och gå in i dotterns klass också… Det är det här de hade behövt. Från början!

I går, måndag, var det dags. Skolstart. Första dagen i första klass, för sonen som fyllde 7 år samma dag. En stor dag. Det kändes speciellt att stå där längst bak och kika på den blonda kalufsen och känna den där enorma stoltheten över att vara mamma till just honom.

Placeringen längst bak med bästa vännen kan vara både bra och mindre bra, men han var nöjd. Läraren har vi bara hört gott om innan och jag tror på henne som lärare för klassen och sonen.

Vid uppropet så passade läraren på att kontrollera att adresserna var rätt. När hon läst ett par namn började det susa bland föräldrarna och när listan var färdigläst så var det en hel del snack. Anledningen var att i den här ettan med 20 barn var det endast 7 som inte hade föräldrar som bodde på olika adresser! 13 av 20 är skilsmässobarn. Det kändes som en hög siffra. En snabb koll på listan i dotterns klass, där jag bättre vet vilka föräldrar som är skilda, gav att i den klassen så är det 7 av 16 som har skilda föräldrar.

Hm,  det är dags för ett besök i dotterns klass. Måste bara hitta en dag jag kan vara ledig på…

En mamma som varit i klassen en dag häromveckan gav mig nu idag den här ögonblicksbilden från en pågående lektion:
A och B leker jagis i klassrummet med hög ljudvolym. C som är diagnostiserad med Aspergers sitter på en bänk och hummar. D kryper på golvet och tar i fötterna på de barn som sitter stilla i sina bänkar. E har virat in sig i gardinen som håller på att rasa från gardinstången. F går ut i kapprummet för han orkar inte vara i klassrummet där det är så stökigt. Några barn sitter och småpratar. Resten av barnen sitter och räcker upp handen och försöker få kontakt med läraren för att få hjälp med uppgiften klassen egentligen ska göra. De tre vuxna som finns i klassrummet räcker inte till.

Alltså, ska det vara så i en andra klass? Vilket av barnen lär sig något? Vilka barn trivs i skolan? Ni som är lärare - hur får man auktoritet i en sådan klass?

Dottern går dessutom ensam på rasterna. Hon hävdar bestämt att hon väljer det själv, att hon inte har lust att leka med de andra barnen. När vi hämtar henne på eftermiddagen är hon i full gång med kompisar ofta och har samma kompisar hemma på besök. Tydligen letar hon upp den tidigare läraren och går runt med henne på rasterna.

Nej, nu får jag ont i magen. Dags att besöka klassen antar jag… Får bli i maj.

Idag var vi på utvecklingssamtal för den 6-årige sonen. I går kväll pratade vi om vad vi skulle ta upp, och vi konstaterade snabbt att vi hamnat i samma fälla som många föräldrar med mer än ett barn. Vi har inte alls lika god koll på hur han ligger till kunskapsmässigt som vi har/har haft med dottern. Läraren som här de har samtalen i förskoleklass (samma som med dottern) är i grunden en positiv person med ett genuint engagemang i barnen. Så man kommer alltid ut med en positiv känsla. Vi fick i alla fall veta att sonen har en mycket god taluppfattning och har uppnått målen för förskoleklass med råge i matematik. I svenska har han också nått målen, har mycket god ordförståelse och är på väg att knäcka läskoden. Hans sena motorik märks, men han har utvecklats mycket och är med på allt i idrotten.  Positivt är också att de inte alls märkt av det beteende han visat inför oss i diverse "skolor" (skidor, simning etc) utan han har med gott mod deltagit i fysiska aktiviteter. Det enda som de kunde säga är att han behöver utveckla sin självkänsla, han underskattar sig själv. Sist, men inte minst, så är han med socialt i klassen, och har sina kompisar.

