BLott en blogg…?

Plötsligt blev det mycket att fundera över…

Efter en tung helg tog jag en diskussion med min närmaste chef och vi diskuterade möjliga förändringar i mina arbetsuppgifter. Det var rätt givande. Han är verkligen mån om hur jag mår. Vet inte om det löser mitt grundproblem, men en bit på vägen kanske. Vi får också en ny (gemensam) chef från årsskiftet. Vem det blir är klart på måndag. Den vi tror det blir är en utmärkt chef sägs det. Så det är en öppning till en del möjligheter.

Sen har jag bestämt mig för att arbeta 80% en tid  framöver och en dag i veckan försöka lista ut vad jag vill "när jag blir stor". Kanske vara lite mer kreativ den dagen också.

Men i måndags fick jag också ett "headhuntningsamtal" från en annan chef på min arbetsplats. De vill ha mig till en annan tjänst, och i dag hade vi ett uppföljningssamtal. Det finns både för- och nackdelar med det jobbet (förstås!). Givetvis så skulle det bli en förändring. Men nu måste jag verkligen reflektera över vad som är ett "bra jobb" för mig innan jag bestämmer mig.

Samtidigt så har 7-åringen visat tecken på att inte må riktigt bra. I måndags så fick jag ett mejl från läraren som svar på ett jag skickat där hon skrev att det kan bero på en turbulent situation i hans klass. Det har tydligen varit ett antal händelser i klassen den senaste tiden och nästa vecka är det ett specialinsatt föräldramöte kring detta. Eftersom vår 7-åring hellre väljer att gå undan än att bli inblandad så har han förmodligen känt sig ensam och ledsen. Det känns lite som deja-vu från 9-åringen i våras. Samma fenomen, och samma reaktion från våra barn! Med skillnaden att de har upptäckt det tidigare och läraren tar ett helhetsgrepp på ett annat sätt.

I morgon är det dags. Vaccination i skolan för barnen. Trots att vi inte tvekat om att vaccinera måste jag erkänna att jag är lite nervös. Men det var jag ju även när barnen var små och fick sina vaccinationer. Annars är vaccinet igen slut i länet, så vi övriga får vänta ett tag till.

På Skolverket jobbar man nu för fullt med den nya skolan som införs fr.o.m. 2011.

I det arbetet har man nu på gymnasienivå kommit så långt att man publicerat examensmål och struktur för allmänheten att tycka till om. Alla programmen finns här.  Möjlighet att tycka till i diskussionsforumet kopplat till varje program.

Själv har jag redan haft möjligheten att tycka till om två av programmen (på gymnasieskolan) och fem av ämnena (genom hela skolsystemet), och kommer att få ännu fler möjligheter i processen.

Idag fick 9-åringen sin första läxa sedan februari. Dessutom i matematik. Som hon har längtat! Hon var superglad.

7-åringen hade sin andra matteläxa veckan som gick. Det har flutit på bra hittills. Nästa vecka får han sin livs första läsläxa. Ska bli spännande för oss alla, med tanke på att han inte kan läsa. Men som läraren lagt upp det så ska det fungera ändå.

Läxor är en het potatis bland föräldrarna i dotterns klass. Argumenten virvlar för och emot. Ilsket och upprört. Själv så är jag för läxor av flera skäl. Men till syvende och sist tycker jag det är lärarens beslut. Det är hon som är pedagogen i klassen och det är hon som ska besluta detta. Så nu hoppas jag det inte blir någon infekterad debatt och elaka mejl. Igen.

Men framförallt - nu är det helg! Och jag ska gå en rolig kurs i silverlera hela helgen

I måndags var det sista mötet i skolrådet och vi skulle planera årsmötet när de nya representanterna ska påbörja sitt arbete. Det är en sak jag inte kommer att ställa upp på igen - det har varit ett jobbigt år på skolfronten. Däremot har jag inte haft några problem med att vara vice ordförande och i måndags satt jag ordförande.

Under mötet så tog en av ledamötena upp att han skulle vilja att det fanns någon förklaring eller instruktion om mötesteknik och vad det innebär att vara ordförande eller sekreterare. Han sa att han aldrig tidigare suttit i ett råd eller liknande och han har varit osäker på vad som är OK eller inte när man deltar i ett möte. Självklart så ska vi ha någon form av beskrivning för att underlätta för deltagarna.

Men jag måste skamset erkänna att jag blev ganska förvånad. Jag har nog förutsatt att i stort sett alla svenskar i 30-50 årsåldern har någon gång deltagit i möten eller suttit med i någon förening. Sverige kryllar ju av ideella föreningar och svenskarna tillhör väl fortfarande de mest föreningsaktiva människorna. Jag satt i min första styrelse i Röda Korset när jag gick i gymnasiet, och sen har det bara forsatt. Jag har också ett yrke som innebär möten, möten och åter möten. Förra veckan så klämde jag in fem möten på en dag. Jag har otaliga gånger lett möten, tagit anteckningar eller bara varit deltagare och yttrat mig. Så jag kanske inte är den rätta att bedöma detta. Men också runt omkring mig så tycker jag att folk är aktiva i barnens sportföreningar, scouter, ideella organsiationer, bostadsrättsföreningar osv osv. Vad tror ni - är de flesta svenskar mötesvana eller är det en myt?

