Tidigt på torsdag morgon så flyger jag dit med min mamma och lillebror. Resan är en födelsedagspresent till mamma.  På tisdag så reser vi hem igen. Väderprognoserna säger visst runt +25 grader… Har nästan glömt hur man klär sig när det är varmt

Nu bara längtar jag! Fast jag tror inte riktigt på det. Förrän vi landar där…

—————————-

PS Min arbetskamrat skickade mig ett väldigt ursäktande mejl där han bad om förlåtelse. Eftersom jag aldrig trodde han menade något illa egentligen, är vi nu på god fot med varandra. Och projektet är så gott som färdigt. Bara den sista touchen i morgon

Som vanligt har jag blivit "städtant" på jobbet, och får samla ihop spillrorna efter ett projekt som kräver samordning mellan enheter som fajtas. Och i sista stunden, för på onsdag ska det vara klart. Projektet blev mitt för en vecka sen. Så nu har jag jobbat och jobbat och jobbat i en vecka. Med goda förhoppningar om att ro det i land tills på onsdag.

Samtidigt har jag haft en rätt energikrävande mejlkonversation med en annan person. Han har startat fem olika ärenden på egen hand, saker som inte är hans sak att hantera. I ett mejl idag så menade han att om man inte svarat på ett mejl inom tre dygn så betydde det i svensk kultur att man höll med den som skrivit och personen som väckt frågan hade fria händer att agera. Mitt svar var mer än syrligt…  Men detta är ytterligare ett projekt att ro i land.

Men egentligen ska jag inte klaga. För om en vecka hoppas jag befinna mig här:

Alla foton är inte överförda ännu från kameran till datorn så kanske kommer det mer en annan gång

Mer finns i slutet av albumet här.

Ibland är man glömsk… Jag har ju fått en utmaning av Minigrisen!

Den går ut på att man ska nämna sex saker man är tacksam för. Nu är det så att jag är lite skrockfull när det gäller sånt här. Om jag säger något om familjen, så händer det alltid något galet. Så jag bestämde mig för att ta upp lite andra saker jag är tacksam för.

Sex saker jag är tacksam för:

• att ha tillgång till färskt vatten som är drickbart ur kranen. Varje dag!
• att barnen får gå i skola oavsett vår inkomst, en skola där de får tillgång till kunniga lärare och skolmaterial
• att luften vi andas inte är alltför förorenad
• att maken och jag har fått vara föräldralediga i mer än ett år per barn, med 80% av vår lön betald - tänk att få så mycket tid med sina barn!
• att ha god tillgång till en varierad och näringsrik kost. Varje dag, och bara ett stenkast bort.
• att ha tillgång till fri sjukvård för barnen och att överhuvudtaget ha tillgång till vårdpersonal med goda kunskaper som finns på plats dygnet runt

Jag skickar den vidare till Susannes Smultronställe.

Jag dukade upp ett bord (och dekorerade med rönnbär och höstlöv) i fikarummet på jobbet och det kom ett 10-tal tjejer dit på fikarasten på förmiddagen. Sen droppade det in fler under dagen som hade hört om det. T.o.m. killarna på vaktmästeriet tipsade folk som kom till dem

Femton halsband, fyra armband och fyra par örhängen sålde jag. Och har tio beställningar

Tyvärr så glömde jag kameran och min mobil tar usla bilder. Som den här:

Bättre bilder på ett urval av smyckena kommer senare…

Här blev jag lätt provocerad och sa att så enkelt är det inte, utan det finns även andra aspekter, t.ex. transporter av mat, kostnader osv.

Det visade sig att barnen pratat om det i skolan och fått med sig hem från skolan en broschyr som heter "Ät S.M.A.R.T" som är framtagen av konsumentverket. Den handlar om flera aspekter vad man ska tänka på när man äter, inte bara kravmärkning. Men hos 8-åringen var det det enda som fastnat.

Här kommer jag i moraliskt bryderi. Jag har inget emot att handla kravmärkt och gör det ibland, men jag reagerade på att skolan genom barnen försöker påverka mig att göra det. Å andra sidan är det bra att barnen får sådan information, i synnerhet om de inte kan få den hemma. Men om jag nu inte prioriterar det utan prioriterar annat (i mitt fall är det för det första att 6-åringen ska tåla maten, sen att den ska vara relativt nyttig och så att den faktiskt ska vara lättlagad) - hur reagerar då en moraliskt lagd 8-åring? Vad tycker ni?