Så det var en bra avslutning på dagen. Jag har annars faktiskt ringt vårdcentralen och fått tid för att kolla upp några saker. I dag på jobbet så klantade jag till en viktig sak, eftersom jag helt enkelt inte kom ihåg några basala fakta. Mitt misstag går att rätta till, det kommer bara att ta extra tid, och ingen människa blir lidande, men det kändes ändå alls inte bra. Men nu är det två arbetsdagar kvar, och sedan sex lediga dagar!

Kan ju lika gärna skriva några rader om veckan som gått. Det har jag ju gjort de senaste veckorna. Inga stora händelser att rapportera. Jag har varit enormt trött hela veckan, och idag har jag varit helt borta. Ingen lust med någonting, vill bara sova…

Vardagarna har rullat på med jobb och barnens aktiviteter. Skolrådsmöte i måndags med häftiga diskussioner som har sitt ursprung i 9-åringens klass. Sånt dränerar energin för alla närvarande. Tisdag dotterns kör, onsdag sonens kör, torsdag dotterns scouter. På fredagen slappande framför Let’s Dance. Igår var barnen och jag en sväng till det lokala shoppingcentrat och kikade på Darth Vader och Darth Maul som besökte leksaksaffären. Bägge barnen ville innan men i vanlig ordning blev de skraja. På eftermiddagen pärlade jag för första gången på länge och dottern var hos en kompis på kvällen. Idag söndag har vi varit och simmat. Sonen övade på benspark och att plocka upp saker från botten. Dottern övade på ryggsim och tog efter en del slit ett nytt märke. På eftermiddagen har jag och sonen varit och handlat mat medan dottern var på kör och spelade in en CD-skiva medan maken jobbade. Och så har vi tvättat förstås

I veckan som kommer så ska jag jobba på onsdag kväll (suck) och i morgon är det föräldramöte i 9-åringens klass. Fast det kanske maken får gå på… Fast det börjar kl 17 och han jobbar till kl 17… Hmmm…Och ingen barnvakt har vi att ta till. Nej, jag är för trött för att klura på det nu.

Som jag skrev om i förra inlägget stormar det i dotterns klass (en årskurs 2). Jag har skrivit ganska utförligt om det tidigare. Nu har det hela eskalerat i och med att det blivit offentligt att 3-4 av barnen i klassen har behov av extra stöd för att klara vardagen i skolan. Enligt skolan är klassen en "problemklass". Trots detta har ledningen inte sagt ett ord till oss andra föräldrar om detta.

Det har blivit en intensiv mejldiskussion mellan föräldrarna till barnen i den klassen där jag tror vi nästan är de enda som inte deltagit (jag känner att jag inte vill delta i en sådan förrän jag har något konkret att bidra med). Däremot har vi talat muntligen med flera av föräldrarna.

Så idag så kommer en ny bomb. Den lärare som började för bara ett par veckor sedan har hoppat av. Pga sjukdom och lov har hon haft klassen sammanlagt sex dagar. Från och med i dag har klassen två helt nya lärare, bägge med kompetens i specialpedagogik. Detta kom per mejl från rektorn för en timme sedan.

Förra veckan hade de vikarier hela veckan. Det fick vi reda på genom veckobrevet på fredagen. Jag frågade dottern då, och hon bekräftade. Jag undrade varför hon inte sagt något. Hon undrade varför hon skulle ha gjort det. Vad svarar man då? Sen framgick det att de lärare som de haft förra veckan var sådana personer hon kände sen tidigare, så förmodligen tyckte hon inte det var en stor sak.

Jag ser framför mig en vikariecirkus. En klass på skolan hade för några år sedan 21 vikarier på ett år! Där vill jag inte hamna! De fick den första läxan på fyra veckor i torsdags. Det känns som om dottern inte alls verkar ha gått framåt i inlärningen den senaste tiden. Det oroar mig! Nu har vi kapacitet att hjälpa henne, men så ska det inte vara. Och dessutom måste vi ju från skolan få reda på vad som är problemen med klassen och hur vi var och en kan hjälpa vårt barn.

Föräldramötet är satt till om två veckor. Just nu känns det alldeles för sent…