En kamratstödjare:

• bryr sig om andra
• törs säga ifrån
• är en schysst kompis
• är en person man kan lita på
• är ödmjuk
• törs stå för sin åsikt

I dotterns klass har det valts kamratstödjare. Var och en skulle rösta på en tjej och en kille. Dottern blev vald! Krasst skulle man ju kunna säga att konkurrensen inte är stenhård med bara fyra tjejer i klassen, men jag vet att för en del av killarna så var hon det självklara valet. Hon var i alla fall med rätta stolt. Och vi också. I synnerhet om man läser kriterierna ovan. Det hade dottern gjort för hon konstaterade att hon egentligen inte tyckte någon i klassen uppfyllde alla kriterierna men hon röstade i alla fall.

Hon har blivit vald till elevrådsrepresentant (tillsammans med samma kille som nu också blev vald till kamratstödjare!) två år i rad, men i år har hon sagt ifrån att det vill hon absolut inte vara. Jag tror hon tyckte elevrådsmötena var både tråkiga och jobbiga… Det här uppdraget är hon i alla fall lite nyfiken på.

Just hemkommen från ett föräldramöte i sonens klass kan jag bara säga: Så här ska det vara!

En lärare som, efter 22 år i skolan, är full av idéer, brinner för barnens lärande, vågar prova på nya pedagogiska grepp, talar om struktur, mål och vägen till målen, och som verkligen vill barnens bästa.

Nej, det här tror jag kan bli riktigt bra!

Synd bara att hon inte kan klona sig och gå in i dotterns klass också… Det är det här de hade behövt. Från början!

I går, måndag, var det dags. Skolstart. Första dagen i första klass, för sonen som fyllde 7 år samma dag. En stor dag. Det kändes speciellt att stå där längst bak och kika på den blonda kalufsen och känna den där enorma stoltheten över att vara mamma till just honom.

Placeringen längst bak med bästa vännen kan vara både bra och mindre bra, men han var nöjd. Läraren har vi bara hört gott om innan och jag tror på henne som lärare för klassen och sonen.

Vid uppropet så passade läraren på att kontrollera att adresserna var rätt. När hon läst ett par namn började det susa bland föräldrarna och när listan var färdigläst så var det en hel del snack. Anledningen var att i den här ettan med 20 barn var det endast 7 som inte hade föräldrar som bodde på olika adresser! 13 av 20 är skilsmässobarn. Det kändes som en hög siffra. En snabb koll på listan i dotterns klass, där jag bättre vet vilka föräldrar som är skilda, gav att i den klassen så är det 7 av 16 som har skilda föräldrar.

Hm,  det är dags för ett besök i dotterns klass. Måste bara hitta en dag jag kan vara ledig på…

En mamma som varit i klassen en dag häromveckan gav mig nu idag den här ögonblicksbilden från en pågående lektion:
A och B leker jagis i klassrummet med hög ljudvolym. C som är diagnostiserad med Aspergers sitter på en bänk och hummar. D kryper på golvet och tar i fötterna på de barn som sitter stilla i sina bänkar. E har virat in sig i gardinen som håller på att rasa från gardinstången. F går ut i kapprummet för han orkar inte vara i klassrummet där det är så stökigt. Några barn sitter och småpratar. Resten av barnen sitter och räcker upp handen och försöker få kontakt med läraren för att få hjälp med uppgiften klassen egentligen ska göra. De tre vuxna som finns i klassrummet räcker inte till.

Alltså, ska det vara så i en andra klass? Vilket av barnen lär sig något? Vilka barn trivs i skolan? Ni som är lärare - hur får man auktoritet i en sådan klass?

Dottern går dessutom ensam på rasterna. Hon hävdar bestämt att hon väljer det själv, att hon inte har lust att leka med de andra barnen. När vi hämtar henne på eftermiddagen är hon i full gång med kompisar ofta och har samma kompisar hemma på besök. Tydligen letar hon upp den tidigare läraren och går runt med henne på rasterna.

Nej, nu får jag ont i magen. Dags att besöka klassen antar jag… Får bli i maj.

Idag var vi på utvecklingssamtal för den 6-årige sonen. I går kväll pratade vi om vad vi skulle ta upp, och vi konstaterade snabbt att vi hamnat i samma fälla som många föräldrar med mer än ett barn. Vi har inte alls lika god koll på hur han ligger till kunskapsmässigt som vi har/har haft med dottern. Läraren som här de har samtalen i förskoleklass (samma som med dottern) är i grunden en positiv person med ett genuint engagemang i barnen. Så man kommer alltid ut med en positiv känsla. Vi fick i alla fall veta att sonen har en mycket god taluppfattning och har uppnått målen för förskoleklass med råge i matematik. I svenska har han också nått målen, har mycket god ordförståelse och är på väg att knäcka läskoden. Hans sena motorik märks, men han har utvecklats mycket och är med på allt i idrotten.  Positivt är också att de inte alls märkt av det beteende han visat inför oss i diverse "skolor" (skidor, simning etc) utan han har med gott mod deltagit i fysiska aktiviteter. Det enda som de kunde säga är att han behöver utveckla sin självkänsla, han underskattar sig själv. Sist, men inte minst, så är han med socialt i klassen, och har sina kompisar.

Så det var en bra avslutning på dagen. Jag har annars faktiskt ringt vårdcentralen och fått tid för att kolla upp några saker. I dag på jobbet så klantade jag till en viktig sak, eftersom jag helt enkelt inte kom ihåg några basala fakta. Mitt misstag går att rätta till, det kommer bara att ta extra tid, och ingen människa blir lidande, men det kändes ändå alls inte bra. Men nu är det två arbetsdagar kvar, och sedan sex lediga dagar!