PS Jo, den mesta tiden går åt till smyckena men jag kunde inte låta bli att skriva om detta…

Så just nu pågår febril produktion av smycken, fotografering, prissättning och andra förberedelser. Utöver det vanliga jobbet och de vanliga sysselsättningarna!

Så jag återkommer till bloggen och er andra bloggare när jag kommer ur denna produktionsfas

Där jag jobbar så är det mest män. Nu är vi tre tjejer som jobbar rätt nära ihop, och vi är födda på 60-70-talet alla tre. Vi var ute och såg Sex and the City i våras och har sen dess pratat om att göra något. Den här veckan fick vi äntligen ändan ur och arrangerade tillsammans en tjejmiddag i går kväll. Vi hade bjudit in sex andra tjejer från samma arbetsplats, varav fyra kunde komma. Vi hade fixat maten och drycken som vi bjöd på. Vi hade hur roligt som helst! Det var länge sen jag skrattade så mycket. Och ni förstår att när man äter en sån här efterrätt, ja då är livet komplett.

Men nästa gång så blir det nog en fredag. För återigen kan jag konstatera att jag är för gammal för att vara ute på galej en vardagkväll… Så min fredagkväll har bestått av ostbollar och Peter Pan… alldeles lagom och mysigt!

- Mamma, jag vill göra något med diiiiiig!

- Jaha, vad vill du göra då?

- Sitta i soffan och se på mysfilm och pussas och kramas och gosas med dig!

- Jaha, är det vad du vill?

- Men mamma, du tycker väl om att kramas och pussas och gosa?

- Jo, det gör jag. Vilken film vill du se?

- Långben mamma, för den tycker du om.

Klart det blev mys i soffan framför Långben. Frivilligt kramande och pussande måste ju premieras…? Och förhandlingsförmåga uppmuntras.

————————–

Onsdag morgon.

Vid skolan står en polis. När vi kliver ur bilen så kommer han fram och ber mig, som kör, att blåsa. De övriga går i förväg in i skolan. När jag kommer in så frågar maken lite skämtsamt hur det gick. Jag säger att det gick bra den här gången. Barnen undrar vad jag menar. Så jag berättar att förra gången så blåste jag inte tillräckligt hårt så mätningen misslyckades. Då frågar 8-åringen:

- Mamma, om du misslyckades förra gången, betyder det att du var full då?

*Host* - vad säger barnen i skolan? Egentligen?

PS Svaret var förstås nej

Jag vill starkt rekommendera den! Även om man inte gillar den så tror jag den väcker många tankar. Positiva eller negativa.

Sara är en 30-årig kvinna som förtvivlat vill ha en paus från vardagslivet och åker utan man och barn på en resa till Teneriffa. Under sin resa reflekterar hon över  sitt liv som kvinna, fru och mamma. Samtidigt innehåller boken en form av reportage och samhälleliga reflektioner kring 60-70 tals generationens kvinnor. Den handlar om den strävan efter jämlikhet som är vårt arv från 70-talet, men det handlar också om det samhälle som vuxit fram därefter.

Vissa passager i boken, t.ex. kring huvudpersonens uppväxt och föräldrarna väckte ingen genklang hos mig men var ändå intressanta. Men det var framförallt skildringarna av hur hon upplever att vara mamma och de förväntningar hon har på livet som väckte många av mina känslor. En beskrivning av hur hon kan få tröst av sin lilla nyfödda bebis väckte starka känslor pga en egen upplevelse.

Vissa tycker att boken visar ett manshat. Det tyckte jag inte, jag tyckte hon gick förbi det och kom ut som mer accepterande och mindre bitter. Slutet gillade jag. Det stämde bra med mina egna känslor och utveckling efter att ha blivit mamma och barnen vuxit. Att man kan acceptera kärleken utan att för den skull släppa idealen om ett jämlikt samhälle. För mig slutade hon att vara så bitter, eller kunde acceptera sin egen bitterhet utan att vända den utåt. Men - det är min tolkning!

Alltså - det är svårt att skriva för mycket som boken utan att avslöja för mycket. Och gör jag det så förtar det lite av nöjet…

Är det någon av er som också läst den? Skriv gärna i så fall vad ni tyckte!